Elva månader

I fredags var det elva månader sen Tove dog. Elva månader! Jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen? Den rusar fram i 190km/h och jag vet egentligen inte om jag hinner med.

Det jag däremot vet är att det första mörkret på riktigt riktigt länge närmar sig. Jag känner det inuti, kände det redan tidigare i dag vid middagen och konstaterade matt att de där molnen som lyst med sin frånvaro under en lång tid helt plötsligt och egentligen utan förvarning nu plötsligt rullar in igen. Jag hoppas de drar vidare under natten.

Den där bergochdalbanan som jag blev tvångsplacerad i den 3:e november förra året upplever jag inte längre som lika ohanterlig. Den går att kontrollera och livet har helt klart flertalet ljusa stunder. Jag kommer leva ett bra liv. Det är jag helt övertygad om. För alternativet är ju helt otänkbart.

Samtidigt är kommande månad något av en enda lång nedräkning. Hur ska årsdagen kännas? Hur ska jag klara den? Eller kommer den passera som vilken dag som helst? Jag fasar och oroar mig. Orkar inte planera för eller försöka organisera den. Och då är ändå planering en av mina riktigt starka sidor.

De senaste elva månaderna har jag lärt mig att flertalet mänskliga reaktioner inte går att förutse. Det går inte att veta hur man själv (eller andra) ska reagera och det går inte heller att döma varken sig själv eller någon annan utifrån hur man/de reagerar. Men visst finns det saker som retar gallfeber på mig. Jag blir fortfarande irriterad, dock inte längre arg, över andras i-landsproblem. Jag vet inte varför det är så men det ”svenska gnället” ger mig allergiska utslag. Jag får klåda i själ och sinne. Jag är fortfarande väl medveten om att mitt liv inte kan vara allas referensram. Men det är ju ändå min referensram. Jag kan inte hantera det på något annat sätt än att notera irritationen och sen svälja hårt tre gånger medan jag lyssnar på motpartens problem. För alla har vi rätt till vår verklighet. Jag gnäller ju också och det trots att jag inte springer på Syriens gator med ett söndersprängt barn i min famn. Sådan är ju sanningen. Även jag inser det.

Septembers svåraste utmaning blev att lyssna på personen som tittade mig i ögonen och sa att hen tror på ödet. Att allt som händer oss har en mening. Hela jag blev svart inuti. Oerhört provocerad och alldeles svart. Jag höll andan, sa ingenting, rörde mig inte en millimeter. På vägen hem svor jag högt för mig själv. Det tog mig nästan en vecka (eller ja, faktiskt dryga två) att acceptera den andra personens utgångsläge samt rätten till sin tro. Ödet? Kyss mig där bak! Allt sker inte av en mening. Jag kommer inte ändra mig på den punkten. Aldrig mer kommer jag ens ägna ödet en enda tanke. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den idén.

Samtidigt har jag lärt mig mycket sedan Tove dog. Mest om mig själv. Det är dock tabubelagda ämnen som är svåra att beröra och jag orkar inte bemöta eventuella reaktioner. Jag får återkomma till dessa lärdomar i ett framtida inlägg.

Som sagt. Elva månader har gått. Jag överlevde de första och har mer eller mindre levt under de senare. Nu återstår det 29 dagar och därefter har jag levt ett helt år utan min syster. Eller överlevt, kanske jag ska säga. Det beror nog på hur man väljer att se det. Personligen tycker jag att jag lever. Livet är okej ibland och bra ibland. De svarta dagarna är få. Riktigt få.

Och som sagt. Jag hoppas molnen drar vidare under natten.

/Mrs Martin, 5:e oktober 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Elva månader

  1. Gitte skriver:

    Ödet. Meningen. Syfte.

    När jag berättade för min syster att mitt barn i magen hade dött, svarade hon:
    Bäst det som skedde, ni är ju ändå inte gifta!
    Min egen syster!? Jag förstod då att hon inte befann sig i samma värld som jag…

    Och väninnan sa att det var Guds vilja.
    – Om Din gud ville det här så är han en sadist. Ta din gud och gå, svarade jag.

    Nej fina Tina, vi behöver inte ta deras oförmåga att förstå den som sörjer. Vi kan ju knappt ta oss själva i de svåra stunderna! Vi klarar oss bättre utan dem <3

    • Mrs Martin skriver:

      Gitte! Min fina fina vän. Jag beklagar så innerligt din förlust. Givetvis finns det ingen som helst mening med den. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.