Livet går inte vidare

Det är måndag. Jag sitter vid köksbordet och äter frukost. Loggar in på facebook och slöläser statusar. Elin har lyft massa skrot. Herregud vad hon har lyft skrot! Anna har tagit saken i egna händer och renoverat medan Daniel var på föreläsning. En annan Anna har dansat med många barn i en lågstadieskola i Stockholms förort. Viktorias bebis kan äta själv och Stefan rattar tåget som om han aldrig gjort något annat. Ni vet. Statusar av och om människor jag tycker mycket om. Facebook är toppen. Man håller kontakten och kontroll med och på varandra.

Plötsligt dyker min mammas senaste status upp i flödet. Den är knappt ett dygn gammal och det visar sig att hon bakade bröd under gårdagen, alltså på söndagen. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser hennes status. Varför? Jo, för att min mamma ofta bakade bröd när vi var små. Goda varma matbröd fyllda med smak och en mammas kärlek. Under hela vår uppväxt bakade vår mamma, något hon fortsatt med även när vi tre barn blev vuxna och flyttade hemifrån. Hon har alltid bakat. Vinter, höst, sommar och vår. När Tove dog slutade hon dock baka. Jag antar att orken försvann. Lusten försvann. Lusten till väldigt många saker (typ det mesta) försvann. Men så i söndags återupptog hon alltså bakandet och ett foto med det färdiga brödet finns med i hennes status. Många har gillat. Många har peppat. Och kommentarerna är många. Direkt jag ser bilden kommer tårarna och jag får andas en stund med kaffekoppen i handen innan jag kan läsa alla kommentarer. Jag förstår ju vad det här betyder. Det betyder att min mamma har hittat kraft. Hon har hittat ork. Några timmar under en söndag smög orken sig på men framförallt så smög sig suget på. Det där suget efter att leva. Med kaffekoppen i handen och gråten i halsen reflekterar jag kort över det. Över det faktum att vi alla i familjen försöker välja livet och att vi alla försöker leva vidare. Leva och inte bara överleva. Vi alla har under det senaste året fått lära oss hur svårt det är att leva. Överleva. Gå vidare. Leva vidare.

Jag samlar mig och läser kommentarerna. Alla är så fina. Så peppande. Så matade med styrka. Men en av kommentarerna får mig att fullständigt tappa andan. Det är mammas vän Jannica som har skrivit den och det står så här:

”Ett steg i taget. Livet går inte vidare utan det gäller att hitta en väg i det nya livet och att vilja leva fastän man har oändlig sorg”.

Jag tappar hakan. Fullständigt och helt utan förvarning bara ramlar den ner. Hade den inte suttit fast i käkbenet hade den förmodligen hamnat i kaffekoppen. För Jannica ringar in just precis den där meningen som jag sökt under nästan ett års tid. I blindo har jag famlat och för mitt liv inte kunnat förstå hur i hela friden vi ska kunna leva vidare. ”Det går att leva vidare” har så oändligt många sagt till mig. ”Det går att leva vidare” har jag helt på egen hand intalat mig själv precis minst lika många gånger samt några gånger till. Men Jannica, hon slår undan fötterna på mig. Och för första gången ser jag livet för vad det är. För första gången på nästan ett år inser jag att det jag så febrilt sökt efter faktiskt inte går att finna.

För vet ni en sak? Livet. Det går inte vidare. Det kan inte gå vidare! Mitt gamla liv dog samtidigt som Tove. Jag har försökt med det omöjliga. I snart ett år har jag försökt med det omöjliga, att gå vidare med livet. Och just precis i denna stund inser jag ju att det inte kommer gå. Jag kommer inte kunna leva vidare. Jag måste leva på ett helt nytt sätt.

Jag blir fullständigt befriad där jag sitter med kaffekoppen i handen. Långsamt stänger jag munnen. Hakan sitter kvar. Jannicas enda lilla kommentar är som en enda stor befrielse. Jag är Toves lillasyster och Tove är död. Jag kan därmed inte leva vidare, inte såsom livet var innan Tove dog. Jag kan leva, absolut, men inte efter den stig som jag gått på under mina första 33 år i livet. Jag måste byta riktning. Jag måste välja nya stigar. Jag måste hitta nya vägar och nya kringelkrokar och nya stockar och stenar och murar att rasera. Alla jag älskar tar jag med mig. Även Tove. Men livet som det var innan Tove dog, det dog tillsammans med henne.

Jannicas kommentar befriar mig och i bakhuvudet förnimmer jag plötsligt ett minne från en text som handlar om sorg och som finns att läsa på sjukvårdsrådgivningens hemsida. Där jag sitter vid frukostbordet inser jag att jag är inne i den så kallade nyorienteringsfasen vilken alltså finns att läsa om på sidan. Jag håller på att orientera mig i mitt systerlösa liv. Mitt gamla liv har jag lämnat bakom mig. Det där ”leva vidare” har bytts ut mot att ”leva på ett nytt sätt”. Hela dagen är jag innerligt tacksam över Jannicas kommentar på min mammas brödbakarstatus. Jag är faktiskt lika tacksam över hennes kommentar som vad jag är tacksam över att min mamma bakar bröd igen.

På tal om mitt gamla liv, det där livet som jag levde innan Tove dog. Min mormor har alltid tyckt om att fotografera. Under 80- och 90-talet fanns dock inte digitalkamerorna så man fick välja sina fototillfällen med omsorg. Givetvis finns det därmed uteslutande flest bilder från högtidliga tillfällen. I dag har jag hämtat ett tiotal album från mormor och som jag under eftermiddagen har suttit och tittat i. Femåringen har suttit bredvid mig och tittat och kommenterat bilderna. Vi har skrattat åt tokiga miner och jag har fällt några tårar år fantastiskt lyckliga minnen. Vi båda har blivit rörda över en del av bilderna och femåringen har varit uppriktigt förvånad över att hennes sjuåriga storasyster är så lik sin moster när mostern var liten. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilderna samtidigt som jag blir så oerhört sorgsen. För en särskild tid i mitt liv har tagit slut. Den är över. Jag har visserligen alltid varit och kommer alltid att vara en lillasyster. Men jag ska leva resten av mitt liv utan min storasyster. Det är en oerhört svårt tanke att både ta till sig och acceptera. Nedan visas ett litet axplock ur min mormors fotoalbum.

10745050_10152786603542346_23373658_n

Jag och Tove. Jag tror att bilden är tagen julen 1980, jag var i såna fall 8 månader och Tove var 3,5 år. Den kan också vara från början av 1981, jag tror dock inte att jag hade hunnit fylla 1 år när bilden togs.

 

Här har det gått några år. Kanske är jag två år och Tove är fem?

Även detta tror jag är en julbild. Här har det dock gått några år sedan föregående bild togs. Kanske är jag två år och Tove är fem?

 

 

 

 

 

 

 

Vi fem. Hela mitt liv har vi varit fem. Det är vi givetvis fortfarande i våra hjärtan. Jag önskar så att jag kunde kliva in i den här bilden och bara krama oss alla fem. Tänk om vi vetat då när bilden togs hur oväntat vi skulle splittras drygt 20 år senare.

Vi fem. Mamma, pappa, jag, Tove och Tim. Sen Tim föddes 1986 har vi varit fem. Det är vi givetvis fortfarande även om vi numera är fyra när vi ses. Jag önskar så att jag kunde kliva in i den här bilden och bara krama om oss alla fem. Stryka Tove på kinden och säga att jag är så innerligt glad över att vi fick vara just fem. Tänk om vi vetat då när bilden togs hur oväntat smärtsamt vi fem skulle splittras drygt 20 år senare.

Julafton 1988. Kusin Alexandra, Tim, Tove och jag. Både jag och Tove älskade julen även i vuxen ålder. Sedan Tove dog har jag dock en ytterst komplicerad relation till just den högtiden.

Julafton 1988. Kusin Alexandra, Tim, Tove och jag. Både jag och Tove älskade julen även i vuxen ålder. Sedan Tove dog har jag dock en ytterst komplicerad relation till just den högtiden

 

 

 

 

 

 

10749254_10152786608582346_371115959_n

Det här är en av mina absoluta favoritbilder på Tove. Hon och morfar kramas på midsommarafton. Båda ser lyckliga ut även om morfar här hade börjat insjukna i demens.

 

10660824_10152786608887346_658071635_n

Ytterligare en midsommarafton med traditionsenligt firande i Trångfors. Morfar, Tim, Tove och jag. Jag minns att det var en varm kväll samt att vi hade fantastiskt roligt.

 

 

10745044_10152786606612346_919238068_n

Midsommar några år tidigare än på den föregående bilden. Vi tre syskon framför midsommarstången hemma hos mormor och morfar i Trångfors.

 

 

10736165_10152786607147346_57252252_n

En bild av ganska dålig kvalité men som säger mig så mycket och samtidigt gör mig så ohyggligt ledsen. För så här ser jag på oss tre syskon numera. Jag och Tim står kvar. På var barndoms gräsmatta står vi kvar. Vi ler och lever och har valt att leva vidare. Livet går som sagt inte vidare. Men vi lever vidare ändå. Vi väljer nya vägar och vi kämpar. Vi kämpar så hårt just för att kunna leva vidare, detta trots att livet som vi alltid känt till det faktiskt har tagit slut. Tove finns inte kvar i livet. Vi var tre men Tove fick gå. Vi kommer aldrig att få veta varför men hon dog och vi blev kvar. Jag och Tim blev kvar. Sen ni ljuset på bilden? Det kommer från solen som är på väg att gå ner bakom lekstugan. Lekstugan där vi tre syskon lekte som små. Jag tänker mig att Tove är det ljuset nu. Hon finns med men ändå inte. Jag blir så ohyggligt ledsen när jag ser den här bilden samtidigt som jag tycker att den är vansinnigt vacker. Ljuset, Tim och jag. Tove, Tim och jag. 

Livet. Det går inte vidare. Men det går att finna nya vägar att vandra och leva på. Jannica har faktiskt helt rätt i det.

/Mrs Martin, oktober 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Livet går inte vidare

  1. Frida skriver:

    Jag är oändligt tacksam att jag trillade över din blogg en dag för många månader sedan. Du skriver otroligt bra, sätter ord på sorg och lindar inte in den i bubbelplast.
    Jag förlorade min pappa i cancer samma år jag skulle fylla 12, vilket är tio år sedan. Under väldigt lång tid försökte jag att inte känna, av anledningen att det var lättast så. Jag hade såklart begränsningar i att uttrycka mig också eftersom jag var så ung, men än i dag är sorgen mörk, tung och jag har svårt att arbeta mig igenom den.

    Förr fick jag höra att livet går vidare, men precis som du skriver så gör det inte det. Livet går inte vidare, men man lär sig leva med sorgen.

    Genom dina ord känner jag. Jag känner sorgen och jag känner att det är okej. Det är okej att känna och det kommer alltid att finnas lättare perioder, likväl som att det kommer tyngre perioder. Livet är fruktansvärt orättvist som inte lät din Tove, min pappa och så många fler med dem få leva längre. Det är orättvist att deras dagar var så få till antalet och det gör så ont att tänka på allt de aldrig kommer att få uppleva. Men jag gör som du, jag väljer att tänka att de ändå är med oss på något sätt och upplever allt med oss.

    Väldigt stort tack till dig som delar med dig så öppet av din sorg och som formulerar det otroligt bra. Jag önskar att det fanns något jag kunde säga för att göra din kommande årsdag lite lättare, men inga ord finns för det. Det är tungt och mörkt, men det går. Allt går. Det finns en andra sida på allt.
    Varma kramar till dig

    • Mrs Martin skriver:

      Jag beklagar så innerligt din sorg. Det måste ha varit (och fortfarande vara) fruktansvärt att förlora sin pappa. Jag kan bara föreställa mig vad du går igenom.

      Att vara i sorg när man är barn måste vara extra svårt. Jag ser ju hur mina egna flickor tacklar sorgen efter sin moster och att de gör det på helt olika sätt. Som vuxen är det svårt att veta hur man ska bete sig men givetvis är det oerhört viktigt att barn också får sörja och komma fram i sin sorg.

      Jag får också höra att livet går vidare. Jag vet ju vad folk menar men precis som du säger så går inte livet vidare. Men man lär sig att leva med sorgen. Vad annars ska vi göra liksom?

      Tack för dina fina ord! Jag blir varm i hjärtat om det är så att min blogg kan hjälpa andra. För min egen del är skrivandet en väg upp ur dyn. Jag tror ärligt talat att jag hade gått under om jag inte hade fått skriva.

      Stora kramar! Ta hand om dig Frida.

      /Tina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.