The best way out is always through

Nej, det gick inte. Jag lyckades inte.

Sömnen som infann sig natten mellan söndag och måndag lyckades inte mota de mörka molnen. Redan innan jag slagit upp ögonen är det ett faktum att sorgens hav slår sådana enorma vågor att horisonten inte går att skönja från min plats i kaoset. Jag ligger kvar i sängen och andas. Luktar på femåringens lockiga hår. Känner ett raseri utan dess like gentemot entreprenrören som fortfarande inte är färdig med vår tvättstuga. Inser i nästa sekund att ilskan är befogad men att den inträffar alldeles för tidigt på morgonen för att kunna anses vara sund. Kroppen är tung. Huvudet är tomt. Det enda som känns är ilskan i bröstet och tårarna som bränner bakom ögonlocken. Jag flyttar fokus till det som verkligen skaver i mig. Flyttar fokus och byter riktning. Släpper fram den där tanken som bara väntar på att få komma upp till ytan. Den enda tanken som kan komma upp till ytan i detta vedervärdiga och stormande hav.

Fan jävla skit att du var tvungen att dö. 

Jag kliver upp. Mr Martin rör sig i hallen utanför sovrummet. Jag vet att han vet och jag vet att han vet att jag vet. Han frågar inte hur jag mår, bara om jag har sovit. Jag svarar ärligt att jag har sovit bra. Sen fortsätter jag in i badrummet och stänger dörren bakom mig. Jag vet att han vet. Och jag vet att han dessutom vet att det inget finns att göra. Nu är det bara att hålla i, hålla fast och hålla ut. Det svarta kan man inte leva igenom. Nu gäller det endast att överleva.

För elva månader sedan låg jag på mattan i vardagsrummet. Jag grät mig till ögoninflammationer, svarade inte när telefonen ringde och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bara låg där. Värdelös som mamma. Värdelös som fru. Värdelös som medmänniska. Jag bara låg där och var lillasyster. En lillasyster utan en storasyster, i alla fall en lillasyster utan en levande storasyster. En lillasyster med en död storasyster. Vetskapen skavde hål i mig. Ett svart djupt hål i hela mig. Ibland tror jag att det hålet aldrig ska kunna läka. Minska, absolut. Men aldrig läka. De som vet har berättat om ett ärr som förvisso till slut kan läka men som för alltid kliar. Vad jag längtar efter det där kliet. Det måste vara att föredra framför det här fruktansvärda skavet.

Nu då? Vad gör jag nu? Ja, jag ligger inte på mattan och gråter mig till ögoninflammationer i alla fall. Den delen av sorgen har jag passerat (hoppas jag). För så här elva månader senare har jag hittat stategier. En del av dem har jag fått i present av andra. Andra som upplevt samma sorts sorg och som har delat med sig. Andra strategier har jag (upp-)funnit själv. En del har jag garanterat ännu inte funnit och får därmed leta vidare. Hela livet blir nog ett slags letande. För hur vänjer man sig att leva utan sin syster? Men som sagt. En del strategier har jag redan både funnit, testat och utvärderat. Några har jag rent av behållit.

Rörelse. Den här strategin fick jag av min läkare. ”Ut och promenera” sa hon. ”Vart ska jag gå”? frågade jag. ”Ingenstans. Du ska inte gå någonstans. Du ska bara promenera”.
Nu är promenader inte det roligaste jag vet men jag tog henne på orden så när som på att tolka dem till att betyda rörelse. Rörelse som plåster för såriga själar. Så jag har sprungit. Cyklat. Dansat. Visst har jag promenerat också men det mer under vintertid. I Thailand sprang jag på löpbandet och simmade i poolen. När knuten i bröstet hårdnade drog jag på mig löparskorna och sprang. Sprang för livet och för syster. Jag sprang för mig. Och det inte för att sluta sörja utan för att överleva. Och slutligen också leva.

Hela livet har blivit en kamp för att just leva.

Inte prata. Ni som känner mig väl tappar förmodligen hakan nu. Men jo, att vara tyst är faktiskt läkande. För mig är det läkande. I perioder väljer jag bort i stort sett allt småprat. Det är som om orden inte räcker till till annat än det nödvändigaste. Jag pratar det jag behöver men väljer bort allt annat. Sitter tyst. Stilla. Människor omkring mig verkar tack och lov inte ha några problem med det. Kanske tycker de rentav att det är skönt? Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag sitter bara tyst. I svägerskans kök med en kaffekopp. Hemma i soffan medan barnen spelar Wii. Vid köksbordet på morgonen. I bilen på väg till jobbet. Jag sitter tyst. Tänker nästan inte alls. Bara sitter, ligger, står eller går. I tystnad. Jag läker i tystnaden. Överlever i tystnaden. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer bli så där pratig igen. Kanske är just det inte heller någon direkt förlust? Jag vet inte. Jag bryr mig inte. För tystnaden läker mig.

Hunger. Fast ”hunger” är egentligen fel ord. ”Icke mätt” är nog det rätta. Det händer något med medvetandet när jag inte är helt mätt. Jag blir mer vaken. Mer alert. Orkar hålla igång mer, sjunker inte ner i soffan lika enkelt. Jag äter frukost, lunch och middag samt två mellanmål. Jag svälter inte på något sätt, absolut inte. Men jag äter mig inte mätt. Dricker inget glas vin på fredagarna och äter inga chips på lördagarna. Jag vet inte varför det hjälper men det hjälper. Är kroppen lite mer tom orkar huvudet processa mer. Tänka mer. Orka mer. Vila mer. Jag borde läsa på om detta och se om det finns någon rent fysisk förklaring på det jag upplever. Jag får googla det vid tillfälle.

Musik. Jag spelar min och systers låt i bilen och sjunger med för full hals. Eller sjunger och sjunger, vrålar heter det nog.

Livet. Det här är den enda strategi jag ignorerar. För vet ni vad jag vill? Jag vill byta hus eller göra en till bebis. Anna ringade in det hela så bra: ”Du känner att du behöver en stor förändring i ditt liv”? Jag tappade nästan hakan när hon sa det. För det var mitt i prick. Jag tycker att jag behöver en stor förändring i mitt liv med ett nytt hus och/eller en ny bebis. Visst låter det aningen förhastat som sorgeåtgärd? Jag inser ju det själv. Så jag bokar en utlandsresa, färgar håret mörkt och köper en långklänning istället. Det får räcka för nu. Vi behöver inte förhasta oss. Mitt liv är riktigt bra om man bortser från att Tove är död. Missförstå mig rätt nu. Det går givetvis inte att bortse från att Tove är död men om man lyckas att ens tänka tanken så inser man att mina övriga problem är få. Livet i övrigt är mycket rikt. Det är inte mitt liv som behöver fyllas av mer glädje. Det är min sorg efter Tove som jag måste hantera i livet.  Det är det jag behöver hantera. Sorgen efter henne. Inte fylla dödens luckor med liv. Jag tror inte att det går och jag vill inte heller försöka. Jag vill värka ut, läka och gå vidare. Inte glömma och absolut inte släppa taget. Men den enda vägen är igenom –  The best way out is always through. Jag måste hantera Toves död för att sen kunna återgå till livet. Sorgen kommer alltid finnas där. Såklart. Men den kommer bli hanterbar. Den måste bli hanterbar. För annars går jag under. Och den enda som kan lära sig att hantera min sorg är ju just… jag. Det kan inget hus eller någon bebis i världen ändra på.

Tobias ringde mig i går. Jag vet inte hur den mannen lyckas men han kan på något sätt lukta sig till bedrövelsen. Helt plötsligt är han i luren och berättar om gulasch, bilköp och Spanienresor. Jag lyssnar och skrattar. Det är befriande att prata med någon som befinner sig så långt bort. Som inte är nära och som inte ser. Jag vilar i samtalet. Som vanligt läser han mellan raderna och vi lägger på just precis när det behövs. Han avslutar dock med att tala om för mig att jag måste välja livet. ”Du lever bara en gång, Tina”. Så säger Tobias i luren och trots det svarta skummande sorgehavet så vet jag att han har rätt. Jag måste välja livet. Jag måste sträva och kämpa efter att välja livet.

Nu ska jag duscha och sen ska jag dricka te. Jag ska inte prata. Inte städa. Inte vika tvätt. I morgon är både Mr Martin och barnen borta. Då ska jag ligga i soffan och läsa trädgårdstidningar. Inte för att det är säsong för trädgård nu utan för att det är så vilsamt att spendera tid med pelargoner. Jag är en pelargonnörd. En sörjande pelargonnörd. Och den här pelargonnörden vill så gärna så gärna att de svarta molnen ska dra förbi.

Jag har en till kompis som också heter Anna och som brukar jämföra mina svarta sorgeperioder med ett besök på havets botten. Hon visualiserar sig mig som sjunkande mot den dyiga botten där jag till slut, efter ett långt sjunkande, slår i. Där är jag så långt ner i sorgens hav som det bara går att komma. Jag slår i botten med fötterna, böjer knäna och stampar sen ifrån. Stiger uppåt. Upp mot ytan. Återvänder mot ljuset.

Där är jag nu. På havets botten med fötterna i dyn. Nu gäller det att hitta strategier. Nu måste jag hitta strategier.

The best way out is always through.

Mrs Martin, oktober 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på The best way out is always through

  1. Semlan skriver:

    Minns inte hur jag hittade till din blogg. Men jag läser den sedan några månader tillbaka och jag är fascinerad. Tycker förstås att det är sorgligt det som hänt dig. Fast jag är också avundsjuk…! Avundsjuk för att du haft en syster som du haft en så pass bra relation med så att du saknar henne så ofantligt. Det låter säker hemskt, men för mig skulle det kvitta om min storasyster dog. Inte för att jag önskar henne död, men hon är så kall och ”frånvarande” att det i princip skulle göra mindre ont om hon helt enkelt inte fanns…
    Hoppas att du till slut kan glädja dig mer åt det ni hade än att sörja det ni inte fått!
    KraM

  2. Mrs Martin skriver:

    Tack för att du läser min blogg och för att du lämnar ett avtryck.

    Jag saknar min syster oerhört men vår relation var allt annat än friktionsfri. Den kantades av långa perioder med dålig kontakt men under många år (från och till) var den också riktigt bra. De senaste åren var vi vänner med god relation och vi talade i telefonen så sent som fyra dagar innan hon dog. Samma dag som hon gick bort skulle vi ha träffats med våra familjer för att fika.

    Jag beklagar att du har en dålig relation till din syster. Och jag beklagar att hon är kall och frånvarande. Du har rätt till dina känslor och vet du en sak? Man behöver inte älska sina syskon. Det låter kanske hårt men så är det. Det är faktiskt sant. Man behöver inte.

    Jag älskar min syster och är tacksam för de fina år vi fick. Jag sörjer de år vi inte får.

    Stora kramar till dig!

Lämna ett svar till Mrs Martin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *