Sommarbrev till min syster

Hej syster!

Bara för att min dag i dag är rätt ljus så hade jag velat inleda med några rader ur Tomas Ledins gamla slagdänga:

”Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sen vi sågs”.

Det känns dock på gränsen till osmakligt och alla har nog inte samma humor som dig och mig så jag låter bli. En sak ska du dock veta: Det finns ingen, INGEN, jag hellre vill prata med än med dig. Ett litet telefonsamtal. Ett sms bara! För att få veta hur du har det. Vad du gör. Vem du är med och vad du har för dig. Om du trivs. Om du saknar. Om du skrattar. Vad du äter. Hur du ser ut (ja, ett MMS hade nog behövts då) och huruvida du kan se oss eller inte när vi lever vidare. För det är ju just precis det vi gör. Vi lever vidare. Med ett resultat som skiftar från dag till dag.

Just nu är det sommar. Vet du att det är sommar? Och snart är den över. Den första sommaren utan dig.

Den har varit bättre än jag trodde. Jag har till stor del vädret att tacka för det. Solen har strålat från en klarblå himmel och vi har fullkomligt bott i vattnet. Antingen i Alder, på Arons, i Karlsvik eller som i går; Storsand, som vi besökte för första men garanterat inte sista gången. Ibland har vi badat i poolen här hemma. Vi fyra ryms utan problem. Din yngsta har faktiskt också tagit några dopp i vår pool. Värmen har varit massiv och jag är glad att vi inte bokade den där resan som jag letade efter i början av sommaren. Trädgården är vackrare än någonsin och för första gången på många år blommar alla de där liljorna som du tyckte så mycket om. De är enorma och starkt färgade i rött och trots att jag inte tycker om röda blommor så är just liljorna vansinnigt vackra. Tänk ändå. Just i år blommar dina favoritblommor i min rabatt. Visst är det märkligt hur något sådant kan skänka så mycket tröst.

Vi har grillat. Träffat kompisar. I början av sommaren hade jag ett par lunchdater inbokade men det har inte gått att vara hemma så jag har faktiskt ställt in. Vi har haft medelshavsvärme och lagom till frukost har barnen börjat klaga på den kvalmiga värmen. Så vi har prioriterat bad. Bad med barnen framför luncher med kompisar. Jag vet att du tycker att jag har valt rätt. Inom mig vet jag det. Det kommer en hel höst för luncher och middagar och samvaro. Jag vet ju det och jag ser fram emot det. Nu när min första systerlösa sommar går mot sitt slut så vet jag att det kommer en höst också. En höst med mörker liksom ljus.

Jag hör din röst oftare nu för tiden. Inom mig pratar den ljudligt och tydligt. Jag hör dig. Hur du talar om för mig att jag gör rätt men också fel. Hur du skrattar åt mina tokigheter och hur du tycker om mina påhitt. Det där vansinniga regnovädret som föll när vi åkte på äventyr. Jag vet att det var naturen. Men jag valde ändå att tolka det som ett tecken från dig. Och sänkte farten avsevärt.

Kanske lever jag tack vare det.

 

Jag har många sommarminnen av dig. Dig och mig. Vi. Kommer du ihåg när vi skulle bygga en lekpark vid farmor och farfars sommarstuga uppe i Mader? Farmor skrattade åt oss men lät oss hållas. Jag tror att vi kom till en planka över en sten som därmed blev en gungbräda. Farmor kallade vår valda dunge för ”lekparken” så länge hon levde. Om du är med henne nu så kan du väl vara snäll och fråga om hon minns det? Fråga om hon minns vår lekpark. Krama henne från mig. Och be henne sen att krama dig från mig.

Kommer du ihåg när morfar byggde trädkojan till oss? Vilken koja! Det var som en lyxvåning men inbyggd inredning. Alla kvarterets barn lekte i vår koja hela den sommaren. Du lät mig klättra upp först av alla. Jag glömmer det aldrig. Jag minns inte vad du sa men jag minns att du tyckte att lillasystern skulle få klättra upp först. Jag var så stolt och förväntansfull när jag tog premiärkliven på den platsbyggda stegen. Jag älskade dig för att du lät mig klättra upp först. Jag älskar dig för många saker och bland annat för det.

Vi hoppade dubbelhopprep. I timmar kunde vi nöta asfalten utanför huset. Jag minns inte vilka fler som var med men jag minns dina stentvättade 80-talsjeans som slutade strax under dina bröstvårtor och som drogs åt med ett ljusbrunt skärp. Du var så tuff och cool i dina olikfärgade örhängen och krulliga hårdpermanentade hår och du var en jäkel på att hoppa dubbelhopprep. Jag blev också duktig men aldrig lika duktig som dig. Det gjorde dock ingenting för jag hade en storasyster som orkade veva i timmar.

Sommaren då du konfirmerade dig sjöng du solo i kyrkan. Kan det ha varit 1991? Din sångröst var magisk och trots att morfar några år senare föll in i en svår demens så kom han för evigt ihåg just din sång den där sommardagen i kyrkan. Kommer du ihåg hans minne som fanns kvar i det annars så dunkla sinnet? Sög du i dig av berömmet? Tog du det till dig? La du det i ditt hjärta? Undrar var ditt beröm tagit vägen nu. Har du det med dig? Bär du det med dig? Finns det kärlek från andra kvar i dig?

Jag i min tur åkte hem från mitt konfirmationsläger. När ledarna kom till kollektiv bestraffning (vi alla fick lära oss Fader vår för att någon snodde 100:- av Kajsa) så åkte jag hem. Jag fick en guldängel av mormor för att jag var fjortonåringen som simmade mot strömmen. Och det gick bra det med och jag sjöng inte i någon kyrka. Tur det kanske för morfar hade nog tyckt att jag förstörde det goda minnet av din fina sång.

Minns du att vi hade en krusbärsbuske i trädgården i Trångfors? Utanför huset som vi flyttade ifrån medan jag ännu gick på lågstadiet? I över 25 år har jag saknat krusbär. I går åt jag flera mogna bär från mina nu egna buskar. För varje tugga tänkte jag på dig. På en lycklig barndom med en storasyster och varma somrar som liksom aldrig ville ta slut.

Turkiet 1989. Du simmade fjäril i poolen. Vi köpte två bollar och spelade med dem. Du köpte en skinnväska som var så ful att jag inte lyckades dölja min avsmak men mamma fann sig snabbt och stöttade dig i ditt knasiga val. Jag var tvungen att ta siesta bara för att mamma och pappa ville sova en stund på dagen men du fick ligga vaken i sängen och läsa. Gud vad avundsjuk jag var på dig då. Nästan så jag blev grön faktiskt.

Trolltagen 1989 och 1990. Du satt på stenarna och tittade och applåderade medan jag dansade rollen som silverprinsessa. Blev du aldrig less på alla mina dansföreställningar? Det måste du har blivit. Tack för att du stod ut! Jag är skyldig dig några applåder. Eller tusen. Typ.

I sommar har jag grillat med din man och dina barn. Druckit vin. Rött eller vitt. Du har fel angående rosévinet. Förlåt. Men du har det. Det är inte gott. Jag har försökt flera gånger men det går inte. Det passar inte i min mun. Inte ens när jag sitter vid havet vid svägerskans stuga och sippar det kallaste kalla i kvällssolen. Det är inte gott. Pepsi Max är så oerhört mycket godare. Vi får fortsätta med den diskussionen när vi så småningom ses igen. Jag kommer nog inte att ge mig.

Jag är så glad över att du är mamma. För det gör att jag får vara moster. Herregud vilka fantastiska grabbar du har! Jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Din yngsta kan spendera timmar i studsmattan med mina barn. Din äldsta får vår femåring på halsen så fort vi ses. Hon kan inte få nog av sin storkusin och han har sådant tålamod att jag ibland tror att jag drömmer. De skojar och skrattar och myser och deltar. Jag är deras moster och de är mina syskonbarn. Mina kompisar. Min familj.  Vi har roligt ihop. Jag älskar dig för att du skaffade barn! Det gjorde du bra. Det gjorde du riktigt riktigt bra.

Nu kommer hösten snart. Den första hösten utan dig. Sen ska den första snön falla och när klockan slår midnatt just när den 2:a november tar slut så har vi levt ett år utan dig. Ett helt år utan dig. Det är så overkligt. Alltihopa är så overkligt. Livet i sig är inget vidare men sommaren har ändå varit rätt bra faktiskt.

Syster.

Jag saknar dig.

/Lillasyrran, 8:e augusti 2014. 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sommarbrev till min syster

  1. Petra skriver:

    Du skriver och jag gråter, kanske kan jag gråta dina tårar en sekund så du får ännu en solig dag ? Kram älskade T å du kolla in bloggen jag har ändrat i överskriften 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.