När saknar man en människa?

Jag kan bara tala för mig själv nu. Som alltid alltså. Beroende på vem man förlorar och vilken relation man hade till den förlorade ser det hela nog olika ut. Sorg är så individuellt. Vi alla sörjer olika.

Jag funderar en del över när man egentligen saknar? När på dygnet saknar man? Är det alltid och hela tiden i en jämn mängd? Eller är det alltid och hela tiden men i olika grader, nivåer och omfång? Finns det stunder då saknaden tar paus? Finns det pauser i sorgen? Jag vet inte hur det är för andra men jag kan nog svara för hur det är för mig.  Efter nio månader av sorg kan jag nog ringa in hur sorgen är för mig personligen. För när saknar jag min syster egentligen?

Jag saknar min syster i valdebatten. Mitt politiska intresse föddes under andra halvan av 90-talet och handlade då främst om HBTQ-frågor. Det hela började med mitt ställningstagande om homosexuellas rättigheter till att skaffa barn. Min syster och jag delade samma åsikt i frågan och inte sällan gjorde vi våra röster hörda. Vi delade samma övertygelse och strävade för samma sak. Alltså homosexuellas rätt till adoption. Genom åren kom vi att dela många övertygelser och ställningstaganden just inom politiken. Någon enstaka gång var vi inte överens. Mitt politiska intresse har fortsatt och intressefrågorna har vidgats. När SD:s anhängare gör sig hörda, både bland mina närmaste och bland människor jag inte känner, startar en eld inom mig. Den där politiska elden. Den där övertygelsen om att samtalet och diskussionen kan leda till något gott. Till förändring. Till omtanke och gemenskap istället för utanförskap och skuldbeläggning på ”de där andra”. Såna gånger saknar jag min syster. Jag saknar att kunna ringa henne på kvällen och fylla på med argument när mina egna tagit slut. Jag saknar min syster i den politiska debatten.

Jag saknar min syster när min femåring tar sina första riktiga simtag. Att skicka ett sms och berätta om det stora. Syster förstod alltid det stora i barnens framgångar och utveckling. Som när vår äldsta lärde sig cykla. Då förstod min syster det verkligt stora. Jag saknar att kunna dela det stora med henne.

Jag saknar min syster när jag äter söndagsmiddag med hennes man, deras barn och vår mormor. I går dukade jag för åtta personer. Det borde ha varit för nio. Det smärtar mig när jag står i köket och dukar. Det smärtar mig oerhört. Det är så orättvist att vi är åtta istället för nio. Overkligt är det. Mycket overkligt. Och mycket mycket sorgligt. Jag saknar min syster när jag dukar för familjemiddagar.

Jag saknar min syster när jag gör gino till efterrätt. Av alla efterrätter hon gjorde var (är) detta min stora favorit. I går gjorde jag den på blåbär. Den blev lite vattnig men god ändå. Och det skär i mig medan jag äter gino utan min syster sittandes mittemot.

Jag saknar min syster på eftermiddagarna. Sorg är som svårast att hantera när jag är trött. Sen ett par veckor tillbaka har mörkret kunnat hopa sig under de sena kvällarna för att sedan vara något skingrat när morgonen gryr. Det är en ny företeelse. Tidigare höll mörkret i sig under minst ett par dagar. Nu kan det vara bara ett par timmar. Sömnen och mörkret går lite hand i hand kan man säga. Kommer lite hand i hand. De håller liksom i varandra. Jag saknar min syster när jag är trött. Och jag blir trött av sorgen. Snacka om en ond spiral.

Jag saknar inte min syster när jag sover. Det är märkligt men skönt. I början var sömnen den enda smärtlindringen. Jag förstår de som blir deprimerade och sover bort de första dagarna/veckorna/månaderna av stor sorg. Jag förstår även de som sover trots att de inte är deprimerade. Sömnen är sorgfri på något sätt, åtminstone så länge man inte drömmer. Det är synd att sömn var en sådan sällsynt vara i början av mitt systerlösa liv. Kanske hade jag behövt det som allra mest just då. Eller så behövde jag vara vaken och sörja fullt ut? Jag vet inte. Men jag saknar inte min syster när jag sover. Nätterna är nästan som en fristad. Numera alltså. I början var de som tortyr.

Jag saknar min syster när jag står i köket med min svägerska och pratar om hur framtiden ska bli. Vad händer när mamma och pappa blir gamla? Vad händer när jag blir gammal? Hur ska det bli när vår lillebror gifter sig? När systers barn gifter sig? Säkert alldeles förträffligt roligt förstås. Bröllopen alltså. Men garanterat oerhört sorgligt också. Hur hanterar man livet när ett av de bärande benen har ryckts bort? Vem kan ersätta min systers plats? Svaret är ju att ingen kan men att jag måste klara mig ändå. Så är svaret. Jag vet ju det. Men jag saknar min syster oerhört ändå.

Jag saknar min syster när jag sitter i min mormors kök och dricker kaffe. Inte sällan pratar vi om syster och direkt kommer mormors tårar. Det är svårt att vara 86 år. Inte blir det heller lättare när ena barnbarnet dör. Det där barnbarnet som ringde varje dag, ibland både en och två gånger om dagen. Det är svårt att se mormors sorg men det går inte att blunda för den. Vi kan inte blunda för varandra. För vad har vi då kvar egentligen? Så jag saknar min syster där jag sitter med den blommiga kaffekoppen i handen och den trasiga mormodern mittemot.

Jag saknar min syster när jag för första gången åker hem till C och hennes familj. C och jag gick i samma klass under högstadiet men tappade kontakten i samma sekund vi slutade grundskolan. Under de senaste åren har vi varit vänner på facebook och dagen efter min syster dog skrev C ett fint, rörande och omtänksamt meddelande till mig. Sedan dess har vi ofta skrivit till varandra. C vet hur det är att förlora ett syskon och även om allas stöd givetvis är fantastiskt att få så är det något särskilt ändå att prata med någon som förstår. Någon som faktiskt vet hur det är att förlora ett syskon. C:s ena son är döpt efter C:s omkomna bror. Och där och då saknar jag min syster. Jag kommer inte få några fler barn och kan därmed inte föra systers namn vidare. Jag säger som det är till C, att det är så fint att hennes son heter som hennes bror. C håller givetvis med om det.

Jag saknar min syster när jag tittar på mina föräldrar. Vilken förlust jag har lidit. Och vilken fruktansvärt vidrig förlust de har lidit! Och fortfarande lider. Ett barn saknas. En dotter. Det är så svårt så det nästan inte går att ta in.

Jag saknar min syster när jag träffar hennes underbara man och deras galet fina pojkar. Vad de går igenom kan jag inte föreställa mig. Det är som om Mr Martin skulle dö. Varje morgon tänker jag länge på systers man och deras barn. Undrar hur deras morgon är. Systers man är en fantastisk pappa. Han är faktiskt helt makalös. Jag hade aldrig klarat det lika bra som han gör. Aldrig. Och ändå vet jag ju hur mycket han sörjer. Jag kan inte förstå hur det är att förlora sin älskade. Men jag kan föreställa mig känslan. Och bara föreställandet tar syret från mitt bröst.

Jag saknar min syster när jag får hål på favorittröjan och inte vet hur jag ska laga det. Jag saknar min syster när jag ska till tandläkaren och inte kan ringa och beklaga mig över det. Jag saknar min syster när andra har i-landsproblem och jag i min tur får brottas med en livslång saknad. Jag saknar min syster när jag ska baka eller laga mat och inte riktigt förstår mig på receptet. Hon var min coach i kökssammanhang. Och tro mig, jag behöver en coach i kökssammanhang.

Jag saknar min syster ofta, mycket och länge. Jag tänker att kanske finns hon kvar så länge hon är saknad? Så länge någon minns henne så finns hon kanske kvar? Kanske försvinner vi inte helt förrän den dagen kommer då ingen levande människa finns kvar som minns oss? Vad kan det ta, tre eller kanske fyra (i enstaka fall fem) generationer innan det inte finns någon som minns oss. Kanske är det först då vi försvinner från jordelivet?

Jag undrar vart vi tar vägen sen. Kanske finns det inget ”sen”. Jag hoppas dock att det finns ett. Jag hoppas det mycket.

Jag skulle vilja träffa min syster igen. Jag skulle vilja slippa sakna henne.

Men jag saknar henne.

Jag saknar henne nästan jämt.

/Mrs Martin, 1:a september 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.