En främling var först ut att blåsa på mitt sår

Sen min syster dog har jag mött mer medmänsklighet än jag tidigare gjort under hela mitt 34:åriga liv. Ni är så många som slutit upp, som stöttat och som vågat visa omtanke och värme. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen: Jag är er evigt tacksam!

Den där vågen av medmänsklighet startade faktiskt redan på natten den 3:e november, alltså den natt då min syster dog. Den omtanke som visades då är också en omtanke som funnits med mig under många månader, ja faktiskt under tvåhundratrettiosju dagar. Jag vill berätta om den omtanken för er. Min berättelse baseras till stor del på något jag, alldeles nyss, fått återberättat för mig av en främling.

Det är natten den 3:e november. Min systers man har hittat min syster livlös och ambulans är på väg. Min oerhört oroliga pappa (som tillsammans med min mamma är hemma hos sig) ringer till ett av stans taxibolag och ber om en taxi. Chauffören som svarar på samtalet berättar att det kommer en bil men att det är en del väntetid eftersom det är en kväll med många körningar. Min pappa säger något om att han väntar men att det gärna får gå så fort det bara kan. Chauffören hör på min pappas röst (de känner till varandra litegrann sen tidigare) att det är något allvarligt som hänt och bestämmer sig helt sonika för att låta de tidigare bokningarna vänta och istället prioritera min pappas behov av bil. Han åker därför direkt till mina föräldrars hus, ser hur de kastar sig ut genom dörren och in i bilen och kör därefter till min systers hus. Väl på plats ser chauffören att det står en ambulans utanför min systers hus. Han väljer att stå kvar och vänta på mina föräldrar som efter en ganska kort stund kommer tillbaka till bilen med mina båda syskonbarn. Sen skjutsar han hem mina ofattbart oroliga föräldrar och syskonbarn tillbaka till mina föräldrars hus.

Därefter går det många timmar innan han möter någon ur min familj igen. Det går nästan en hel natt innan vi ringer efter taxi igen. Av en ren slump hamnar vi hos samma chaufför igen. På morgonsidan skjutsar han så hem min oerhört trasiga lillebror med sambo. Han kör två upprivna, tyngda och oerhört sorgsna personer till sitt hem. Därefter återvänder han till mina föräldrars hus för att skjutsa hem mig och Mr Martin. Jag är hysterisk i bilen. Tårarna sprutar och jag tror att jag ska dö vilken sekund som helst. Den unga mannen som sitter bakom ratten börjar tala till mig med en trygg och stadig röst. Han beklagar min ofattbara sorg och säger att han förstår att jag är ohyggligt ledsen. Därefter är han den första att våga fråga vad som faktiskt har hänt. Vad hon dog av. Vad vi vet. Han är den första som vågar öppna sin omsorgsfulla famn och faktiskt möta min sorg. Han är den första som vågar ställa de där frågorna som visserligen många men långtifrån alla därefter vågat ställa. Han både frågar men orkar även lyssna. Jag gråtskriker ibland och viskar tyst ibland. Hela jag växlar i den nyss startade bergochdalbanan som jag ska sitta i under många kommande månader, om detta vet jag dock ingenting just vid tillfället. Chauffören lyssnar. Han sitter tryggt och lyssnar. Och han låter mig ösa ur mig de första värkande orden om det jag just nu upplever. Jag berättar precis som det är. Hon dog helt oväntat och vi vet inte varför. Jag säger att jag inte kommer överleva det här. Aldrig kommer jag att klara det här. Han säger att jag har fel. Att han förstår att det är vidrigt och svårt men att jag visst kommer klara det här. Han blir min första livboj att hålla i. En klippa att hålla fast i när stormen piskar som värst. En människa som vågar möta mig i mitt livs hittills största sorg. En medmänniska just när jag behöver det som mest. Han kör upp på vår uppfart och nekar Mr Martin att betala för taxiresan. Han säger att det minsta han kan göra är att skjutsa hem oss. Några pengar vill han inte ha.

Under sju månader har jag tänkt på den här unga mannen. På hur varm och trygg och omtänksam han var. På hur modig han var. Han som vågade både fråga och lyssna.

I dag, nästan åtta månader senare, har vi firat min mammas födelsedag. Det brukar vara en av sommarens absoluta höjdpunkter. Även i år blev det en trevlig födelsedag men visst är det tydligt att det saknas en familjemedlem. Det blir som tydligast när vi träffas alla. Alla utom en. Vi har ätit god mat och skojat. Skrattat och haft trevligt. Hon blev glad över presenterna och tårtan var vansinnigt god. Jag och Mr Martin stannade längst av alla. Som alltid. Vi är alltid sist iväg.

22:30 ringer vi efter en taxi. Den kommer ca tjugo minuter senare. I samma sekund som jag sätter mig i baksätet blir jag med ens varse om vem chauffören är. Jag lägger min hand på hans axel och frågar om vi har träffats tidigare. Han svarar att det har vi gjort. Jag frågar om vi möjligtvis träffades natten den 3:e november. Han svarar att det gjorde vi.

Jag kan nästan inte beskriva känslan över att möta honom igen. Jag berättar att jag tänkt så mycket på honom sen den där fasansfulla natten i november. Jag har tänkt på hans medmänsklighet och omtanke. På hur jag fick snorgråta i hans bil och ösa ur mig den första paniken som skrek inom precis hela mig. Jag berättar om hur trygg han var då och hur varm han var. Jag berättar om all medmänsklighet vi fått (och fortfarande får!) men att han faktiskt var först ut av alla. Hans medmänsklighet var den första vi mötte. Jag berättar att jag är honom evigt tacksam för det. Han blev den första att plåstra om oss. Han blev den första att blåsa på såret.

Jag ropar till min mamma som står vinkandes på bron att jag har hittat taxichauffören! Hon kommer ut på vägen och talar till honom. Med tårar i ögonen tackar hon honom för det han gjorde för oss alla den natten. Han är lika trygg nu som då. Säger att det var så lite. Vi berättar att för oss var det allt annat än lite.

Han är fortfarande en främling för mig. En främling som dock gjort ett stort avtryck i mig. Hela livet ska jag bära det med mig. Hans medmänsklighet. Jag ska gengälda den genom att erbjuda samma omtanke till någon främmande människa jag möter i framtiden. Det var så skönt att få tacka honom. Att beskriva hur mycket han betydde den natten.

Återigen kör han oss hem genom natten. Det är den 27:e juni och han kör oss hem genom sommarnatten. Jag berättar om min syster, om hennes död och om hur vi har det sen dess. Han i sin tur berättar om hur han upplevde oss den natten. Han beskriver händelseförloppet och fyller i mina minnesluckor. Han fyller även i de luckor jag inte fick uppleva, som vad mina föräldrar sa och gjorde och hur det var att skjutsa oss fram och tillbaka under vårt livs hittills tveklöst svåraste natt. Jag berättar att vi faktiskt överlevde och att vi då och då, mot alla odds, faktiskt också lever.

Han hade rätt. Den främmande, trygga och omtänksamma mannen hade rätt.

Vi överlever det här.

/Mrs Martin, 27:e juni 2014.