Vet ni vad orättvisa är?

Det är att vara en 36-årig mamma som inte får vara med på sin 12-årings födelsedagskalas.

Jag tänker så mycket på dig. På det du missar. På allt du missar. Kan du se oss därifrån du nu är? Vad tänker du? Vad tycker du? Borde vi göra något annorlunda? Borde vi säga något annorlunda? Vad vill du att vi säger? Gör vi rätt? Säger vi rätt? Fokuserar vi på rätt saker?

Jag söker efter tecken från dig. Just i dag fann jag dock inga.

Men jag har firat din 12-åring och han var så glad och fin. Fikat var jättegott. Jag smakade allt utom kladdkakan. Jag kan inte förstå hur man frivilligt kan vilja äta kladdkaka. Och jag kan inte förstå att du är död. Att du inte får vara med. Herregud vad mycket det är som du missar. Jag är så ledsen för allt du missar. Jag är så ledsen för din skull. För vår skull. För allas skull. 

Eller så missar du det inte? Kanske är du nära. Kanske ser du det vi ser. Ser du oss? Hör du oss? Vad många frågor du får i såna fall. Frågor som vi aldrig får svar på.  Jag har så många frågor. Frågor som aldrig får några svar. Jag tycker inte om frågor som inte har några svar. 

I dag har vi firat din son. Din fantastiska 12-åring. Jag förstår att du är stolt. Det är så hemskt att du inte får vara med. Det är så orättvist. Just i dag är det höjden av orättvisor. 

Det finns många orättvisor i världen. Otroligt många orättvisor. Hat och krig och våld och svält och fördomar. En av alla orättvisor är att en 36-årig mamma inte får vara med på sin 12-årings födelsedag. Det är så orättvist så jag har svårt att ta in det. Det är så smärtsamt så det blir svårt att andas. Det är så orättvist att min syster inte får vara med.

Herregud så bra jag har det egentligen. För jag får ju vara just det.

Jag får vara med.

/Mrs Martin, 1 juni 2014.