Vi talar för lite om döden

Sen min syster dog har jag reflekterat över detta faktum många gånger. Att vi talar för lite om döden. I dagens moderna samhälle faller det mest normala inte sällan bort. Det normala blir onormalt. Onaturligt. Ordlöst. Obekvämt. Svårt.

Under den här resans gång har det slagit mig att jag under min egen skolgång fått lära mig hur barn blir till, hur puberteten utvecklar sig samt om hur vuxenlivet kan te sig. Men inte ett ord om döden. Inte ett enda ord. Inte en enda lektion på varken grundskolan eller gymnasiet handlade om döden. Aldrig talade vi om vad det kan innebära att förlora någon man älskar. Aldrig talade vi om vad sorg kan innebära. Aldrig talade vi om döden och aldrig fick vi ta del av ord, begrepp och sammanhang om det svåraste man kan vara med om.

Jag hade klasskompisar som förlorade viktiga människor i sina liv. En klasskompis förlorade sin storebror, en annan sin lillasyster. En vän förlorade sin pappa. Ingen vuxen berörde detta i ord mer än att berätta vad som skett. Om ens det faktiskt. Att han eller hon förlorat den och den. Och så var det med det. Vi klasskompisar satt som frågetecken i våra bänkar och visste inte hur vi skulle agera. Så vi agerade inte. Inte jag i alla fall. Eller jo, min vän som förlorade sin pappa kramade jag om utanför matsalen. Jag gick i årskurs åtta. Min vän gick i årskurs nio. Han grät och sa att ingen talade med honom. Ingen pratade med honom. Ingen berörde det som skett.

Jag minns det med ett hål i hjärtat. Hans sorg som ingen klädde i ord. Som ingen vuxen vågade ta i.

Jag förstår varför ingen pratade med honom. Varför ingen sa någonting. För vad skulle vi säga? Vi som saknade ord för det som skett? Jag säger inte att skolan ensam bär ansvaret. Absolut inte. Det jag säger är att vi alla måste våga prata om det svåra. Vi måste våga prata om det som inte får ske men som sker ändå. Vi måste kunna prata om livet och döden och förlust och saknad och kärlek och sorg och tårar och gråt och att livet ändå kan gå vidare. Om vi tillåter det. Om vi klarar det. Och jag är helt övertygad om att vi klarar det bättre om vi har ord för det som skett och som sker. Ord för att beskriva döden. Ord att klä sorgen med.

Jag och min familj är öppna med vår sorg. Jag via den här bloggen och på facebook, mina föräldrar likaså. Vi kramar varandra i öppen text. Skriver om vår förlust och vår saknad. Och vi får oändligt mycket stöd för det. Många svarar öppet på våra inlägg, kommenterar vår sorg med omtanke. Några ord som kan vara svåra att få ur sig men som värmer, stärker och hjälper oss. Andra delar våra texter. För dem vidare. Det stärker mig också på ett sätt för kanske kan mina ord hjälpa någon annan. Någon annan som är i sorg eller någon annan som behöver ord för och till andras sorg.

För hur säger man ord som man aldrig fått lära sig?

Jag har tips till dig som möter andra i sorg. Tips som jag ska dela med mig av i ett annat inlägg. Men det jag kan säga redan nu är att de ord som värmer som mest är de som faktiskt blir sagda. Det räcker med ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga men jag beklagar så djupt din sorg”. Det räcker. Det värmer. Det stärker.

En del inboxar eller mailar mig långa texter. Dikter, musiktexter, bilder, anteckningar osv. De stärker också. Helar. Värmer. En del ord är författarens egna, andra lånar andra författares ord. Båda varianterna hjälper mig att orka. Ni hjälper mig att orka. De enda ord som inte hjälper är de som aldrig blir sagda. Därmed vill jag inte döma den som väljer att vara tyst. Men de ord som stärker är de jag får höra och/eller läsa. Att påstå något annat är att ljuga för mig själv.

Men hur säger man det som man inte kan uttala? Hur väljer man ord man inte vet existerar?

Vi talar för lite om döden. Vi talar för lite om sorg. Och de enda som kan ändra på det är vi. Vi som lever. Vi som sörjer. Vi som är rädda för att behöva sörja. Vi som aldrig tidigare har sörjt. Vi som har sörjt många många gånger.

Det är svårt att möta en människa i sorg. Men det blir inte lättare för att vi undviker det. Tillsammans kan vi slå hål på myten om att sorg är privat. Visst kan den vara privat, den som äger sorgen avgör det själv. För mig är det dock ett absolut måste att inte sörja ensam. Min sorg är inte privat även om den är personlig. Jag måste få sorgen ur mig, skriva ner den i ord, klä den i text.

Jag har ingen kraft för att trösta andra just nu. Däremot kan jag dela med mig av min egen sorg och beskriva den tröst som andra mig ger. Om de orden kan hjälpa en enda människa utöver mig själv så är det värt det. Då är det absolut värt det.

/Mrs Martin, 2:a december 2013.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 svar på Vi talar för lite om döden

  1. sant nu när jag tänker efter. Här hemma pratar vi mycket om döden ändå, på det sätt man nu kan prata med små barn, på deras nivå, om att man får vara ledsen och sakna det betyder ju att man tyckte om bella, morfar osv.
    Kram

    • Mrs Martin skriver:

      Vi pratar också om döden. Men handen på mitt eget hjärta? Jag pratade sällan om döden med barnen innan deras moster dog. Från och med nu blir den dock ett dagligt inslag i vår vardag. Vi pratar om henne varje dag. Sen förstår ju jag också att det i framtiden kommer komma dagar då vi inte pratar om döden. Men aldrig mer att jag kommer vara tyst och undvika det svåra. Det har ändrats för alltid.

      Jag önskar dock att fler kan prata om döden utan att de först måste gå igenom det vi nu går igenom.

  2. Rakel skriver:

    Jag sitter på en restaurang å nattgatan och läser ditt inlägg .
    Bra tänkt och bra skrivet, tycker jag.
    Däremot är jag tveksam till att skolan ska äga alla frågor, vilket du kanske också menade ?
    Vi som har erfarenheter ska prata om dem.
    Men när?
    Känns lika svårtajmat som preventivmedelsdiskussion.

    Kramar ❤️

    • Mrs Martin skriver:

      Som jag skriver så äger inte skolan hela problemet. Men det är märkligt att skolan enligt ämnesplaner och styrdokument ska prata om födelse, tonår och preventivmedel men inte om döden. Alla har inte sex. Men alla dör förr eller senare. Förstår du hur jag menar?

      Vi som har erfarenhet ska prata om detta. Både i skolan och utanför. I hemmet. Med våra barn. Men våra vänner. Vi måste sluta se döden med tabubelagd blick!

      Tajmingen är förmodligen alltid fel. Rätt stund kommer aldrig att komma. Så det är lika bra att ta itu med det på en gång.

      Stora kramar till dig! Hoppas ni har det där borta och att ni njuter av ledigheten. Det är så roligt att följa er på fejjan!

  3. gunilla öhman skriver:

    Så sant Tina. Och jag hörde på Knatte timmen här en lördag och då pratade man om döden. Och att säga att att någon har gått bort, gått runt hörnet mm. Så missvisande för barn. Och jag tycker att möta en person vars gamla förälder har dött tex är lättare för mig. Än att möta dig tex där döden kom som en blixt från en klar himmel. Och att bara mötas som du säger är ju viktigt, så möter jag dig då stannar jag och ger dig en kram. Svårt att möta min äldsta bror när deras första barn dog precis efter födseln. Jag kunde inte möta det då ( 50 år sedan) men nu pratar vi om det. Då sa man ”det är bäst att bara vara tyst, då läker det fortare”. Det är många saker vi är rädda att prata om och det är ju inte underligt att det blir ett sånt tryck hos oss. Nääää bra att vi pratar.

    • Mrs Martin skriver:

      Du har rätt i det. Ang. ”gått bort” osv. Märkligt uttryck och jag använder det själv! Fast när jag pratar med barnen säger jag att ”moster är död” och de verkar förstå. Fyraåringen räknar upp allt som vi inte kan göra med moster längre. Det är smärtsamt. Men också sant.

      Jag tror också att det blir mindre tabu med tiden. Förstår att det var annorlunda för 50 år sen. Och ännu mer annorlunda (fast förhoppningsvis åt det bättre hållet!) kommer det vara om ytterligare 50 år.

      Jag ser fram emot den kramen. Även kramar hjälper och tänk, jag är ingen vidare kramig person. Men jag har blivit det mer och mer. Särskilt de senaste fyra veckorna.

  4. Annika Wall skriver:

    Min pappa var kykrvaktmästare och vi bodde intill kyrkan. Jag växte upp med livets alla skeenden i min närhet. Barndop, vigslar och begravningar var vardag för mig. Trots det hade jag aldrig sett en död människa förrän den dagen min pappa dog, och jag hade hunnit fylla 30 år!

    • Mrs Martin skriver:

      Så konstigt. Att du aldrig såg en död människa tidigare än så med tanke på omständigheterna. Kanske är det annorlunda idag? De vars föräldrar äger en begravningsbyrå, kanske är döden mer närvarande i dagens samhälle ändå?

      Vi får arbeta för en förändring. Döden är ju naturlig, även om den är vansinnigt svår att acceptera, särskilt när unga människor dör.

  5. HH skriver:

    Tyvärr är det så att många slår ifrån sig döden. Slår ifrån sig blotta tanken på döden. Man vill t ex inte diskutera hur man vill ha det efter döden. ”Sånt pratar man inte om!”, ”Man ska inte spöka före!” osv.
    Det är sorgligt, tycker jag. Alla kommer förr eller senare att få hantera döden på ett eller annat sätt.

    Kram

    • Mrs Martin skriver:

      Du har så rätt HH. Många slår den ifrån sig. Jag gör ju också det ibland, vill inte tänka på döden. Den är så skrämmande!

      Så slår den till och inget blir sig likt igen. Och jag står handlingsförlamad rakt upp och ner. Handlingsförlamad men inte ordlös. Och det sista är jag så tacksam för. Det stärker mig.

      Du har även rätt i att vi alla ska möta döden. Hur hemskt det än är så är det ju så.

  6. Maja skriver:

    Så bra skrivet och jag håller med, det pratas för lite om döden med tanke på hur mycket det hör till livet, lika mycket som att födas… men så mycket sorgligare. .. Jag känner inte dig och jag kände inte din syster, men jag känner eran mamma och pappa och jag vill bara säga att jag tänker på er alla och skickar på det här sättet många styrkekramar till er. Sköt om er och var rädda om varandra ♥♥♥

    • Mrs Martin skriver:

      Stora kramar till dig Maja! Jag tror att jag sett dig på deras facebooksidor, kan det vara så?

      Tack för styrkekramar! De kan jag aldrig få för många av. Och tack för att du orkar läsa och bemöta det jag skriver. Det värmer mycket.

  7. Ulla skriver:

    Godnatt, hoppas du kan sova, du berör verkligen så sant det du skriver, har inte förlorat någon syster som du, förlorat föräldrar inte så gamla på grund av sjukdom och då också tappat två systrar, tyvärr, så blir det i bland, här och nu tror jag gäller, ta vara på alla våra vi tycker om/älskar varje dag. Tala om det också, kram även om du inte gillar det, men ses vi så kommer du att få en riktig kram och ingen cyber. Ulla

    • Mrs Martin skriver:

      Stora kramar till dig Ulla!

      Förluster är svåra. En del är så svåra att man inte tror att man ska överleva. Men tänk att ändå går timmarna och dagarna och en del av dess stunder är ganska så ljusa ändå.

  8. Margareta skriver:

    Hej Tina!
    Hoppas du har ett visst minne av oss på Ljungvägen.
    Jag har ”tjuvläst” din logg. Minns Tove som liten men även som elev på Korpen.
    Upplever ert sätt att bearbeta er svåra sorg, som något man unnar andra också skulle kunna göra. Saknaden är svår, men som många berättat för er så försvinner aldrig minnena, dem bär man alltid med sig och dom bleknar aldrig. Dock återgår de mörka dagarna till mer normala och livet har trots allt sin verklighet, sin vardag. Toves pojkar behöver er.
    I skolan har jag försökt även ha lektioner om döden och sorgen.
    Kram!

    • Mrs Martin skriver:

      Hej Margareta!

      Visst minns jag dig!

      Jo, vi sörjer nog öppet och ärligt. Vissa stunder går det dock inte och då lägger jag mig på mage på mattan i vardagsrummet och fokuserar endast och enbart på att andas. Det är som att kroppen vill lägga av men livet vill det motsatta. Efter att ha andats en stund, några minuter, en kvart eller en timme går livet vidare och jag följer med.

      Min systers fina pojkar behöver oss. Och vi behöver systers pojkar! Mitt i allt detta är jag så evinnerligt tacksam över att hon har barn. Även om man kan ”leva vidare” på många sätt så ser jag min syster i hennes barn. Och det är så fantastiskt härligt! Även i min sexåring finns många drag av min syster och jag blir så full i skratt och lycka de gånger jag faktiskt ser det.

      Kramar till dig!

  9. Lotta skriver:

    Jag vet hur det är Tina. Jag vet mycket väl hur det känns när världen snurrar vidare och folk lever sina liv medan man själv sitter i ett parallellt universum av sorg. Petitesser, i-landsproblem eller vad som helst, ingenting betyder något egentligen. Ingenting kan heller trösta utan det är mer av karaktären av att stärka. Vi lever alla i vår egen verklighet med våra egna erfarenheter och normer, det blir väldigt uppenbart sådana här gånger. Vi omprioriterar, vi lär oss ( tvingas) leva med saker som är tunga att bära. Vi får börja om, har överseende med i-landsproblem och petitesser. Jag vet egentligen inte om man blir klokare eller mer stärkt för det handlar om att det inte finns några andra alternativ, det går inte att vrida tillbaka klockan och ändra händelseförloppet. Man är fast i detta nu, verkligheten av idag.

  10. rebecca skriver:

    Det är så sant, det handlar inte om vad folk säger. Det är att dom säger/skriver nåt. Min mamma & bror hittade min pappa död i Onsdags så jag har inte riktigt hunnit smälta allt. Det är bara ren kaos, hjärtat är i tusen bitar & verkligheten är så oerhört långt borta. Känns som jag är bortdomnad, bedövad, trött & förstörd. Men att man bara får höra några ord, att man ser att människorna runt omkring en bryr sig – det ger så oerhört mycket. Jag förstår att många kanske är tyst pga att dom inte vet vad dom ska säga.

Lämna ett svar till Mrs Martin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *