En kemisk process i min hjärna

Jaha. Så kom det igen då.

Mörkret. 

Redan under onsdagen hinner jag notera det. I efterhand förstår jag att det var mörkret jag kände redan då. Mr Martin frågar varför jag är så tyst, varför jag pratar så lite, jag som annars bubblar. Jag svarar som det är, att jag faktiskt inte vet. Säger att jag inte känner mig låg, att det inte är mörkt, att jag kanske är trött. Mr Martin ser på mig med sorgsna och oroliga ögon. Jag stryker honom över armen och säger att han inte behöver vara orolig. Att jag säkert bara är avslappnad. ”Det är ju en fotbollsfri dag så jag slappnar kanske av lite” skojar jag. Han säger ingenting men tittar skeptiskt på mig. Några timmar senare är det torsdag och jag konstaterar att hela min själs himmel täckts av svarta mörka moln. Det är faktiskt betydligt mörkare än på länge. Gud så jobbigt det är.

Livet rullar som bekant på ändå. Vi dammsuger och städar toaletterna. Mr Martin hämtar upp extrabordet från förrådet och jag dukar ute på altanen. Juntagänget ska komma på altanhäng hos mig. Vi är fem tjejer som träffas varannan vecka. Övriga fyra stickar, broderar och virkar. Själv dricker jag kaffe och tittar på. Vi pratar mest. Om allt och om ingenting. Vi delar verkligen livet. Det stora och det lilla. Det vardagliga och det festliga. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan mina fyra juntisar. De är både en ventil och en energipåfyllning. Trots detta känns det så bittert att just den här dagen och kvällen ska ha så tunga moln. Jag hade hoppats på en ljus afton med ett ljust inre.

Mr Martin åker till Leos lekland med barnen. Jag åker till min systers man för att vattna deras blommor. Det känns helt okej att åka dit. Jag parkerar bilen och går in. I hallen tänder jag lampan och står stilla en stund. Här levde hon. Här verkade hon. Här fostrade hon sina barn och lagade mat. Hon bakade här. Drack rosévin på den där altanen. Hon sydde gardiner. Målade trappan grå. Hon sov och var vaken här. Här andades hon. Här levde hon. Och här slutade hon andas. Här slutade hon leva.

Jag går uppför trappan. Stannar precis utanför sovrumsdörren. Står alldeles stilla och djupandas.

Du dog bakom den där dörren. 

Jag går inte in i sovrummet. Sneddar istället genom hallen och går in i min yngsta systersons rum. Det tuffa pojkrummet med USA-mattan på golvet och akvariet längst in. Sköldpaddan är en pigg liten krabat en. Direkt jag kommer in i rummet börjar han trampa vatten och titta på mig. En lång stund sitter jag på golvet och pratar med honom. Han tittar stint på mig och andas hetsigt genom sina små näsborrar. Han är rätt söt faktiskt, nästan så jag blir sugen på att klappa honom men jag låter dock bli. Släpper ner mat i akvariet och går sen in i tonåringens rum. Gud så snyggt det är med en svart säng! Undrar om det är syster som klätt den i fuskskinn? Jag måste komma ihåg att fråga systers man om det. Matar fisken som tydligen ska finnas i akvariet men som inte syns. Den ligger nog gömd under en sten någonstans. Precis som min syster ligger den under en sten. Jag får stå stilla en stund innan rummet slutar snurra.

Åker hem och byter om. Kletar lite extra smink i ansiktet och pratar för mig själv med min trilskande spotifylista. I samma sekund kliver Lisa in genom altandörren i köket och genast lättar trycket något. Kontakt. Jag lever. Nu ska vi ha trevligt.

Övriga tre anländer. Det står fyra kvinnor i mitt kök och jag tycker vansinnigt mycket om dem allihopa! Erica bjuder på fördrink. Medan jag rör mig mellan diskhon och kylen frågar Nenne hur jag mår. Jag säger att jag mår bra. Sekunden efter säger jag att nu ljög jag. Jag mår inte alls bra. Nenne tar det hela med ro, säger att det måste finnas dåliga dagar också. Återigen konstaterar jag att hon har rätt, min kloka ärliga vansinnigt omtänksamma och raktpåiga vän.

Vi äter middag ute på altanen. Dricker vin och skrattar. Hela jag skrattar. Det bara bolmar upp från magen och ut genom halsen och ända ut i fingerspetsarna. Nenne skrattar åt mig och konstaterar högt att det finns glädje också. Jag i min tur konstaterar att hon har rätt. Det finns faktiskt glädje också. Även de svarta dagarna har glädje i sig.

Fredag. Dagen i dag är nästintill nattsvart. Jag har inte haft en så svart dag sen i vintras. Jag förstår att det skett något kemiskt i min hjärna. Egentligen är jag äkta intresserad av att veta vad det är som faktiskt sker. Varför är sorg som en bergochdalbana? Varför finns det ljusa och mörka dagar? Vad är det för kemiskt i kroppen som sker och som orsakar detta? Varför kommer sorgen upp till ytan då och då medan den andra dagar ligger djupt nere på havets botten? Vad är det för kemiska substanser i min hjärna som orsakar det här? Och vad är det som orsakar att trycket till slut lättar och ljuset återigen sipprar in? Jag vet inte om det finns forskning på detta. Kanske gör det det. Jag måste googla senare när jag har en ljusare dag.

Förmågan att planera har försvunnit. Jag orkar tänka en dag i taget. Max två. Till i morgon kan jag sträcka mig men längre än så går det inte. Det är ingen idé att folk frågar mig om vi ska ses. Jag kan inte tänka. Det går inte. Det spelar ingen roll vad ni säger. Jag. Kan. Inte. Tänka. Som tur är har jag vid det här laget lärt mig att det kommer tillbaka. De kommer tillbaka. Både förmågan att planera samt viljan att ses. Jag kommer tillbaka. Mrs Martin kommer tillbaka. Vänta lite på mig bara.

Juntisarna åkte hem strax efter midnatt. Jag satte mig i soffan och andades. Blundade och andades. Solen var på väg upp igen. Jag längtar tills den stiger även inom mig.

/Mrs Martin, 4:e juli 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till En kemisk process i min hjärna

  1. Åsa S skriver:

    Önskar jag kunde ta bort dina svarta dagar men dom kanske har nån mening trots allt. Man kan ju inte känna ljuset utan att ha varit i mörkret. Fast det kan räcka med mörka dagar nu! Mer ljus! Du får tänka på ”hur mörkt det är vid jul den här tiden” 😉

    • Mrs Martin skriver:

      Du är ju en del i det ljusa. Vad skulle jag ta mig till utan bästa juntan? Och ja, hur mörkt är det inte vid jul den här tiden?! 😀

      Kram på dig min fina kloka vän!

  2. Nenne skriver:

    Älskade Tina, tänk så här: om alla dagar hade varit svarta hade ingen velat överleva sorgen. Men eftersom det finns ljusa dagar (från början inga alls – efter ett tag någon då och då – å senare fler å fler, så finns där känslan av att vilja överleva.
    Och även om du just nu inte kan tro det själv, så gör du detta sjuhelsikes bra!

    • Mrs Martin skriver:

      Som alltid så har du så rätt. Det ljusa kommer vinna, jag vet ju det.

      Tack vännen. För allt. <3

  3. Ulla skriver:

    Fina du, det kommer att ta tid innan det blir ljust igen men den dan kommer, ta vara på dom ljusa stunderna just nu. Du har så många med dig som älskar dig, tycker om dig för att du är du, ni har Toves familj med er och månar om varann, härligt tror Tove visste att ni skulle ta hand om varann, kram!

  4. Else-Marie skriver:

    Vilka fina ord du beskriver dina känslor med. Precis så här känns de svarta dagarna. Du ger ord till mina känslor också, själv har jag svårt att beskriva så fint. någonstans inom oss vet vi nog att vi kommer igen. Styrka till dig och din familj

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.