Hela livet ska jag minnas min barndom

Min och systers relation var i vuxen ålder kantad av ganska mycket sorg. Ilska och sorg. I långa perioder hade vi en mycket god relation, jag vet att hon en gång sa till mig att jag var hennes bästa vän. När livet krisade ringde jag alltid till henne först. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Saker som vi delade i hemlighetsform. Men vi hade många kriser också. Och många många bråk.

När jag sörjer min syster är det en blandad kompott av sorg som sköljer över mig. Ofta går kompotten att sortera i fack, dock inte alltid. Jag sörjer framtiden. Att leva vidare utan min syster. Att inte veta vad som komma skall och att inte ha en chans att dela det där kommande med henne. Givetvis sörjer jag även nutiden. Nuet. Just nu. Att hon inte finns med och att hon inte får delta. Jag sörjer för att mamma och pappa plågas så hårt, för att min systers man har förlorat sin älskade fru och för att min mormor än i dag, nästan ett helt år efter Toves död, fortfarande inte kan prata om sin bästa vän utan att börja gråta. Jag sörjer att min systers barn får växa upp utan sin mamma. Jag sörjer att jag är ensam syster om att köpa julklappar till vår lillebror. Jag sörjer för så många flugna moment som aldrig kommer åter liksom kommande moment som hon inte får ta del av. Sorgen är då, nu och sen samt nästintill omöjlig att förutse och/eller ta fatt i.

Inte sällan tänker jag på vår barndom. Det var en ljus barndom. Stora barndomshemmet med mamma och pappa. En sladdis till lillebror som var vansinnigt tjock och söt. Flickrummen vägg i vägg på övervåningen med ett stort allrum just utanför. Vi hade inte i närheten samma musiksmak och ägnade eftermiddagarna åt att plåga varandras öron.

I våra föräldras sovrum stod en brudkista. Vår mammas brudkista. En stor och ganska tung kista gjord i furu och med svarta beslag. I bakre högra hörnet saknades en liten skruv vilket gjorde att man lätt fastnade med byxtyget däri om man satte sig ovanpå kistan. Jag vet att min syster drömde om att få den kistan. I övre tonåren fantiserade hon om att få ta den med sig till sin första egna ungdomslya. Jag minns att jag drömde om precis samma sak. Kistan var dock en kär ägodel till vår mamma. Den var en bröllopsgåva från min farmor och farfar och det är ingen mindre än min farmors pappa, alltså min pappas morfar, som har gjort kistan. Anton Lindberg från Strittjomvara, en by några mil ifrån Mader som i sin tur är min farfars barndomsby. I Mader hade min farmor och farfar sin sommarstuga (tillika min farfars föräldrahem) där jag och syster har spenderat otaliga somrar tillsammans med kusinerna. Anar ni familjehistorien bakom kistan? Antons initialer är inristade på insidan av locket, locket som sitter på kistan som är ett stycke av min historia. Ett stycke av min uppväxt. Ett stycke av min och systers uppväxt. Kistan är gjord av kärlek och omtanke samt för kärlek och omtanke. Men den är skavd och nött och ganska sliten. Den förlorade skruven är fortfarande förlorad och locket är lite vint och skevt.

10726234_10152758371727346_283790771_n

Antons initialer samt stämpel.

 

Mammas brudkista.

Mammas brudkista.

 

Varken jag eller syster fick ta med oss kistan till våra första egna hem. Tur var nog det för jag vet inte om någon av oss hade haft vett nog att inse affektionsvärdet den bär på. Förmodligen hade den fått agera vardagsrumsbord och det vet vi ju alla hur slitna de kan bli med tiden, särskilt om hemmets ägare och hemmets ägares kompisar är i 18-19-årsåldern.

För några år sen fick jag dock kistan av mamma. Jag minns inte riktigt när och jag minns inte längre hur eller varför jag fick den. Men jag fick den. Jag fick hennes brudkista. Under åren har hon sagt att jag kan göra mig av med den om jag vill, inte för att den inte har ett fortsatt affektionsvärde för henne men för att jag inte ska känna ansvar för att just jag ska behöva bevara detta värde. Hon är klok min mamma och lägger inte bördor på någon annan. Just det är hon mycket noga med och bland annat det (bland mycket!) älskar jag henne för. Jag har dock valt att behålla kistan. Genom åren har den stått i vårt pannrum och mest samlat damm. Just furu är inte min favorit bland träslag men sent i går kväll när jag sorterade gamla minnen så lyfte jag på locket till den bortglömda kistan. Helt utan förvarning sköljde barndomens ljusa minnen över mig. Jag och syster i mammas och pappas stora sovrum, det som låg på övervåningen av vårt stora hus och som hade en egen balkong. Kistan som vi bäddade till dockorna på. Kistan som agerade kateder när vi lekte skola, som vi la prydnadskuddarna på när vi bäddade upp mammas och pappas stora säng och kröp ner för att se på film tillsammans. Kistan som har funnits under hela min barndom precis på samma sätt som min syster alltid funnits där. Den kistan är en del av min historia. En del av min och Toves historia. Den bär en del av min barndom.

Jag letar fram vit färg och en bred pensel och tillsammans med vår femåring målar jag kistan i  ett enda varv. Jag tänker mig inte för. För första gången på oerhört länge tänker jag mig inte för utan bara agerar. Jag bara gör. Jag målar. Kistan är förvisso fortfarande min mammas brudkista men nu passar den bättre in i vårt sovrum som i skrivande stund håller på att byta skepnad. Ut med ekmöblerna och in med vitt. Vi har faktiskt till och med köpt en himmelsäng vilket jag drömt om så länge jag bara kan minnas. Ända sen jag var liten har jag drömt om en himmelsäng. Och i vårt sovrum passar nu plötsligt kistan som är är en del av min barndom. Det gamla möter det nya. Sorgen inom mig möter livet.

Kistan blev fin. Jag är nöjd. De svarta beslagen sitter kvar. Antons initialer finns kvar. Ett stycke barndomshistoria finns kvar.

10726262_10152758391102346_1577180450_n

Färdigmålad!

10728929_10152758371892346_325780270_n

Efter att färgen torkat skruvade jag tillbaka de svarta originalbeslagen.

Hela livet ska jag minnas min barndom. Djupt inom mig bär jag den med mig. En del av minnena hade jag bara en enda person att kunna dela med. Hon finns inte längre. Ingen kan minnas med mig. Ingen kan påminna mig. Ingen bär längre på vissa specifika minnen som jag bär på. Jag är ensam kvar. Till viss del är jag nu ensam om min barndom. Mitt hjärta är som en kista. Jag fyller den med alla systerminnen jag bara kan greppa tag i och ber en stilla bön om att jag aldrig ska glömma bort dem igen. För vår barndom är värd att minnas. Min syster är värd att minnas. Jag är värd att få minnas.

Jag är värd att få minnas och det även om ingen annan minns med mig.

/Mrs Martin, oktober 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hela livet ska jag minnas min barndom

  1. Björling skriver:

    Väl skrivet, bra känsla i att lyfta fram den där speciella känslan som inte riktigt går att förklara men ändå finns där för alltid.

    Kram/H

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.