Alla första gånger är inte svarta av sorg

Jag har ett stort intresse för trädgård. I stort sett allt utom gräsklippning intresserar mig. Jag driver upp egna plantor av både sommarblommor, perenner och grönsaker. Jag älskar att beskära träd, har många bärbuskar och olika sorters rosor. Jag samlar på pelargoner och samlar varje vår mängder av kraft i mitt pyttelilla, skeva, lite trasiga och alldeles underbara växthus. Under många år har jag haft både äppel- och körsbärsträd. Tyvärr har båda sorterna dukat under för de varma och alldeles för tidiga vårarna och eftersom vi ska flytta från huset orkar jag inte plantera några nya. Som tur är har mina föräldrar två stora äppelträd som ger mängder med frukt och som de dessutom inte vill ta reda på. Hurra för mig, kan man säga! I torsdags plockade jag, pappa och Juni äpplen för glatta livet. Vi fyllde en stor korg och en stor zinkbalja och ändå fanns det äpplen kvar både på marken och i träden. De är ganska sura men är galet goda att göra pajer, kakor och äppeldricka på.

10668607_10152669675157346_1215789091_n

Just äppeldricka är min personliga favorit. Jag kokar stora mängder, smaksätter med kanelstänger, vaniljsocker, citron och vanligt socker och fryser in så mycket frysen bara rymmer. Några liter brukar hamna i kompisars frysar. Sist jag kokade äppeldryck var min syster med. Det var för två år sen, hösten 2012. Hon satt vid mitt köksbord och tittade på medan jag klyftade och kokade. Vi pratade och skojade och när vi smakade av den första satsen var hennes omdöme följande (och jag citerar nu):

Det smakar flytande äppelpaj. 

Vi skrattade så vi grät och sen silade jag om det hela en gång till för att få bort grumligheten. Drycken blev vansinnigt god och vi drack den varm som fördrink på bland annat annandagen hemma hos oss.

I dag har jag kokat äppeldryck igen. Det är första gången jag gör det utan syster sittandes vid köksbordet. Och för första gången under det här vidriga systerlösa året gör jag en första sak utan henne utan att lida så hjärtat blir svart. Jag ler där jag står vid spisen och rör bland alla äpplen. Det är många äpplen som ska kokas, faktiskt drygt 400 stycken. Det blir stora mängder flytande äppelpaj. Jag skrattar åt minnet. Det kommer inga tårar. Jag saknar henne så det värker men min inre himmel förmörkas inte totalt av hennes frånvaro. Det känns som ett viktigt steg på vägen. Jag har hela tiden trott att det ska komma först under andra eller kanske tredje året utan henne. Den där stunden när jag gör något för första gången utan henne och inte blir totalt nedsvärtad av sorg inuti.

I kväll ska jag sätta mig i soffan och dricka ett glas äppeldryck. Sen ska jag dricka ytterligare ett glas. Ett för Tove. Kvinnan som namngav min hemkokta äppeldryck till att för evigt heta flytande äppelpaj i stället för äppeldryck. Mrs Martins Flytande Äppelpaj.

Herregud vad jag saknar den kvinnan.

/Mrs Martin, september 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Alla första gånger är inte svarta av sorg

  1. Sandra skriver:

    Vad du berör fina underbara människa. Du har ett fantastiskt målande sätt att skriva på som går rakt in i hjärtat. Du är en inspirationskälla. Kram Sandra

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *