Att leva med döden

Så når beskedet mig att en barndomskompis pappa har somnat in. Cancer. Fucking jävla skitcancer. Såklart. Via internet skriver och skickar jag några rader om att jag inte vet vad jag ska skriva men att jag ändå vill skriva något. Ni vet. Såna där rader som så många av er skrev till mig och som för er förmodligen då kändes fjuttiga men som för mig kunde orsaka överlevnad för en hel dag. Jag vet att hon kämpar. Allihopa kämpar de i den där första svåra chocken. Den där glansigheten som gör att man överlever, det där tillståndet av andningsuppehåll innan verkligheten sjunker in. De står precis innanför dödens dörr och snart ska det bli svart. Det där nattsvarta som man aldrig tror ska lätta igen. Jag lider med dem. Herregud vad jag lider med dem.

Två dagar senare står jag i kön på en restaurang. Vi ska äta thaimat efter en husvisning och jag väntar på vårrullar, nudlar och heta räkor. Så plötsligt finns hos i mitt synfält. Hon står framför mig. Min barndomsvän som förlorat sin pappa, hennes mamma står bredvid. Hela jag blir till en enda samlad kropp. En helt fungerande helhet. Mitt fokus är glasklart och jag känner ingen som helst rädsla. Bara massa massa sorg.

Vi kramas. Jag beklagar innerligt. De är samlade och sorgsna. Ögonen blänker av chock. Vi konstaterar hur det är, att den där chocken tar längre tid än vad man nog någonsin hade kunnat tro. Vi gråter och pratar. Länge pratar vi. Om cancern och beskedet. Behandlingar och hopp. Om att inte förstå åt vart det faktiskt barkar och om att sitta vid sin pappas sjukhussäng och en dag plötsligt förstå att det här är början på slutet. Vi pratar om att möta vårdpersonal som skapar den där första omtanken för överlevnad. Den där första viktiga omtanken som faktiskt gör att man överelever. Vi pratar om att komma hem till ett tyst hus och i hallen möta jackor som dess ägare aldrig mer ska använda.

Vi pratar även om att inte vara förberedd. Att få ett telefonsamtal i natten om att ens syster har dött. Och vi pratar om att överleva och sen faktiskt leva. Jag lovar dyrt och heligt att båda går. Jag ser att ingen tror mig. Vad jag önskar att jag kunde bevisa att jag faktiskt har rätt men jag får nöja mig med att tänka att tiden kommer ge dem beviset. De kommer att överleva och sen också leva. Det tar bara tid och tiden är svart som natten. I början är det svart som natten. Svart och svårt och fullständigt vidrigt.

Det är en omtumlande känsla där i vårrullekön. För första gången sen min syster dog möter jag andra människor i ny färsk sorg och för första gången i mitt liv vet jag precis hur jag ska reagera. Döden skrämmer mig inte, åtminstone inte när den väl redan har skett. Själv är jag fullständigt livrädd för att dö. Men jag är inte rädd för den död som redan inträffat. Kanske gick jag på för hårt? Kanske var jag för rättfram? Jag förstår att alla inte vill ha samma bemötande som jag ville men å andra sidan så är det det enda jag kan göra. Bemöta andra som jag själv ville bli bemött. Den där gyllene regeln som min fröken på lågstadiet hade på klassrumsväggen känns genast högst aktuell. Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Så jag fortsätter prata. Jag fortsätter stå kvar. Ingen vänder på klacken och går.

Jag lever med döden. Den finns hela tiden i mitt liv. Att släppa min syster är en omöjlighet. Hon följer med på vägen och jag hoppas innerligt att hon på något sätt deltar. Jag funderar inte så mycket över just det ty jag kommer ju ändå aldrig att få några svar. Men jag hoppas att hon deltar. Och jag låter henne delta. Pratar om, för och ibland även med henne. Minns hennes sätt att vara. Hennes sätt att prata. Ibland blir jag arg på henne. Oftast är jag glad. Minns systern som lärde mig läsa, som lät mig leka med hennes leksaker och som i vuxen ålder skrattade kärleksfullt åt min flytande äppelpaj.

Jag är inte rädd för att prata om döden. Att möta människor i sorg skrämmer mig inte längre. Jag vet precis vad jag ska säga och skulle det dyka upp ett tillfälle då jag inte vet det så säger jag just precis det. Att jag inte vet vad jag ska säga.

Tänk att döden kan bli en del av livet. Alla säger vi det med jämna mellanrum. Döden är en del av livet. Vad smärtsamt det är ändå när det verkligen blir så på riktigt.

Maria. Jag beklagar så att du har förlorat din pappa. Jag beklagar det innerligt.

/Mrs Martin, september 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att leva med döden

  1. Jenny skriver:

    Både döden och icke-döden påverkar oss så starkt. För ganska precis ett år sedan dog min pappa inte. Det låter märkligt, så är det väl mest varenda dag. Men för ett år sedan brast hans kroppspulsåder och mot alla odds överlevde han det, tack vare en rad lyckliga tillfälligheter. Han överlevde, och vi borde skrattat och gått vidare, lyckliga över att ha varandra. Men livet delades in i före Dagen-Då-Pappa-Inte-Dog och efter Dagen-Då-Pappa-Inte-Dog. En knivskarp skiljelinje, mycket lik den när svärmor faktiskt dog. Minsta obetydliga sak delas in i Före eller Efter.

    Det dröjde länge innan jag kunde höra en ambulans utan att strupen snördes ihop, länge innan jag kunde gå in på sjukhuset utan att hjärtat slog panikartat i bröstet. Märkligt. Han överlevde ju. Men döden påverkar oss så oerhört.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.