Vad gör Tove nu för tiden då?

Så kom det då. Det där ögonblicket som jag fasat för men också hoppats ska komma så att jag får det överstökat. Det där ögonblicket då någon ovetande i all välmening frågar vad Tove nu för tiden gör.

Femåringens förskola har varit stängd i dag. Planeringsdag var orsaken och barnen har fått vara på en annan förskola. Eftersom en pensionerad fröken från femåringens förskola skulle vara vikarie kändes det okej att lämna i morse. När jag senare på eftermiddagen kom för att hämta henne stod ytterligare en fröken i kapprummet som jag direkt kände igen men inte kunde placera. Hon hälsade glatt och samtidigt överraskat och jag såg på en gång att hon kände igen mig också. Jag tog i hand och sa som det var, att jag kände igen henne men inte kunde placera henne. Det visade sig vara min systers fröken från mellanstadiet, Gun! Underbara fröken Gun som min syster under alla år har hyllat som en av de bästa lärarna någonsin! Det var så roligt att se henne och hon var sig riktigt lik. Det buskorta håret och de varma ögonen. Skrattet. Minerna. Och omtanken.

Gun frågade hur det var med mig. Om jag fortfarande håller på med dans och var jag bor. Vilket barn som var mitt och om jag hade några fler. Vad gör din mamma och pappa nu? Jobbar mamma? Och hur är det med Tim? Jaså han är också lärare! Jaha, jaha. Vad kul att höra! Och hur är det med Tove? Vad gör hon nu?

Jag andades in en gång. Djupt och ljudlöst. Och sen svarade jag på den där frågan som jag så länge fasat för men samtidigt önskat ska komma så att jag liksom får ögonblicket överstökat. Jag svarade precis som det är förstås.

Tove lever inte längre. 

Det går inte att beskriva Guns ansiktsuttryck. Chock blandat med bestörtning, sorg samt en oförmåga att ta in det jag just sagt. Så jag upprepar mig för säkerhetsskull.

Tove är död. Hon dog helt plötsligt och oväntat i november. 

Därefter kommer tårarna och som alltid när jag gråter tappar jag helt förmågan att tala. Gun kramar mig länge. Efter en stund återfår jag talförmågan och jag berättar i ganska korta drag om hur det hela gick till den där vidriga novembernatten. Gun lyssnar och frågar. Jag berättar om familjen, hur den ser ut och hur vi har det. Jag finner nästan inte orden men pressar mig igenom det hela ändå. Jag kan inte avgöra om det är skönt eller fruktansvärt, om jag stiger eller om jag sjunker. Tid och rum upphör medan jag för första gången får uppleva hur det är att möta någon som bryr sig om Tove och som faktiskt vill veta hur hon har det nu för tiden. De allra flesta vet ju redan. Men Gun visste inte. Nu vet hon dock.

Vi pratar om annat också. Om Guns barn och barnbarn och livet. Jag berättar om mamma och pappas husbil, om att dansen faktiskt blev mitt yrke och att jag minns vilken klass Gun var klassföreståndare i medan jag själv gick i mellanstadiet. Tårarna torkar och andningen återgår till det normala. Efter en stund flyter orden lätt och ungefär där och då får min femåring syn på mig och kraschar av avslappning. Vi får lite bråttom att få på oss jackor och stövlar och sen åker vi hem. Nu ligger hon i soffan och ser tecknat, det där med att vara på en ny förskola var nog rätt slitsamt trots allt. Tur att vi är lediga i morgon, hon och jag.

Själv sitter jag vid köksbordet och kan inte avgöra om det var samma, mindre eller ännu mer hemskt motför vad jag hade föreställt mig. Det där första mötet med någon som frågar om hur Tove har det nu för tiden.

Nu är det gjort i alla fall. Det känns bra att just Gun blev min premiär. Om jag träffar henne igen ska jag berätta hur mycket min syster tyckte om henne.

/Mrs Martin, augusti 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vad gör Tove nu för tiden då?

  1. Jeanette skriver:

    Du är min idol

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.