Jag saknar hennes röst

I dag är det ett år sen jag sist talade med Tove. Ett helt år har gått sen jag hörde hennes röst. Och på måndag är det ett år sen hon dog. Ett helt år har snart gått.

Jag skrev ett långt blogginlägg om hur det är att inte ha talat med sin syster på ett helt år. Ett långt blogginlägg om hur det är att veta att jag aldrig mer får höra hennes röst. Ett långt blogginlägg om att jag aldrig mer ska få tala med Tove. Jag raderade det dock. Det kändes fel att skriva många ord om de där orden jag aldrig mer ska få höra. Ord om en röst som tystnat. Ord om ett samtal som aldrig kommer äga rum igen. För Tove är död och hon kommer aldrig åter. Efter 361 dagar börjar det ofattbara bli verkligt. Det ofattbara börjar sjunka in. Jag kommer till insikt. En insikt som är så smärtsam att den nästan inte går att ta in.

Ett år går fortare än man tror. Tiden lindrar smärtan, det gör den. Den lindrar sorgen. Det sägs att det ska lätta efter ett år. Många säger det till mig. Jag tror dem men känner samtidigt att avgrunden åter öppnar sig. För hur lagar man det som för alltid är trasigt?

Jag har börjat om med att ligga vaken på natten. Det är svårt att somna och när jag väl vaknar till så går det inte att somna om. Det blir många timmar i ensamhet. Nattsvart ensamhet. Jag ligger i sängen och tittar på stjärnorna och undrar om Tove kan se samma stjärnor som jag. Kanske ser hon mig? Vet hon vem jag är? Vet hon vem hon är? Saknar hon mig som jag saknar henne? Låter hennes röst likadant som den gjorde för ett år sen? Har hon ens någon röst?

Ett år av tystnad. På måndag är det ett år utan existens, åtminstone om man väger existens i form av liv. Givetvis vet jag att hon lever inom oss. Så länge vi minns så finns hon. Jag vet allt det där. Men vet ni? Det hjälper inte. Det hjälper mig inte att veta det. Inte ett dugg hjälper det faktiskt. Jag blir inte starkare av det.

Måndag 3:e november. Jag gruvar mig något vansinnigt trots att jag har strategier, en telefonjour i form av Nenne samt ett nätverk som aldrig verkar ge vika. Jag vet att ni finns och jag vet var ni finns. Men ändå. Det är jag som ska överleva den 3:e november. Det är jag som ska passera gränsen. Ett år av saknad. Sen blir det år två. Dag 366. Det är som ett steg in i framtiden. Ett steg in i verkligheten. Ett steg upp ur avgrunden, ut ur sorgen och in i livet. Den 3:e november är som en stor puckel som jag måste ta mig över. En mur att rasera. En trasig cirkel som ska slutas.

Jag kommer att överleva. Jag vet det. Jag är ju redan på väg. Men nog känns måndag som en nattsvart avgrund som jag inte kan undvika. Hur gärna jag än vill kan jag inte undvika den.

Tove!
Jag hoppas så innerligt att vi möts igen. Jag hoppas så innerligt att jag får höra din röst, höra ditt skratt och krama din kind igen. Jag hoppas att vår tid inte är över. Jag kommer till slut jag med, jag ska bara leva färdigt mitt eget liv först. Jag måste bara få leva färdigt först, okej? Du vet. Små steg i taget, ett steg i taget. Ibland endast ett andetag i taget.

Jag kommer. Jag lovar. Jag ska bara leva färdigt först.

Vi börjar dock med att överleva måndag.

/Mrs Martin, 29:e oktober 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag saknar hennes röst

  1. Gabriella skriver:

    För mig är det måndag imorgon o jag känner igen mig i ditt inlägg (ja eller rätt många inlägg egentligen). Jag får intrycket av att din omgivning varit vettigare än min, men måste ändå fråga; känner du (apropå att man får höra ”första året är värst”) att människor förutsätter att” nu har det gått ett år, nu är det bra, nu räcker det”? Jag känner att det precis börjar sjunka in, men det känns ändå så himla konstigt o overkligt o minnesbilderna kommer ändå varje dag. Fast nu har det gått ett år (imorgon för mig) o då ska man enl omgivningen vara ok ”för livet går ju vidare” (kommentaren på fb var ju klockren förresten).

    Alltså, ursäkta rörig kommentar! Tack för att du fortfarande skriver din blogg. Stor kram!

  2. Mrs Martin skriver:

    Jag har nog inte känt att omgivningen förväntar sig det av mig. En enda människa har sagt till mig att inte prata om Tove. Givetvis har jag inga som helst intentioner att göra som han säger.

    Tidigt fick jag en kommentar här på bloggen som handlade om att år två kan bli värre än år ett, just för att man är ur chocken och därmed upplever det svåra ”med klar blick”. För min del tror jag att år två blir lättare än år ett. Jag hoppas det i alla fall.

    Jag hoppas din årsdag blev så ljus den bara kunde bli. Och jag hoppas att du får möta förståelse och acceptans från din omgivning.

    Stor kram! Tack för att du läser min blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.