Jag är rädd för döden

Då och då blossar den upp. Den där rädslan som är så svår att hantera. Som kramar mig med sådan kraft att jag nästan får panik. Den där obarmhärtiga rädslan för slutet. För övergången. För fortsättningen som vi inte vet något om. Den där rädslan för döden.

Är jag ensam om att känna den?

 

Jag har visserligen alltid varit rädd för att dö. Tänkt att det kanske sker något hemskt när man dör. Tänk om man återföds? Till ett barn till alkoholiserade föräldrar som inte kan ta hand om en. Som låter en ligga i smutsiga blöjor och utan filt. Eller till en flicka i ett afrikanskt land där könsstympning är en absolut regel utan undantag. Eller en son som ingen vill ha och som därför blir ett gatubarn på Rumäniens smutsiga bakgator. En hund i Kina som flås levande för att människor i väst vill ha päls. En människa i väst som accepterar att hundar flås för att hon vill ha päls. Hur vore det att återfödas till någon av dessa? Att återfödas öppnar visserligen många sorters dörrar. En del av dem är dock så vidriga att de skrämmer mig till sömnlöshet.

Sen min syster dog är jag dock ännu mer rädd för att dö. Rädslan kommer inte oftare men med betydligt större kraft. Orsaken är nog att döden har kommit så nära inpå. Den ligger alldeles runt hörnet. Hela tiden ligger den runt hörnet. Och vissa dagar har jag ärligt talat svårt att hantera den. Varför? För att jag är en mamma. Och för att min syster är död. Och hon var också en mamma. Liksom jag. Det absolut viktigaste jag är är just mamma. Döden skulle innebära att mina barn får växa upp utan mig. Tanken är svindlande och gör så att allt syre upphör att existera. Jag kan inte andas. Jag kan inte hantera tanken. Den driver mig till vansinnig rädsla.

Jag vill få vara med när ni växer upp. Jag vill följa er genom livet. Genom nästan hela livet vill jag följa er. Jag vill bli gammal och få vara med. Jag vill vara med! Älskade älskade barn, om ni bara visste hur mycket jag vill få vara med!

Jag vet dock att det finns barn som tvingas växa upp utan sin mamma. Jag vet för jag ser det på nära håll. Verkligheten skrämmer mig så jag nästan inte kan andas och för första gången på tio månader tänker jag att det kanske är dags att prata med någon om min rädsla. Den där rädslan som säkert de allra flesta föräldrar har men som vissa dagar (kvällar/nätter) nästan lamslår mig.

Jag är så innerligt rädd för att dö. Är jag verkligen ensam om det? 

Livet förutsätter döden. Det är ju så. Inget varar för evigt och det ska det inte heller göra. Sådan är naturens gång. Vi föds och vi dör. Jag vet ju det. Men det har blivit så smärtsamt tydligt att det där som inte kan vara för evigt faktiskt kan vara alldeles för kort. Alldeles för kort. Ett ögonblick. Några sekunder. Dagar. Några år. 36 år. Efter 36 år kan det ta slut. Efter ynka 36 år kan det ta slut. Vem hinner färdigt på den tiden?

Visste du att du skulle dö alldeles för tidigt? Anade du det? Och var du i såna fall rädd?

Det går inte att leva livet som att man ska dö under morgondagen. Men det är även svårt att leva livet de dagar man är rädd för att dö. Tankarna grumlas och logiken upphör att existera. Rädslan blir större än förnuftet. Lite som när man lider av en fobi. Missförstå mig dock rätt. Jag är inte fobiskt rädd för döden. Absolut inte. Jag tänker inte på den varje dag men vissa dagar och vissa stunder sitter den där rädslan i mitt huvud och svartar tillfälligt ner min verklighet. Jag tänker på mina barn. Hur deras liv skulle bli utan mig. Mr Martin, vad skulle han ta sig till? Vi två har pratat mycket om döden. Det gjorde vi redan innan min syster dog och jag vet vad han tror och han vet vad jag är rädd för. Vi båda vet vad den andra vill om en av oss skulle tvingas leva ensam kvar. Leva vidare. Utan den andra. Vi har sedan länge rett ut det. Men visst är tanken ytterst smärtsam ändå.

Mina föräldrar och min bror. Hur förlusten om jag dog skulle påverka dem orkar jag inte ens tänka på. Jag orkar inte ta till mig tanken faktiskt.

Jag planterar tulpaner på min systers grav. Det känns overkligt, smärtsamt och ofattbart. Jag kan nästan inte ta in det ofattbara. Jag planterar tulpaner på min 36 år unga systers grav och hela tiden brinner rädslan för att möta hennes öde inom mig.

10708466_10152705867727346_1194383263_n

10681905_10152705867667346_1882943029_n

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill inte dö. Inte nu. Jag vill leva! Och tänk att precis exakt detsamma ville Tove. Hon ville också leva. Men hon fick inte det. Hon fick inte leva.

Jag är rädd för döden medan jag planterar tulpaner på min systers grav.

/Mrs Martin, september 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag är rädd för döden

  1. Monica skriver:

    Som vanligt så inspirerar du mej, du är så duktig
    att sätta ord på tankar å känslor.
    Jag är också jätterädd för döden, så rädd
    att jag varit till dr å pratat om det, faktiskt
    så kändes de jätteskönt å rädslan minskade
    men tyvärr så har de nu kommit tillbaka å detta pga
    att jag står inför att göra en svår op i min nacke.
    Men tack vare dej å din blogg så försöker jag mej på
    att blogga och på så sätt lätta på trycket
    och kanske kan de minska mina bittra tankar å kanske
    även minska mina fantasi demoner om bla döden.
    / Monica

  2. Monica skriver:

    Hoppas att du tycker att de var/är ok att jag tipsade om din fina blogg i min blogg? Säg till om du vill att jag ska ta bort länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.