Minnet och planeringsförmågan försvann

Mitt minne sviker och jag tycker dels att det är riktigt jobbigt och dels att det är riktigt skönt. Jag tar en dag i taget. Max. För tillfället går det inte att ta två. På ett sätt är det svårt eftersom det gör det nästintill omöjligt att planera saker med andra. I alla fall om det ska göras i god tid. Det finns några guldkorn som jag så gärna vill vara med om och som jag då mer än gärna gör en kraftansträngning för att planlägga i lite godare tid men i övrigt flyter jag bara omkring i nuet. Vi äter frukost, packar badväskan med lunch och åker till den strand vi för dagen känner för. Tankarna på middag tar vi medan vi ligger och plaskar i vattnet. När dagen når sen eftermiddag ägnar vi middagen dess första planerande tankar. Detta gör att vi i stort sett handlar varje dag och att middagarna intas sent. Faktiskt först vid den tidpunkt då barnen under skoldagar brukar gå och lägga sig. Det är rätt mysigt att äta sent. Vi har kvällssol på stora altanen och syrenerna silar det varma ljuset. Vi dricker kaffe i våra nya utemöbler och det är fantastiskt skönt att lägga upp fötterna i soffan och bara vara medan disken får stå.

10551946_10152539102337346_1318616169_n

Skönt tidsfördriv under sena sommarkvällar.

Genom åren har jag så många gånger hört att man ska leva här och nu. Vara i nuet. Inte i dåtid och inte i framtid. Man ska vara i nuet. Det är det bästa. Det mest hälsosamma. Nuet är det enda vi har och vi ska njuta av varje sekund. Så sägs det i alla fall. Visst lever jag här och nu men det är ju för att min hjärna numera tvingar mig till det. Jag har liksom inget val. Jag njuter inte av varenda sekund (särskilt inte av de stunder då jag ligger på vardagsrumsmattan och tror att livet aldrig ska bli bra igen) men rent mentalt är det faktiskt ganska skönt att bara vara. Jag liksom flyter omkring tillsammans med min familj och vi tar dagen som den kommer. Mr Martin har inga som helst problem att anpassa sig. Han har alltid varit en ”nutida kille”. En härochnumänniska. Barnen tittar lite förvånat på mig när de kvällen före frågar var vi ska åka i morgon och jag svarar att jag inte vet. Att vi inte har några planer. Att vi tar dagen som den kommer. Förvånat tittar de på mig men de håller också på att anpassa sig. Deras tidigare så ivriga och fullbokade och planeringsälskande och kalenderberoende mamma har släppt all planering och bara flyter med. Hennes hjärna tvingar henne (och övriga familjen) till det. På ett sätt tror jag att det är nyttigt för oss allihopa.

Vi åker ut i skärgården och bor hos Mr Martins syster och hennes man i deras fantastiska smultronställe till stuga. Vädret är fantastiskt. Solen gassar från en klarblå himmel. Vi åker båt, badar i havet, grillar, bastar och slappar. Alla dagar är den andra lik, vi gör inga som helst planer utan tar dagarna som de kommer. Jag och svägerskan sitter nere vid havet och pratar om min syster. Jag försöker berätta hur det är men märker att jag inte riktigt når fram. Och då slår det mig att det faktiskt inte går att nå fram. Man kan inte veta hur det är innan man själv varit med om det. Vissa saker måste man själv uppleva för att kunna förstå. Jag sitter på en strand vid havet och inser just detta. Vad jag önskar att jag varit en av dem som sluppit kunna förstå.

10526648_10152539102332346_1934647018_n

Sjuåringen spanar mot horisonten.

 

 

Det är en fröjd för ögat och balsam för själen att sitta på altanen och titta på sina lyckliga barn när de leker.

Det är en fröjd för ögat och balsam för själen att sitta på altanen och titta på sina lyckliga barn när de leker.

 

10517962_10152539105777346_2233523948970725491_n

Jag och Mr Martin använder semestern klokt.

Vi åker hem och fortsätter semestern i sakta mak. Topparna och dalarna kommer tätare. För första gången sen min syster dog får jag uppleva att mörkret skiftar under en och samma dag. Förmiddagen är rent värdelös, eftermiddagen något mer ljus. Tidigare har sinnesväxlingarna kommit och gått med några dagars mellanrum. Nu verkar det klarna och skymma under en och samma dag. Jag gör ingen stor affär av det men tycker det känns lite tråkigt att inte vara exalterad trots att det är mitt Holland som springer efter VM-bollen just den kvällen.

Jag har inget dåligt liv men inte är det bra heller. Jag kämpar på och tar mig genom det där första året som alla talar om. I bakhuvudet surrar en av alla kommentarer som jag fått här på bloggen. Den handlade om att man ska vara försiktig med att tro att det första året är värst för alla. Kvinnan som skrev kommentaren tyckte att år nummer två nästan var värre, mest för att hon då var med medveten om allt och verkligen kunde ta in sin förlust efter det att den första årslånga chocken väl lagt sig. Jag har lagt hennes kommentar på minnet och aktar mig noga med att söka tröst i att det första året är värst. Jag vet ännu inte om det gäller för mig också. Först när år 2015 är till ända kan jag svara på det och så långt orkar jag absolut inte tänka.

Hur som helst. Det bästa som har hänt i sommar är att jag, på mammas födelsedagskalas, vågade lyfta frågan om  julen. Kan ni förstå? Mitt i varma JUNI planerar Mrs Martin julen! Det har aldrig tidigare hänt, vi brukar börja beröra den först i oktober. Hur som helst så satt jag med tårta och kaffe och hasplade ur mig att jag gruvar mig något oerhört för julen. Det var så befriande och skönt och smärtsamt avlastande när min mamma, min pappa och Mr Martin instämde helt och fullt i min klagosång. Vi alla gruvar oss för julen och det redan i juni. Och så kan vi rakt inte ha det.

Det blir en spansk jul i år. Inte en traditionell spansk utan en egenpåhittadsomvivillhadetspansk jul. Vi ska träffas tidigare än vad vi brukar, äta lunch tillsammans och sen ska jag och Mr Martin organisera lite roliga happenings. Vad det innebär mer exakt är än så länge hemligt. Sen blir det bastuhäng i vår då nybyggda relax och efter att Tomten kommit (honom behåller vi för barnens skull) blir det tapas. Vi ska skippa julmaten och äta tapas istället. Det känns som en bra plan och för första gången sen syster dog kan jag slappna av lite i tanken på julen.

På mammas födelsedag sa jag som jag känner det, nämligen att Tove tog julen med sig. Såsom jag känt till julen alltså. Den följde med henne. Ner i graven eller upp till himlen eller var hon nu än är. Hon kan få behålla den. Jag har inga som helst problem med det. Och vi kan för fan inte sitta i JUNI och gruva oss för julen! Det går inte.

10410341_10152539105957346_5620784194577660278_n

Mitt i junivärmen firade vi min mammas födelsedag OCH planerade julen. Så oerhört knasigt men världen är ju å andra sidan för evigt uppochner.

 

Det är söndag i dag. Vi ska sola och bada och mysa och yngsta dottern ska på kalas. Sen kommer min mormor hit på middag. Jag ska laga lax och koka färskpotatis. Vi ska se fotbollsfinalen och jag ska återigen få imponeras av tyskarnas fantastiskt välorganiserade spel. I morgon är det måndag och då ska vi träffa några guldkorn. De där guldkornen som gör det värt att planera mer än en dag i taget. Sen kommer en tisdag. Jag har ingen som helst aning om vad vi ska göra på tisdag.

Den som lever får se.

/Mrs Martin, 13:e juli 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Minnet och planeringsförmågan försvann

  1. Daniel Groth skriver:

    Post-It lappar är vårat reservminne 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.