Så kommer den då

Den kommer nu. Den närmar sig. Sommaren. Mitt livs första systerlösa sommar. Ja, egentligen har den redan börjat. Min första förbannade systerlösa sommar.

Ingenstans kommer jag undan faktum. Hennes frånvaro är närvarande precis överallt och för första gången i mitt liv rusar jag inte in i sommaren med en överväldigande lyckokänsla. Sommaren är ju min årstid. Min bästa årstid. Med åren har jag lärt mig att tycka om vintern, och jag fullkomligt ÄLSKAR våren och hösten. Men sommaren är ändå det bästa. Det absolut bästa. Det är ju trädgårdens tid! Mitt stora intresse odlas som bäst (höhö) under sommaren. Den där odlingslyckan som är så kort men som ändå sprider ljus från det att jag beställer frön i december tills det att jag slänger de sista lejongapen på komposten i november. Just under sommaren når odlingen (såklart) sin absoluta höjdpunkt. Den där lyckans höjdpunkt. I år saknas den dock. Den där lyckan. Den där riktiga och omvälvande sommar- och odlingslyckan. Den saknas. Lyser med sin frånvaro.

Är det så här livet ska bli och vara nu? Ska de bästa stunderna för alltid vara något sämre än vad de var innan du dog? Det finns dalar men inga toppar. Inga riktiga toppar. Hur lever man ett liv utan några riktiga toppar?

I går firade vi att vår sexåring fick sitt sommarlov. Sitt livs första. Hennes klass sjöng så fantastiskt fint i kyrkan och jag, Mr Martin och vår femåring tittade och vinkade och applåderade. Det var en fin avslutning och en rolig start på det första sommarlovet. Vår sexåring var mycket nöjd i sin fina gröna klänning. Ovanför mitt huvud och inne i mitt hjärta svävade min syster. Och för första gången på sju månader blev jag irriterad över det. Irriterad över att det aldrig får vara äkta lycka. Irriterad över att glädjen alltid grusas. Ingenstans finns det äkta lycka. Ingenstans! Det retar mig. För första gången retar det mig på riktigt.

Men det är inte ditt fel. Jag kan inte klandra dig för det. Du bara dog men du ville inte dö och din död påverkar allt jag gör och säger. Hela min tillvaro är trasig. Din död trasade sönder allt. Precis allt trasade den sönder. 

Pratade med mamma i morse. Vi befinner oss på samma plan just nu. Vi har åkt i varsin bergochdalbana med olika dalar och berg och i olika tempon men så helt plötsligt är vi synkade. Helt plötsligt råkar vi befinna oss på samma plan. I samma dal. Den där dalen där tårarna hela tiden lurar under ytan. Det spelar ingen roll vad någon säger. I allt kan man finna beröringspunkter till Tove och då kommer tårarna. Vi pratar en lång stund, mamma och jag. Vi pratar om strategier och hur det är att sakna och för första gången på sju månader säger jag det jag har tänkt precis varje dag sen den 3:e november:

”Jag förstår inte hur du och pappa kan stå på era fötter. Jag förstår inte att ni orkar stå. Och jag förstår absolut inte hur i hela friden ni orkar gå. Jag hade dött om mitt barn dog”.

Men de står upp. Och de går ibland.

Vi pratar länge. Mamma och jag.

Mr Martin läser mellan mina outtalade rader och ligger lågt. Han nämner inte min syster utan väntar på min signal. På att jag ska prata om henne. På att jag ska ta det första steget. Jag har dock aldrig kunnat prata samtidigt som jag gråter. I hela mitt liv har det varit en omöjlighet. När tårarna rinner får munnen ingen möjlighet till att släppa fram orden. Gråten sätter stopp för det. Så jag tiger om Tove. Jag är tyst. Och samtidigt växer trycket i bröstet. Ångesten. Det där svåra kvävande som är så svårt.

Jag tror att sorg ska få komma ut. Jag tror att sorg behöver få komma ut. Om man (jag) ska ha en ärlig chans att läka. Så jag lider och väntar. Väntar på att trycket ska lätta. Väntar på att topparna ska torna upp sig igen. Väntar på att dalarna ska bli mindre djupa. De är mindre nu ändå. Dalarna alltså. Det blir inte så där nattsvart längre. Tungt grått. Men inte svart. Det är ett par veckor sen det senast var svart. Hoppas det aldrig kommer åter igen. Det tungt gråa är ändå hanterbart. Det svarta äter upp mig inifrån. Förstör mig. Kväver mig.

Medan jag väntar på ljuset kommer alltså sommaren. Min första systerlösa sommar. Och jag förstår inte för mitt liv hur det ska gå. Jag förstår inte hur jag ska klara det här. Jag förstår inte hur man livet ett bra liv om det aldrig får finnas några toppar.

Tiden läker alla sår, säger vissa. I helvete att den gör, säger jag.

Jag hoppas dock att såret så småningom ska sluta sig och att ärret ska sluta klia. Synas och kännas kanske. Men inte klia. Jag håller tummarna för det. Jag håller tummarna så hårt så jag tappar dess känsel.

 

Samtidigt finns det kraft i ilskan. I sorgen. Ibland blir jag så förbannad att jag kokar. Jag blir glad också. När sorgen viker undan infinner sig glädjen. Jag får energi. Vill göra saker. Baka, klippa buskarna, ordna maskeradkalas åt sexåringen som snart blir sju. Grilla hos bästa vännerna. Köpa nya kläder. Ställa mig på en våg.

Ställa mig på en våg?

Jaha ja.

Du dog och jag slutade träna. Så kan vi inte ha det. Du skulle bli sur på riktigt om jag slutade träna. Om jag slutade ta hand om mig själv. 

Så jag drar på mig mina nya löparskor och skriver ett argt meddelande på facebook till Stefan. Jag vet att du gillar Stefan. Jag gillar också Stefan. Han är rolig och snäll och galet bra att tänka elaka tankar om medan jag plågar mig i löparspåret. Jag får svära mentalt åt honom. Jag har faktiskt bett om lov. I lurarna spelas din och min låt. Jag ökar tempot i backen. Biter ihop och plågas och låter energin rinna ur mig. Bokstavligt talat så rinner energin ur mig. Den rinner i form en svettig rännil utefter min rygg och tar faktiskt en del av ilskan med sig. Jag springer och jag lever. Du är död. Men jag lever.

1524987_10152467117827346_6923075588461848306_n

Det är vansinnigt jobbigt. Efter ett par kilometer blir jag tvungen att spotta lite sportigt. Det går sådär och spottet hamnar på mitt vänstra lår. Mycket värdigt. Efter ytterligare någon kilometer springer jag in i en knottsvärm och sväljer sisådär 4-15 knott och med det extra proteinet i kroppen tar jag mig i mål under min satta minuttid. Jag känner mig som en segrare. Jag känner mig levande. Jag känner mig glad.

Du är död men jag lever. Nu måste jag lära mig att leva utan dig. Jag måste överleva en sommar utan dig. Jag måste leva en sommar utan dig. Jag måste leva många somrar utan dig. 

Håll en tumme för mig, syster. Snälla. Håll en tumme. 

/Mrs Martin, juni 2014.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Så kommer den då

  1. Ulla skriver:

    Tina, jag blir både glad o ledsen när jag läser det fina du skriver, och att tiden läker alla sår tror jag inte alls på, men tror att vissa tråkiga saker bleknar lite och dom bästa minnena blir roligare, tydligare men det kommer att ta tid. Hoppas du och alla i din familj får fler fina dagar i sommar, kram Ulla.

  2. Hej Mrs Martin

    Sååå fint och så ärligt öppet du skriver. Du hittar precis de ord jag själv skulle vilja finna, och du sätter fingret mitt på – att så här är sorgen. Du ger mig styrka att gå vidare efter min makes hastiga bortgång i februari. Tack för dina ord

  3. Mrs Martin skriver:

    Hej Else-Marie!

    Jag har läst din blogg och vill verkligen beklaga din stora sorg. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara.

    Många kramar och styrka till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.