Tack syster!

Jag har en barndomsvän som jag sällan träffar. Vi bor på långt avstånd från varandra och har inte lyckats hålla kontakten genom alla uppväxtsår. Men vi står ändå varandra nära. Han är viktig för mig. Och jag tror att jag är viktig för honom också. När vi pratar eller ses så är det som att vi sågs i går. Vi återupptar tråden där vi släppte den sist. Som om ingen tid har gått och ingenting har missats. Som att vi bara stått på paus i vår relation. Som att tiden har rusat men att vi hela tiden stått bredvid varandra.

När han ringer och frågar hur jag mår så säger jag ibland nu för tiden att han inte vill veta. Men det vill han. Så han frågar igen och jag svarar och gråter och är galet arg och ledsen och så förtvivlat förbannad på livet och på att min syster är död och på att all lycka lyser med sin frånvaro. Han lyssnar. Han frågar. Jag berättar och han fortsätter lyssna. Sen pratar vi om barnen. Om våra hus. Om jobbet och kompisar och spelningar och dansföreställningar och kommer du ihåg när vi gjorde det där och det där och det där när vi var små?

Hur som helst. För några månader sen ringde han mig en morgon. Jag satt på jobbet före arbetstid med en kopp kaffe i handen och ett huvud som nästan ville sprängas av sorg. Med en samlad sorgsen röst beskrev jag läget för dagen och en mansröst i andra änden av tråden ställde de där frågorna som få vågar ställa. Min vän berättade om en annan vän som förlorat sitt barn i magen. En pappa vars fru fick föda fram deras döda barn. Så oerhört smärtsamt och sorgligt och vansinnigt hemskt. Min vän funderade högt över huruvida det går att värdera sorger och liv och död. Vad är värst? Att förlora ett barn man fått uppleva i livet eller ett barn som dör redan innan man hunnit uppleva det vid liv? Min vän frågade inte för att han ville ha ett svar. Vi båda vet ju att det inte finns några svar. Det går inte att värdera sorg. Det är en individuell känsla och ingen kan avgöra vad som är värst att förlora. Även om vi nog båda är ganska rörande överens om att förlusten av ett barn måste vara det svåraste man kan uppleva. Men vi vet inte. För ingen av oss har fått uppleva det. Tack gode gud för att vi inte har behövt uppleva det och snälla snälla snälla låt det så förbli också. Vi delar dock uppfattningen om att den förlusten ändå måste vara den värsta. Men det är svårt att jämföra sorger. Nästan omöjligt faktiskt. Eller?

Hans tankar får mig dock att reflektera över mina egna känslor. Tänk om jag aldrig hade haft en syster? Tänk om jag varit äldst och min lillebror varit nummer två och sen hade det inte funnits någon fler i syskonskaran. Hade det varit så hade jag inte haft sorg i dag. Jag hade varit lyckligt ovetandes om hur det är att förlora en 36 år ung syster. Jag hade inte vaknat varje morgon och återigen kastats in i den fruktansvärda insikten om att hon är borta och aldrig mer kommer åter. Hon kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer. Jag ska leva resten av mitt liv utan henne.

Jag funderar i kanske 10 sekunder. Svaret kommer som en självklarhet och jag säger in i telefonen hur jag känner. Jag har hellre en syster i 33 år än ingen syster alls. Den glädje vi har delat överväger sorgen efter henne. Förstår ni hur jag menar? Låter det konstigt? Okänsligt? Det är okej. Jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag är övertygad om min känsla. Jag är så glad att jag har haft henne! Trots att vår relation under vissa perioder var allt annat än friktionsfri. Jag uppskattar hennes liv mer än vad jag sörjer hennes död. Och då ska ni veta att jag sörjer henne något oerhört. Det är så illa att jag vissa dagar bara vill gråta dygnet runt och låsa in mig och aldrig öppna ytterdörren igen. Jag hatar världen och jag hatar i-landsproblem och jag tror att jag aldrig ska bli lycklig igen. Jag finner ingen mening i vardagen, ingen energi överhuvudtaget och när Mr Martin frågar hur jag mår så är jag så trött och ledsen och trasig att jag helst vill be honom att bara vara tyst och aldrig någonsin fråga mig någonting igen.

Men ändå. Trots att det är så här. Trots all den smärta jag upplever så är glädjen över och kärleken till min syster större än sorgen över att hon är död. Störst av allt är kärleken för all sorg är ju egentligen en sorts form av kärlek. Man saknar som mest den man älskat som mest. Så är det ju.

Jag är så glad att jag har haft henne i mitt liv. Jag är så glad över att hon lärde mig att läsa. Jag är så glad över att hon lärde mig multiplikationstabellen. Jag är så glad över att hon kom på mina dansföreställningar, min student och min examensfest. Jag är så glad över att jag fick bli moster till två helt fantastiska grabbar. Jag är så glad över att hon peppade mig till att våga föda mitt andra barn på naturlig väg trots att bebisen låg i säte. Jag är så glad över att hon delade min glädje när den vilda bebisen, mindre än två veckor före förlossningen, bestämde sig för att snurra ett halvt varv och därmed lägga sig med huvudet nedåt. Jag är så glad över de tomtar och påskkärringar som hon har sytt till mig. Jag är så glad över ballerinakjolarna hon sytt till mina barn. Jag är så glad över alla goda recept hon gett till mig. Över att vi drack rosé på mammas och pappas altan. Över att hon skrattade åt mina syprojekt. Över tårtfatet jag fick av henne en jul och som jag sen dess serverar alla födelsedagstårtor på. Jag är så glad över att hon lät mig läsa hennes blogg. Över att vi såg Melodifestivalen tillsammans trots att vi bodde 110 mil ifrån varandra. Över att hon fanns i mitt liv.

Döden vinner över livet. Så är det ju. Men glädjen över att ha haft en syster vinner över sorgen över att ha förlorat henne. Om jag för en stund stannar upp och värderar och jämför så inser jag ju just det. Jag är så glad över att hon har funnits. Jag har utvecklats tack vare henne. Jag fick vara lillasyster tack vare henne. Jag är moster tack vare henne.

Älskade Tove! Jag är innerligt hjärtligt och uppriktigt glad över att du har funnits.

/Mrs Martin, 8:e maj 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Tack syster!

  1. Roland Loefler skriver:

    Kram Tina, Roland

  2. Karin Jacobson skriver:

    Så fint du skriver Tina! Så vackra tankar som biter sig fast i hjärtat och som får en att uppskatta de som finns i ens närhet ännu mer. Tack för att du delar med dig. Massa kramar <3

  3. Ulla skriver:

    Godnatt Tina, så fint allt du skriver, du har så fina minnen från syster Tove, det kommer du ha med dig i livet alltid, ta fram det då och då, sen har ni Toves och Jonas pojkar med er, sen olika åsikter det är bara friskhet alla tycker vi olika, syskon kan vi ”gräla lite med ibland” nu får du göra det med lillebror. Kram o sovgott!

  4. Cia skriver:

    Det där var toppen!!

  5. Mrs Martin skriver:

    Kramar till er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.