Om det här med tudelade känslor

För länge sen läste jag en artikel. Den handlade om ett föräldrapar som hade ett hjärtsjukt barn. Barnets enda chans till överlevnad var en transplantation och därför gick detta föräldrapar omkring och väntade på att ett hjärta skulle tilldelas deras sjuka barn. Ett hjärta från ett annat barn. Ett dött barn vars föräldrar ville donera deras döda barns hjärta. Artikeln var gripande och beskrev föräldrarnas oerhört tudelade känslor. Som förälder är man beredd att göra vad som helst för sitt barn, så är det ju. Men aldrig önskar man livet ur ett annat barn! Snacka om tudelade känslor. Man går omkring och hoppas på ett annat barns hjärta och indirekt hoppas man därmed att ett annat barn ska dö. Det blir ju så. Föräldrarna berättade öppenhjärtligt om detta. Om rädslan, ångesten, livsviljan och alla tudelade känslor. Det var en svår artikel att läsa och samtidigt så full av ödmjukhet och förståelse. Ödmjukhet inför livet. Förståelse för vad som måste göras.

Ett annat barn dog och föräldrarnas sjuka barn fick ett nytt hjärta. Deras stora lycka byggdes helt och fullt på någon annans fruktansvärda sorg. Hela artikeln fullkomligt lyste av tudelade känslor.

Min situation är ingen jämförelse med detta men just det här med tudelade känslor är ganska svårt att hantera. Jag skulle t.ex. kunna tänka att det bästa hade varit att aldrig ha en syster. För då hade jag inte saknat henne nu. Då hade jag inte levt med stor sorg nu. Så har jag dock aldrig tänkt, tanken har inte ens flyktigt passerat i mitt inre. Min barndomsvän T berörde tanken en gång för några månader sen men mitt svar var uttalat inom mig redan innan det lämnat min mun. Jag är mer glad över att ha haft en syster än vad jag är ledsen över att ha förlorat henne. Hennes liv var högst meningsfullt och jag bär henne med mig. Hela livet ut bär jag henne med mig och hon fortsätter forma och färga mig trots att hon är död. Det liv som varit kan ingen död i världen ändra på. Det liv som var både var och är meningsfullt. Den biten av det hela är helt glasklar för mig. Jag älskar min syster mer än vad jag sörjer henne. Något annat vore galet.

Förra veckan var jag på stan och fortsatte våra återköp efter avloppsvattnets framfart. På gågatan på en parkbänk satt min barndomsvän Eva och njöt i sommarsolen. Jag blev glad över att se henne, vi umgås inte längre men hon är en av mina allra bästa barndomsvänner. Vi har ingen konflikt mellan oss utan har bara mjukt vuxit ifrån varandra och in i vuxenvärlden. När vi väl ses är det dock alltid lika trevligt. Eva är rak och ärlig. Tuff och varm. Hon gick som vanligt rakt på sak och frågade om Tove, livet, renoveringen, sorgen och glädjen. Och det var så oerhört skönt! Det var faktiskt så skönt att håret på min kropp reste sig i välbehag. En lång stund stod jag rakt upp och ner på gågatan och pratade mer om Tove än vad jag gjort på länge. Eva ryggade inte för något, varken för min ångest, min oro, mina apatiska kvällar på vardagsrumsmattan eller min vilja i att både överleva och leva. Hon frågade och jag svarade och det var så fantastiskt skönt att få prata. Det värmer så när någon faktiskt vågar prata om Tove. När någon vågar fråga. För när jag får prata om henne så finns hon liksom lite mer. Så känns det i alla fall.

Eva berörde det jag ofta tänkt. Att det inte går att förstå min sorg om man själv inte har upplevt det jag nu upplever. Och jag håller med henne om det. Det går att föreställa sig och sätta sig in i men det går inte att verkligt förstå. Det går inte att veta. Man måste ha upplevt det för att verkligen veta. Eva är den första som säger det rakt ut och jag vet ju att hon har rätt. Likväl som att den som inte har förlorat ett syskon inte vet hur det är att förlora ett syskon vet ju inte jag hur mina föräldrar har det. Jag vet inte hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte hur min systers man har det för jag har inte förlorat min livskamrat. Jag vet inte hur mina syskonbarn har det för jag har inte förlorat min mamma. En av mina bästa vänner vet hur mina syskonbarn har det för hon har förlorat sin mamma. Jag kan dock bara föreställa mig hur det är. Jag kan inte veta. Vissa saker måste man uppleva för att verkligen veta hur de är. Jag hoppas det dröjer länge länge länge innan jag får veta hur mina syskonabarn har det och jag hoppas att jag aldrig någonsin får veta hur min systers man och mina föräldrar har det. Min största rädsla i livet är att få veta hur just mina föräldrar har det.

I natt fick jag uppleva tudelade känslor. Jag har en barndomkamrat som relativt nyligt har förlorat ett syskon. Helt plötsligt utan förvarning förlorade hen sitt syskon och därmed är våra situationer rätt lika. Jag och min barndomskamrat har ingen kontakt längre. Även här är det en helt konfliktlös separation, vi gick i samma skola under hela grundskolan och försvann ur varandras liv i samma sekund vi började gymnasiet.

Bära och brista men för några veckor sedan skickade jag ett meddelande på facebook. Skrev några rader och frågade hur de har det. Jag fick svar och vi pratade lite. Sen dess har det gått några månader och i går skrev jag på nytt. Bad om ursäkt om jag trängde mig på men ville att min barndomskamrat ska veta att det inte går en dag utan att jag tänker på hen och hens familj. Jag fick svar. Ett långt ett. Jag svarade på svaret och fick svar igen och helt plötsligt var det mitt i natten och meddelandena var många. Och för första gången sen Tove dog läste jag en annans persons text vars innehåll mycket väl skulle kunna vara skrivet av mig. Min barndomsvän beskrev sina känslor och de var exakt identiska med mina egna. Det var en märklig känsla. Och mäktig. Och så kom det tudelade. De tudelade känslorna:

Jag önskar att ingen annan skulle behöva uppleva det jag upplever. Jag önskar det så jag nästan går sönder. Samtidigt är det så läkande att ta del av andras berättelser. Att det faktiskt finns människor som känner exakt samma lika som det jag känner. 

Förundrad låg jag i sängen. Det tog en lång stund innan jag kunde somna. Min barndomskamrats ord skar som tusen knivar i mitt hjärta samtidigt som de la sig som ett plåster ovanpå det allra sårigaste såriga.

Snacka om tudelat alltså.

Missförstå mig rätt. Ni är så många som skriver till mig och berättar om era förluster. Alla är de lika hemska och överjävliga och alla sitter vi i samma båt. Men min barndomskamrat beskrev så precis exakt det jag själv känner och med de ord jag tänker. Jag blev nästan mållös där jag låg i sängen. Vi är många som sitter i samma båt. Sorger kan (ska) inte jämföras. Det är så ohyggligt hemskt att jag inte är ensam i min båt. Samtidigt så är det så ohyggligt skönt att vara just det. Inte ensam.

Man behöver inte ta ställning. Vissa saker kan få vara tudelade och ena stunden kan man förfasas och andra stunder kan man låta sig tröstas. Det finns inga rätt och fel. Bara sorg och bedrövelse och livsvilja och jävlaranamma.

Precis innan jag somnade kom jag att tänka på Mauro Scoccos ord:

”Du är aldrig ensam
så länge jag andas
så länge mitt hjärta kan slå”. 

Han har så rätt så.

Man är aldrig ensam.

På gott och ont.

/Mrs Martin, augusti 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om det här med tudelade känslor

  1. Anna skriver:

    Kanske kan man åtminstone få säga att det är ohyggligt skönt att man kan hitta varandra. Inte att någon annan har tvingats uppleva samma sorts sorg men att man kan få hitta igen varandra och hjälpas åt litegrand i det svårastesvåra. Det måste ha varit ännu lite svårare innan nätet fanns.

  2. Eva skriver:

    ♡♡♡

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.