Absolut nattsvart

Vaknade 02:10 i natt och insåg direkt att jag hade sovit färdigt. Jag vaknade inte på grund av plågande sorg utan helt enkelt för att jag var pigg. Pigg! Efter ynka fyra timmars sömn. Det låter märkligt men så var det i alla fall. Går upp och dricker vatten. Ute är det nattsvart och medan jag står i köket drar jag en suck av lättnad över att det inte är nattsvart även inom mig. Lägger mig i sängen och slår på mobilen. En nattsuddande vän skriver direkt och frågar varför jag är vaken. Jag svarar precis som det är, att jag är pigg men inte vet varför. Vi pratar en stund. Jag läser dagstidningar på nätet och konstaterar att facebook sover. Vid fyratiden somnar jag om och halv sex ringer klockan. Ny dag med nya möjligheter. Åker till mina föräldrar för att hämta barnen som sovit över där. Vi blir bjudna på frukost och jag dricker mer kaffe än vad som kan anses hälsosamt. Mot förskolan, fritids och jobb. Puss och kram och ha en bra dag allihopa!

Jag ägnar förmiddagen åt att planera balettlektioner. Det går fort fram och jag hittar riktigt bra musik. Toppen! Stretchar en lång stund och skriver en pedagogisk planering. Betar av mailen och skrattar åt en kollega som avslutat med ett fyndigt rim. När klockan slår lunch drar jag på mig skor och jacka för att rusa ut på stan och köpa strumpor till barnen. Tar vanan trogen med mig mobilen och i samma sekund jag tittar på displayen upphör syret omkring mig att existera. Allt ljud försvinner och jag känner inte golvet under mina fötter. Tid och rum försvinner i intet. Jag kan inte avgöra om det försvinner ur mig eller in i mig. Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. Det enda jag kan göra är att stirra på datumet på mobilens dispaly. För det är den 3:e september i dag. Den 3:e september 2014.

I dag är det tio månader sen min syster dog. 

Jag vet faktiskt inte varför det känns så fruktansvärt mycket värre med just tio månader jämfört med nio månader och 29 dagar. Men det gör det. Det känns värre. Det känns rent fruktansvärt faktiskt. Det nattsvarta drar in med full kraft och jag får nästan panik men inser snabbt att detta inte går att mota. Den här sortens solida svarta kan jag inte mota. Detta går bara att möta. Något annat finns inte att göra. Så jag står rakt upp och ner och djupandas. Loggar in i kompisgruppen på det sociala forumet och skriver som det är. Att jag står still och bara andas och att syster nu varit död i tio månader och att det nattsvarta fullständigt omsluter mig. Loggar ut igen illa kvickt innan jag hinner läsa några kommentarer, jag klarar inte att läsa några kommentarer. Vill bara berätta hur jag har det. Inte mer än så.

Jag promenerar de fyra minuterna till Lindex,  köper barnstrumporna och går direkt tillbaka till jobbet. Det är en stor internationell matmarknad utefter gågatan. Jag orkar inte ens titta åt den. Smiter in på jobbet och värmer lunchen. Kollegan och tillika vännen L känner förmodligen av min sinnesstämning för hon frågar direkt om Tove. Hur jag har det. Hur det går. Tårarna kommer i samma sekund som jag försöker svara. L sitter stadigt i soffan mittemot. Medan jag lutar huvudet bakåt för att få luft nickar hon och säger att hon förstår det tunga. Länge står jag så. Med huvudet lutat bakåt och gör desperata försök för att andas. Tar in mina tankar och försöker sortera dem. Det går inget vidare bra. Andningen går men sorterandet av tankar är helt omöjligt. Till slut lyckas jag säga några ord. Förklarar hur nattsvart det är. Att jag var helt oförberedd och inte vet hur jag ska hantera det? L nickar återigen och säger att det ju är så här det är, det finns ljus och mörker om vartannat. Och ingenting kan jag göra åt det. Jag säger att Tove nu har varit död i tio månader. L ser sorgset men stadigt på mig. Jag håller mig fast i hennes stadighet. Vi äter lunch och ämnet flyter över på annat. M ansluter och vi småpratar. Jag har svårt att fokusera men ingen gör någon affär av det. De vet hur jag har det. Under hela den här tiomånadersresan har de gjort mig följe. Vissa dagar har jag överlevt (och levt) tack vare just dessa två.

Resten av eftermiddagen flyter på. Jobbet har alltid fungerat. De som vet säger att det beror på att min syster inte fanns på min arbetsplats. Hon hade ingen koppling dit och var inte en del av min arbetsvardag. Jag vet att de har helt rätt. Jag känner att de har helt rätt.

Jag reviderar den ena balettlektionen samt den tillhörande pedagogiska planeringen och sparar det både på datorn och servern. Har ett långt och givande möte med min ämneskollega, tillsammans benar vi ut två stora moment i två kurser och lyckas koppla samman både mål, kriterier och centrala innehåll. Dessutom lyckas vi göra det fullt förståeligt och när det är dags för eftermiddagskaffe är vi båda mycket nöjda och inte så lite stolta.

Arbetsdagen tar slut. Jag tar bussen hem. Känner hur sorgen förvrider klokhetens tankar och tappar kontrollen över det logiska. Ringer systers man och pratar lite. Det lättar på det värsta trycket. I samma sekund jag stiger av vid hållplatsen kommer tårarna. Det är som en flod som inte vill ta slut. Jag gråter hela vägen hem och slutar först när jag kliver upp på bron där hemma. Torkar tårarna och stiger in i hallen. Mr Martin och barnen sitter i soffan, de myser och tittar på film. Alla tre är ganska trötta och trots att soffan är rätt stor ligger de ihopkrupna i ett av hörnen. Jag pussas med barnen och viskar till Mr Martin precis som det är. Sen kan jag inte prata mer. Fler tårar vill komma ut och jag vill inte oroa barnen. Äter pasta under tystnad och lyckas skrapa ihop mig själv så pass att jag orkar leka och busa innan det är läggdags. Mr Martin duschar vår yngsta, stortjejen har varit på badhuset med skolan i dag. Underbara duktiga kompetenta simmande sjuåring!

Nu sitter jag i soffan och bara andas. Överväger att lägga mig på vardagsrumsmattan men det känns som ett bakslag. Det är länge sen det var så här nattsvart. Faktiskt flera månader sen. Totalt och vidrigt nattsvart och jag förstår inte för mitt liv hur jag ska klara det här. Jag kommer att klara det, innerst inne vet jag det. Jag har klarat de senaste tio månaderna så nog klarar jag ett gäng månader till. Jag vet det. Jag är helt säker på det. Men just i den här sekunden är det svårt att bara överleva. Och det är svårt att acceptera att det blev så här mörkt igen. Jag vet att det delvis beror på att jag sovit så lite i natt. Sorgen är oerhört mycket svårare att hantera när sömnen sviker. Till största del beror det dock på mitt nya liv. Mitt förbannade systerlösa liv. Jag har fått en livslång dom att hantera. Just i kväll går det där hanterandet inget vidare.

Tio månader. Det lär bli tio månader till.  Tjugo månader. Trettio månader. Tio år. Tjugo år. Kanske sextio år! Om jag har tur.

Livet blev så trasigt efter den 3:e november. Så oerhört trasigt. Jag längtar efter resten av livet. Det gör jag sannerligen. Just nu längtar jag dock som mest tills den här ynka ensamma dagen är över.

/Toves lillasyster, 3:e september 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Absolut nattsvart

  1. Jag vill skriva något klokt. Något tröstande. Men hur kan man? Hur kan man säga lindrande ord om en smärta så ofattbar?

    Du berör mig enormt med dina ord om din sorg och saknad efter din älskade syster. Jag vet inte hur eller när jag hamnade här men jag läser och jag smärtas med dig. Och gläds förstås när du har fina och positiva dagar.

    Jag har oxå en lillasyster. Tanken på att mista henne är för svår att tänka. Går inte att ta in. Jag beundrar ditt mod att skriva om din sorg. Din saknad. Jag tänker på hur starkt bandet kan vara mellan syskon. Och hur skört.

    Tack för att du låter oss vara med dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.