25:e september 1999

För exakt 15 år sedan satt jag på en bröllopsfest. Iklädd tajt knälång lila kjol med spetskant, svart långärmad tunn överdel och ett långt blont hår som slingrade sig ända ner till skinkorna njöt jag av en fantastisk middag i roligt sällskap. Jag drack champagne, rött vin och mängder av vatten. Lyssnade på vackra tal och höll mitt egna första på rim. Sedan dess har det blivit en hel del bröllopstal på rim, just detta var dock mitt första. Jag var 19 år, hade ganska precis gått ut gymnasiet och arbetade heltid som danslärare på… gymnasiet. Det var en märklig tid i livet men en fantastisk dag och kväll. En fantastisk vigsel och en fantastisk bröllopsfest. Jag minns den som lycklig, romantisk och oerhört oerhört oerhört vacker.

Vi jublade när brudparet skar den första biten av tårtan och lät oss därefter väl smaka. Brudvalsen dansades till Peter Lundblads ”Ta mig till havet” och jag minns att jag blev positivt överraskad över brudparets förmåga att ta de där trevande och nervösa tretaktsstegen. Jag minns att en av småkusinerna ute på dansgolvet krockade med en annan småkusin och att en farmor snabbt var framme och blåste på två onda små huvuden. Jag minns en krukväxt som var prydd med röda pappershjärtan, vad det stod på dessa hjärtan minns jag dock ej.

Jag minns brudens barndomsvän Turi som sjöng oss alla till tårar och tärnan Erica i blå vacker klänning och en oerhört tjusig frisyr. Vi tre hade några veckor tidigare suttit på åtminstone mitt livs lugnaste möhippa, allt utifrån vad bruden själv ville ha.

Jag minns att solen strålade från en klarblå himmel och träden skiftade i vackert rött och orange. Jag minns brudens föräldrar som strålade av lycka. Jag minns brudgummens far som höll ett vackert tal. Jag minns en gammal farfar som satt på sitt livs sista bröllopsfest och jag minns att jag redan där och då tänkte på att jag aldrig skulle få ha min farfar med på min.

Jag minns en eftermiddag, kväll och natt som handlade om kärlek. Om livslång kärlek och löften som skulle hållas i nöd och lust tills döden skiljer åt. Ibland undrar jag över det där sista. För just kärlek är det som kan bestå till och med även efter att döden skiljt två älskade åt. Det finns en sorts kärlek som inte ens döden kan avsluta.

Jag minns en blå brudbukett, en fantastiskt vacker brudklänning och två ringar som gnistrade i kvällssolen. Jag minns presentöppningen och många skratt. Jag minns glädje, livslust och drömmar.

En del är gifta livet ut, fram tills den dag de dör. En del dör omhuldade av kärlek. Och inom mig finner jag tröst i att det ändå måste vara bättre att vara älskad en kortare stund än att aldrig vara älskad alls.

Syster och Jonas! Stort varmt grattis på bröllopsdagen. Det var en fantastisk dag, kväll och natt. Jag minns den med glädje, kärlek och värme.

Tove

Vackra bruden Tove. Vår mamma kramar brudgummen Jonas.

/Lillasyster Tina, 15 år senare.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 25:e september 1999

  1. Erica skriver:

    Tina, det var en underbart vacker dag med så mycket glädje och kärlek. Jag hade glädjen att få vara med din syster hela dagen och hon var så lycklig att få befästa sin kärlek inför familj och goda vänner. Tänker extra mycket på er idag! kram Erica

  2. Anna-Carin skriver:

    Är glad att jag fick vara med om denna kärleksvigsel! Så vackert! Stolt över att Erica fick vara Toves brudtärna!Tänk att du också kommer ihåg Ericas klänning o frisyr,efter så här många år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.