Om det här med tröst

Det är svårt att trösta. Både sig själv och andra. Fortfarande orkar jag inte räcka ut handen mer än inom den innersta kretsen. Till den närmsta cirkeln. Familjen och de där vännerna som är familj. Ibland ens det faktiskt. Övriga, de som står i cirkel nummer två och vidare utåt, når jag inte fram till. Detta helt enkelt för att jag inte orkar sträcka handen så långt. Jag sviker lite och låter det vara så. Och det är så evinnerligt skönt att inte ens orka försöka.

Att trösta. Det är ingen enkel uppgift. En del sluter sig och vill ingen tröst ha. Andra vill ha det jag inte förmår att ge. Svårast är det med sig själv. Att trösta sig själv. För hur bär man sig själv när man själv bara vill bli buren?

Mr Martin frågar vad han kan göra. Jag svarar bara att det inte finns något han kan göra. Han tycker det är konstigt men frågar inte mer utan sätter sig bara nära. Stryker mig på foten, precis på utsidan där det är som skönast. Och tänk, det fanns tydligen något han kunde göra. Jag visste bara inte om det.  Vi ser fotboll och det går säkert 30 minuter innan jag verkligen blir intresserad. Och då är det ändå Holland som spelar. Underbara Holland som jag hoppas ska vinna hela turneringen. Heja Holland!

Om det där med att trösta sig själv. För jag har mina strategier. Betydligt fler än vad jag hade för sju månader sen. Då, när vintern var som mörkast, låg jag på mattan i vardagsrummet och grät mig till ögoninflammationer. Nu däremot både letar och finner jag helt andra strategier.

* Fotboll. Jag låter tvätten ligga och bänkar mig i soffan. Är så engagerad att jag nästan blir osams med Mr Martin. Vi håller inte alltid på samma lag, om man säger så. Vi sitter i varsitt hörn av soffan och studsar upp och ner i takt med att matchen eskalerar. Äter smörgåsar och dricker te. Ingen annan sport engagerar oss så mycket som fotboll.

* Jag rensar ogräs. Blir varm i hela hjärtat när mina doftliljor för första gången på tre år faktiskt har knoppar. Syster älskade liljor och hon var så förundrad den sommaren jag köpte och planterade ett mängd doftande rosa. Jag minns att hon stod på min uppfart och berättade att hon inte hade en aning om att de gick att odla i vårt kalla klimat. När de nu knoppar blir jag varm i hela hjärtat och just kring deras stjälkar rensar jag ogräset lite extra.

* Jag cyklar. Mil efter mil med fula hjälmen på huvudet, världens skönaste glasögon på näsan och Niklas Strömstedt i lurarna. Sadeln värker mot sittbenen och benen domnar nästan bort av mjölksyran. Pulsen mildrar trycket i mitt bröst och svetten sköljer bort lite ångest. Det är så skönt att trampa mil efter mil och kulmen nås när jag passerar mitt barndomshem i Heden och möts av en vägg av kossabajsvindar. Det doftar liv, uppväxt och barndom!

* Vi tittar på hus och nya planer tar plats i våra huvuden. Det där med boende är så viktigt för vår del, vi båda tycker mycket om att vara hemma.

* Trots vår kärlek till hemmet tittar vi på resor. Nästa år fyller min mamma jämnt och vi planerar en gemensam utlandsresa för hela familjen. Jag har fått det fantastiska uppdraget att vara reseledare. Jag som älskar att planera tackar och tar emot!

* Jag sitter med kaffe på altanen och tittar på syrenerna som blommar. Jag är så glad över våra syrener. Inte en enda är en bondsyren och jag gillar det. Inget ont om bondsyrener men vår senblommande sort är så mycket finare i färgen. För att inte tala om snöbollsbusken som gänget i Allvarliga köpte till mig efter bilolyckan för några år sen! Den är fullkomligt fantastiskt med sina stora vita bollar. Vilken blomsterprakt som ger kraft (tröst)!

* Och jag träffar vänner. Både gamla och nya. För faktiskt så har jag under de här sju månaderna hittat några nya guldkorn. Såna där som steg fram och som faktiskt inte backade igen. Även när ljuset tornade upp sig så stod de kvar. I ljuset. Med händerna utsträckta och munnar som vågar fråga. Som vågar prata. Både om min syster och om annat. Egentligen borde jag skriva tackkort och skicka till alla er som stöttat. Det skulle dock bli fler än etthundra tackkort. Jag skickar inga kort och hoppas innerligt att jag har tackat alla er som stöttat? Jag är er för evigt tacksamma. Faktiskt livet ut. Jag överlevde och lever tack vare er. För det går inte att bära sig själv när man allra helst vill bli buren. Och ni var så många som bar. Herregud vad många ni var som bar. Jag älskar er alla för det.

Min syster är död och jag kan inte göra ett enda dugg åt det. Det enda jag kan göra är att överleva och leva över det. Överleva henne. Leva efter henne. Hitta ett liv efter henne. Jag söker och finner strategier och tar dagen som den kommer. Nu längtar jag efter sol och värme så vi får bada. Jag har köpt en ny bikini (suprise, jag samlar på bikinis!) som det faktiskt går att bada i. Som alltså sitter kvar även om man dyker, står på händerna och slår kullerbyttor under vattenytan. För hur roligt är det att simma runt som en tråkig vuxen? Nää, gud bevare mig väl!

Jag tycker att livet är okej ändå. Ganska ofta är det ganska okej faktiskt. Jag tror att det kommer bli bra också och inte bara okej. Jag tycker faktiskt att det vissa stunder är riktigt bra. Som när Holland spöade övriga lag i sin grupp. Som när doftliljorna knoppas. Som när vi grillar med kompisar och sippar vin på vår altan. Som när jag och barnen ligger i studsmattan och tittar på himlen. Som när vi läser Ingrid-böckerna i sängen på kvällen. Som när jag cyklar mil efter mil och känner livet spira inom mig samtidigt som jag drar in doften av kossabajs. Som när Mr Martin stryker mig på foten och när vi tittar på resor och hus. Som när systersonen ringer och vill komma förbi. Som när mina barn lägger armarna runt min hals och säger att de älskar mig. Som när jag trycker in näsan och drar in doften av deras hår och säger att jag älskar dem tillbaka.

Det går att trösta. Både sig själv och andra. Och det går att få tröst av andra. Av allt jag har lärt mig under den resan så är nog det den viktigaste lärdomen. Att man ska ta emot hjälp. Att man ska ta emot stöd när man behöver det. Och att det faktiskt går att hjälpa sig själv. Det går att rasa och resa sig igen. Det är ofantligt svårt. Men det går. Bäst går det om man har andra omkring sig.

Det är skillnad på att överleva och på att leva. Jag befinner mig någonstans i gränslandet just nu, mittemellan att överleva och att leva. Det är så ofantligt skönt att ha kommit hit. Ytterligare en liten bit på vägen. Det är så ofantligt skönt så jag nästan inte kan beskriva det faktiskt.

/Mrs Martin, juni 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om det här med tröst

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.