Det där dåliga samvetet

Jag har en minnesbild från morgonen den 3:e november. Det är mycket tidig morgon, jag har sovit ett par timmar på soffan för att sen vakna till min fullkomligt vidriga och totalt ogreppbara verklighet. Loggar in på facebook och min pappa skriver nästan direkt att han vill prata på skype så jag stänger ner det sociala forumet och byter till skype. Efter några sekunder är mina föräldrar på min dataskärm. Det är två gråa människor som tittar in i kameran. De har inte direkt åldrats men de har liksom grånat. Deras fyra ögon lyser fortfarande av panik blandat med en trötthet som nästan går att ta på. Luften omkring dem står stilla och det bleka vinterljuset från fönstret sprider ett ledsamt skimmer över deras redan söndervärkta ansikten. Det värker faktiskt i hela mig när jag tittar på dem och helst av allt vill jag bara stänga av datorn, dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Men det går inte. Jag kan inte göra så. Vi kan inte göra så. Så jag tittar in i kameran och sväljer gråten och försöker hitta något klokt att säga. De frågar om jag sovit och det har jag. Jag frågar om de har sovit och det har de inte. Sen frågar min pappa om jag har ätit frukost och det har jag inte men att jag snart ska göra det. Snart ska jag äta min första frukost i mitt förbannade systerlösa liv. Jag frågar om de har ätit och det har de men mamma har dåligt samvete. Min mamma viskar att hon har så dåligt samvete. Strax gråter hon rakt ut. Hon jämrar sig såsom hon jämrat sig hela natten och pappa får ta över för att förklara. Min mamma har dåligt samvete för att hon har ätit frukost. Dåligt samvete för att hon kan äta frukost när Tove inte kan göra det. När hennes barn inte kan äta. Aldrig mer äta. Jag säger att det där vet vi ingenting om. Vi vet inte om Tove äter frukost. Hon dricker kanske champagne till frukost, vad vet vi om det egentligen? Jag minns att jag där och då faktiskt funderade på om hon tyckte om champagne eller inte. Jag vet inte svaret på den frågan och tänker för mig själv att jag ska fråga systers man om det. Än i dag har jag dock inte kommit ihåg att fråga honom.

Vi pratar om mammas dåliga samvete en stund. Om att vi inte vet vad Tove äter men att vi som lever måste äta. För annars dör vi. Utan mat dör vi till slut. Inte nu direkt såklart men det går inte att leva utan mat. Äter man inte så dör man till slut. Och hur är det nu? Kan man dö av dåligt samvete? Vi tror inte det. Och det hjälper inte Tove att vi har dåligt samvete. Hon blir inte mindre död för det.

Det där dåliga samvetet har jag hört talas om tidigare. Att man får dåligt samvete när någon dör. För det man sa eller för det man inte sa. Visste den som dog att den var älskad? Visste den som dog vad jag tänkte och tyckte om den? Förstod den som dog att den var omtyckt? Såna tankar har jag hört. Vännerna som förlorade sitt barn har brottats med frågor som om de var dåliga föräldrar som ibland nekade sitt barn en glass. I min värld ska man inte ha dåligt samvete för det. För vilka sorters vuxna blir de barn som alltid får som de vill? Livet är ändå livet. Trots att vi ska dö så är det livet. Så länge vi lever det så är det livet. Och det enda vi kan göra är det bästa här och nu.

Men hur jäkla enkelt är det egentligen?

Min syster och jag hade inte en friktionsfri relation. Eftersom jag är den enda som kan redogöra för min version av det hela kommer jag aldrig att göra just det. Det blir för orättvist. Men att vår relation i perioder var allt annat än friktionsfri kan jag åtminstone berätta. Jag tror inte för en sekund att hon har något emot det. Eftersom att vi var vänner när hon dog kan jag berätta just det. Vi var vänner de senaste åren (och många år däremellan också förstås). Men visst har vi båda sagt saker i stundens hetta. Ord av ilska och sorg. Ord som sårat.

Och jag har väntat. Väntat på ångesten över det. Väntat på magknipet över det. Väntat på det dåliga samvetet.

Det har dock aldrig infunnit sig.

Vet ni vad jag tror att det beror på? Jag tror nämligen inte att det går att leva livet som om dagen i dag vore den sista. Varför? Därför att varje dag inte är vår sista. Det är vardagar. Vardagar och helger och lovdagar och födelsedagar och julaftnar och sommardagar och vinterdagar och tråkiga vanliga dagar. Det är rätt många dagar som de flesta av oss ska leva innan den där sista dagen infinner sig. Det går inte att leva livet som att man ska dö under morgondagen. I såna fall skulle jag ligga i studsmattan med mina barn vareviga dag. Vi skulle äta tacos till middag och godis till kvällsfika och titta på vår sista solnedgång. Varje dag skulle vi göra det. Eftersom att varje dag skulle räknas som vår sista.

Fy fan vad less vi skulle bli på tacos och solnedgångar.

 

Jag tror att man ska göra sitt bästa. Acceptera varandras skillnader. Visa empati och förståelse. Vara ärlig men inte såra, ibland är det trots allt värt att väga sina ord på guldvåg. Andra gånger är det bättre att ryta ifrån. Ha överseende med varandras olikheter. Försöka tänka sig för och sätta sig in. Räcka ut en hand om man sitter i det vinnande laget. Ta emot en utsträckt hand när man känner sig som en förlorare. Krama sina barn ofta. Skratta och njuta av det vackra i livet. Älska. Tycka om. Hjälpa och be om hjälp. Inte analysera så mycket. Tro gott om andra. Sprida kärlek där man står. Släppa på kraven. Låta axlarna sjunka ner. Och äta frukost. Även om den man älskar inte kan äta tillsammans med dig.

Det är så lätt att skriva men inte riktigt lika lätt att leva efter. Jag har tusen och en brister. Glömmer bort att leka med barnen för att internet lockar. Är arg och sur när jag har lågt blodsocker. Pratar för mycket ibland. Glömmer att lyssna på andra. Orkar inte alltid ta in andras lidande. Ser rött när jag möter rasister och tappar förmågan att argumentera. Är inte alltid ärlig mot mig själv. Vågar inte alltid vara mig själv. Vågar inte alltid vara ärlig om mig själv inför andra.

Men jag gör mitt bästa. Jag har oändligt många fler goda egenskaper än vad jag har dåliga. Precis ungefär som de allra flesta andra människor alltså. Och jag utvecklas. Hela tiden utvecklas jag. Inom mig har jag länge väntat på det där dåliga samvetet som andra pratat om men det infinner sig liksom aldrig. Det är ingen idé att ångra något som varit. Inte heller det som inte har varit. Jag gjorde mitt bästa då och det gällde säkerligen även för min syster. Vi slipades och mjuknade och när jag tänker på henne minns jag oftast det som var bra. Ibland det som var dåligt. Jag tror att detsamma gäller när hon tänker på mig. Jag hoppas dock att hon liksom jag minns det som var bra. För det var oändligt mycket mer som var bra än som var dåligt. Under 33 år samlade vi gemensamma saker. Några var dåliga. De flesta var bra.

Det går inte att leva som om dagen i dag vore den sista. Jag kan i alla fall inte det. Och jag vill inte det heller. Jag vill leva som om livet ska bli långt och mest lyckligt innan det är dags att ta slut. Jag vill ta dagen för vad den är och alltid göra mitt bästa. Ibland nöja mig med mitt sämsta jag. Falla och resa mig igen. Jag vill inte ha dåligt samvete och jag har det inte heller. Människor dör och vi kan inte göra något åt det. Förutom att först överleva och därefter leva. Det enda vi kan göra är att göra det bästa av det vi har här och nu. Och att då sträva efter en utopi kan knappast göra någon lycklig. Det gör inte mig lycklig. Och det gör garanterat inte min syster  lycklig.

Vi föds och vi dör.

Däremellan är vi människor.

Ingenting annat.

/Mrs Martin, augusti 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Det där dåliga samvetet

  1. Rakel skriver:

    Precis, Tina.
    Vi kan bara göra vårt bästa

  2. Maria Vikström Nordmark skriver:

    Tack Tina – precis vad jag behövde just nu. Kram från en ledsen Maria ♡

  3. Monica skriver:

    Jag vill också tacka dej, din blogg, dina ord ger
    mej energi och faktiskt livslust. Du skriver på ett
    så fantastiskt bra sätt, orden åker rakt in i hjärtat
    å jag kommer många gånger på mej själv hur jag
    ler å tänker att de är ju precis så som du skriver.
    / tack

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.