Varför talar vi så lite om döden?

Tanken på att starta en blogg hade funnits länge. Faktiskt under ett par år. Jag visste bara inte vad jag skulle skriva om. Bloggen fanns beredd där (här) men stod tyst och tom. När så min syster dog blev dock trycket på att skriva enormt. Mitt personliga inre tryck. Det blev för stort. Hela jag bubblade i något slags ångestfyllt skrivbehov. Ett behov av att skriva om det liv som nu återstår och om den smärta jag bär men också om den smärta hela min familj numera bär. Mitt behov blev att skriva om den trasighet vi alla famlar i, det eviga mörker som det innebär att först vara en hel familj som sen för all framtid går sönder. För det är ju precis så det är. Vi gick sönder. På ett ögonblick så gick vi sönder. Vi gick i kras. Vi var hela men är nu trasiga. Och hela kommer vi aldrig mer att bli. Förhoppningsvis lite mindre trasiga. Men aldrig hela. Och det är just det jag har ett sådant enormt behov av att skriva om. Den där eviga trasigheten.

Det finns texter jag aldrig kommer kunna publicera. Av respekt för oss som lever men också för den som dött. De texter som går att publicera kommer jag dock att göra just det med. Publicera alltså. De texterna är den del av mig som går att läsa. Läsa rakt upp och ner. En del av min ångest, min oro, min sorg och mitt svarta. Men också om min väg tillbaka. Vägen tillbaka till ett mindre trasigt liv. Inget helt liv men förhoppningsvis ett mindre trasigt liv.

Jag förstod att ni ändå skulle vara några som ville läsa min blogg i alla fall. Min mamma och pappa och mina vänner. Typ. Nu förstår jag ju dock att ni är många fler än så som läser. De flesta av er känner jag inte. Jag har aldrig träffat er. Ni är dryga 45000 unika läsare. 45000! Det är nästan så jag tror att sidräknaren räknat fel. Vad gör att 45000 människor läser min blogg?! En 34-årig småbarnsmorsa som gråter och snorar och svär över i-landsproblem? Svaret är dock ganska enkelt. Ni läser min blogg därför att jag skriver om ett ämne som berör oss alla men som så få vågar prata om. Jag vet ju det. Jag skriver om något av det mest privata som finns. Sorg. För mig är den dock inte privat. Absolut personlig. Men inte privat.

Jag skulle önska att vi vågade tala mer om döden. Vi behöver tala mer om döden. Vi behöver våga tala om döden. Det blev tydligt för mig strax efter att jag skrivit blogginlägget Tretton råd till dig som möter en människa i sorg. Då blev det tydligt eftersom responsen på just det inlägget var fullständigt överrumplande. Jag fick kommentarer och många långa mail. Ohyggligt sorgliga och smärtsamma mail. Vi är så många som sörjer. Herregud vad vi är många som sörjer.

Döden alltså. Vi behöver tala om den eftersom den är en del av våra liv. Men varför talar vi då inte om den? Vad är det som gör den till ett sådant enormt icke befintligt samtalsämne?

Vi vill undvika den. Inte röra i varandras sår. Inte beröra det svartaste svåra. Alla förlorar vi. Alla sörjer vi. Och vi gör det i hemlighet. I ensamhet. I en vecka eller två eller tvåhundratvå. En del blir sjukskrivna. Sorgen blir för tung att bära. Vi blir tokiga. Galna. Vansinniga. Trasiga. Och ingenting helar oss. Absolut ingenting helar oss förutom det enda som kan hela. Det talade ordet. Och vem pratar vi med? Till vem säger vi orden om döden och sorgen? Till en terapeut. I bästa fall. Som vi kanske träffar en gång per vecka. Trots att vi har så många andra omkring oss som vi kan prata med. Visst är det märkligt ändå? Visst är det märkligt att man kan vara så ensam tillsammans med så många andra?

Vi är så rädda för att såra. För att orsaka smärta. För att skrapa upp den lilla tunna skorpa som kanske förhoppningsvis hunnits bildas över såret. Vi kramas och beklagar och ber den sörjande att höra av sig om hen behöver något. Vi skickar blommor och kort och sms. Efter ett tag frågar vi kanske hur det är men ryggar sen tillbaka när det sanningsenliga svaret om att det inte är så bra också faktiskt erkänns. Och sen tystnar vi. Vi tystnar. Även jag har tystnat. I alla fall om andras sorg. Jag vet hur det är att vara på andra sidan. Att stå bredvid och vilja hålla handen men ändå inte våga. Jag vet hur det är att inte våga tala om döden. Att välja att vara tyst. Jag är inte en bättre människa än någon annan.

Men ändå. Hur ska vi bli bättre på att våga tala om döden?

Vad ska vi göra?

Hur ska vi våga?

För vet ni en sak. Vi måste göra något åt det här. Vi måste faktiskt göra något åt det här. För sanningen är den att det enda sättet att läka på är att få riva upp den där skorpan med jämna mellanrum. Få riva upp den och blöda lite till och sen låta det läka igen. Riva upp – blöda – läka. Någon annat sätt att läka på tror jag inte finns.

Så.

Vi måste börja tala om döden. 

Vi föds och vi dör. Så skrev Astrid Lindgren via Lovis tunga. Aldrig delar vi andras glädje så mycket som när de sätter ett nytt liv till världen! Och aldrig blir vi så tysta och betungade som när någon förlorar ett liv ur världen. I vårt moderna samhälle har döden ingen plats. Vi viskar och mår dåligt. Vågar inte beröra. Döden är farlig och ska helst inte talas om. Det är obehagligt och läskigt. Skrämmande. Ett tag kan man prata. Men sen måste vi gå vidare. Det bästa är att vi alla lever vidare. Nu lever vi vidare!

Frågan är bara vad den stackare som står kvar ska ta sig till. Vad ska man ta sig till med sin sorg i det tysta?

Och så sitter vi alla där. Förr eller senare sitter vi alla där. Med större eller mindre sorger. Sorger som vi inte kan tala om därför att vi inte har orden. Vi saknar förmågan. Samtalet ingår inte i vårt vardagsspråk. Vi vet inte vad vi ska säga. Du vet inte vad du ska säga. Jag vet inte vad jag ska säga. Sorg är personligt och privat och känsligt. Hur länge får man sörja? Hur länge accepterar omgivningen att man sörjer? Hur länge får det vara jobbigt? Får man älska på nytt? När då? Får man vara arg på den döda? Får man vara besviken på sig själv?  Och får man tala om den som dött? Om hur livet rasat samman? Om hur många sömntabletter man behöver för att sova, om att alkoholen är det enda som dämpar, om att sorgen sliter på äktenskapet, om att man vissa dagar önskar att man själv fått dö istället, om att man andra dagar är så oerhört tacksam över att man själv fick leva och slapp vara den som dog?

I skolan lär vi oss om snoppar och snippor och spermier och ägg och hur ett barn blir till. Hur ett liv blir till. Hur livet sen ska slockna det lär vi oss ingenting om. Det talar ingen om. Det ingår inte i samhällets vokabulär. Vi har inte ett språk för det. Vi behöver ett språk för det. Men vi får det inte av någon. Ingenstans får vi lära oss samtalen om döden.

Vad får man tala om och med vem får man tala? Svara på det du som kan. Jag har inte heller några svar. Jag har inga facit. Jag är precis lika rädd som alla ni andra. Det enda jag vet är att vi behöver bli mer modiga. Vi måste börja tala om döden. Vi måste våga tala om döden. Först då kan tabut kring ämnet upphöra och fler våga visa sin sorg öppet. Ni är så många som skriver till mig om just det. Att ni är så ensamma med er sorg. Kvinnor som män. Föräldrar som barn. Vänner som käraste. Ensamma står ni kvar. En del har några att tala med. Andra har ingen. En del har människor som talar till en men endast om annat. Inte om döden. Inte om sorgen. Inte om det allra svåraste som ni bär.

Jag önskar så att fler ska börja tala med er. Om er sorg. Om det svåra. Om det svarta. Jag önskar så att vi tillsammans ska våga. Våga och vilja förändra. Bli modiga. Tydliggöra. Spränga gränser och bryta tabun. För de enda tabun som finns är de som vi inte vågar tala om. Och det enda tabut som vi alla förr eller senare ska genomlida är förlusten av någon vi älskar.

Det här inlägget är inte menat som skäll. Det är inte menat som en åthutning. Det här inlägget är menat som en uppmaning. En önskan! En önskan om att vi alla ska börja tala om döden. Våga tala om döden. Våga sluta sörja i hemlighet.

Vi talar för lite om döden.

Vi talar alldeles för lite om döden.

Jag tycker att vi ska sluta med det nu.

 

/Mrs Martin, 6:e maj 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Varför talar vi så lite om döden?

  1. Helena skriver:

    Makalöst bra skrivet <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

  2. Maggan skriver:

    Bra Tina – håller med till fullo!
    Det finns bara en hel del att övervinna på vägen….

  3. Ulla skriver:

    Så bra skrivet, håller med dig men visst är det svårt att tala om döden, ingen vill helst beröra det, du skriver så bra många tankar där, fortsätt fina du kram, hur gör det med dina pelargoner?

  4. HH skriver:

    Tja, ibland finns det ingen kvar att prata med. Den man helst vill prata med är den som är borta. Det känns lite tjatigt att, efter mer än ett år, återigen dra upp sorgen med andra. De har sina vardagsbekymmer och glädjeämnen.
    Jag tror att du har helt rätt i att döden borde få mer plats, långt tidigare. Det är alltför många som blundar för den och när det händer, så lämnar man allt åt kommersen.
    Det kändes så bra att alla barnen var med när min fru dog och att de alla tog farväl i avskedsrummet. De har tagit ett stort steg på vägen!

  5. anders.salomonsson skriver:

    Så sant och välskrivet, Tina! Jag tänker mig att det finns olika sorters död. Den död som sliter ifrån oss små barn och lämnar oss med krossade drömmar, tusen frågor och i ett hav av gråt, är en av dem. En annan död är den som plötsligt tar en kär närstående mitt i livet ifrån oss, ger oss en skrevspark, en stålbalk i skallbenet och tar stryptag på oss och kastar oss i ett syrefattigt mörkt tomrum där ingen mening kan ses. En helt annan är den död som kommer som en vän och naturlig befriare och låter en sjuk åldring finna vila efter ett långt liv som succesivt har tagit slut innan kroppen ger upp. Det kan nog finnas ett oändligt antal ”olika död” och varje sorg är så unik att vi nog aldrig helt kan förstå varandras sorger, men vi kan ana mörkret och känna med varandra och stötta då det obegripliga sker.
    Jag har med stigande ålder mött döden allt oftare. Faktum är att döden har lärt mig älska livet alltmer. Den första döden jag mötte tog mitt spädbarn och klöste i min själ i decennier, men den senaste döden som tog min far kände jag en oväntad tacksamhet till.
    Sorg tar tid. Olika sorg tar olika tid för olika människor. Jag hoppas och tror övertygat att du och din familj så småningom ändå ska känna ett slags helhet, att ni svetsas samman ännu mer och att livet ändå ska upplevas rikt och ljust och att ”sorgens inre rum” i era hjärtan inte alltid är gråtens.
    Tack för att du skriver! Allt gott till dig och din familj!

    • Mrs Martin skriver:

      Tack Anders! För omtänksamma och stöttande ord. För att du läser och kommenterar. För omtanke och kramar.

  6. Daniel Groth skriver:

    Har läst din blogg, gillar inlägget om råd till människor i sorg. Efter att pappa fick hjärnblödningen på julafton 1999 så blev aldrig jularna eller familjen normal igen å ingen annan storhelg heller för den delen blev nått att se fram emot (tycker jag som yngsta barnet iallafall). Sedan hände mycket annat ”skit” också de följande åren så tillslut slog man bara av allting å gick under ytan, länge. Har också burit kista och haft källare full i kloakvatten. kloakvatten problemet är jävligt irriterande när det händer men efter renovering mm så går den upplevelsen ganska lätt att lägga till handlingarna 🙂 . Har också testat att hoppa ut ur kroppen å ”fisktanken” (man blockerar alla intryck genom att låtsas att man har en fiskskål över huvudet) vid de jobbigaste stunderna.

    • Mrs Martin skriver:

      Du vet vad tycker Daniel. Stå på dig och lita på din känsla! Och offentlighetens ljus är inte så skrämmande som man kan tro. Även om andra intalar en att tro det.

      Blockera inte. Berätta istället.

      Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.