Som om hon inte fanns

Jag vänjer mig aldrig vid detta bergochdalbaneåkande. Även om svängarna är betydligt mjukare nu än för sex månader sen så svänger det fortfarande gode fort och gode mäktigt. Jag har haft en bra period. En riktigt bra period. Den höll i sig i precis 1,5 vecka. Energi och glädje. Givetvis varvat med tårar och sorg. Men dagar med ändå ett slags ljus i sinnet. En sorts acceptans i huvudet.

Hon är död men jag lever vidare. Och det kommer gå bra. Till slut kommer det gå bra. 

Jag får uppleva just detta under några dagar. Får smaka lite på hur det kan bli, att livet kan fortsätta med något slags ljus ändå. Någon slags acceptans. En energi.  Jag får uppleva 1,5 vecka i nedförsbacke. Även om min och hennes födelsedagar blir tunga och svarta, för det blir de, så är dagarna runtomkring faktiskt ganska bra. Ljusare. Mildare. Mjukare. Luftigare.

Nu vänder det dock. Backen tornar upp sig i fjärran och jag kan inget annat göra än att börja klättra. Så jag klättrar. Och mår dåligt. Känner sorgens moln dra in i fjärran. De har åska med sig. Smärtsam åska med obarmhärtiga stunder.

Jag är inne i någon slags återupplevelsefas. Jag vet inte om det är en del av sorgen eller vad det är men jag är helt klart inne i en slags återupplevelsefas. En fas av minnen. Jag konsumerar minnen. Jag lyssnar hela tiden på den musik som jag lyssnade på i yngre tonåren. När jag och syster hade flickrummen bredvid varandra och överröstade varandras låtval med våra svarta moderna LP-spelare. Vad syster spelade minns jag inte riktigt. Vad jag lyssnade på minns jag däremot glasklart. Och nu befinner jag mig i någon slags återupplevelsefas av just den musiken. Jag återkommer till det alldeles strax.

Faktiskt så dök en av hennes favoritskivor upp så sent som i helgen. Den låg i en låda som överlevt avloppsvattnet, detta trots att den stått inne i pannrummet. Som tur var låg just den lådan uppe på två andra lådor och därmed överlevde dess innehåll. Fyra LP-skivor klarade sig. En av Michael Bolton (som jag än i dag tycker mycket om att lyssna på) och en av systers favoriter, ”Power Ballads”.

10255651_10152351641287346_1035176890_n10299227_10152351641297346_1402024813_n

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessutom fanns där en skiva av Lasse Berghagen men där är vår pappa kraftigt misstänkt för ägarskapet.

967474_10152351641292346_1522345324_nSexåringen tittade fundersamt på LP-skivorna och frågade vad de var för något. Så jag gav henne en kort historielektion om ett ting som inte känns alltför avlägset ändå men hon trodde mig nog inte. Tekniken går framåt. Livet likaså.

Men det är mörkt nu. 

Jag försöker hantera det hela så gott det går och tycker nog att jag gör det rätt bra ändå. För 5-6 månader sen hanterade jag det genom att ligga på mattan i vardagsrummet och gråta mig till ögoninflammationer. Nu söker jag efter och finner andra strategier.

* Jag äter lite mindre. Håller mig lite lätt hungrig hela tiden. Det ger en känsla av vakenhet, av energi. Är jag mätt blir jag seg och trött och det går inte. Jag behöver vara igång. Vara pigg. Alert. Hålla mig vaken. Jag tycker inte om mättnadskänslan. Vad det beror på vet jag inte men det är en strategi  och den fungerar för mig. Jag äter i kapp sen under en bättre period, var så säker.

* Jag går promenader. Orkar inte springa. Orkar inte simma. Men jag promenerar. Ensam. Lyssnar på musik i lurarna och går runt i Sävast. Utan mål och utan plan. Jag bara går. Lyssnar på musik från en svunnen tid och nynnar med i låtarna. Tänker på syster. Gråter åt saknaden och småfnissar åt roliga minnen. Människor jag möter tittar på mig. Jag låter dem titta.

* Jag har helt slutat drömma. Det är helt svart på nätterna. Jag somnar för att sen vakna och däremellan finns ingenting. Jag drömmer inte längre. Det finns inga minnesbilder när jag vaknar. Inga bra drömmar och inga dåliga drömmar. Allt är bara svart. Jag sover en svart och tung sömn. I natt vaknade jag för första gången på länge. Det är verkligen länge sen jag vaknade på natten och inte kunde somna om. I natt hände det dock. Klockan var 01:56 och i samma sekund jag registrerade att jag var vaken insåg jag också att det var precis vad jag skulle förbli. Vaken. Det är svårt med nätter där sömnen sviker men som tur är har jag nattsuddande människor i min närhet. Eller närhet och närhet, de är en knapptryckning bort. Nära nog. På facebook. På wordfeud. På skype. Mitt i natten sökte jag liv och fann. Det mildrar. Att någon annan är vaken. Att det finns händer att fatta även mitt i natten. Vi behöver inte prata om syster. Jag behöver inte ens berätta varför jag är vaken. Vi bara finns i samma vakenhet. Mitt i natten. Det spelar ingen roll vad vi pratar om. Det som spelar roll är att någon annan är vaken.

* Jag sänker tempot. Handlar ingredienser den ena dagen men bakar den andra. Hyr en film och ser halva för att sen återuppta tittandet en annan dag. Planterar fyra pelargoner den ena dagen och tre någon annan. Eller låter de stå kvar i sina krukor ända fram till sommaren. Det är inte så noga. Men jag sänker tempot. Det är en strategi och den fungerar för mig.

Den där återupplevelsefasen som jag skrev om i början. Jag återupplever delar av min barndom just nu. Min tonårstid. Min syster. Just nu lyssnar jag uteslutande på den musik jag tyckte om då. Då när vi var barn och sen tonåringar och hela eftermiddagar kunde kretsa kring att lyssna på musik. Mr Martin har det jobbigt. Jag förstår honom. För min favorit i de tidiga tonåren var ingen mindre än Niklas Strömstedt. Inget ont om Niklas Strömstedts musik, absolut inte! Men jag förstår att OM man nu, av någon förvisso helt oförklarlig anledning, INTE tycker om Niklas Strömstedts musik så kan det bli plågsamt när ens fru spelar hans låtar om och om och om igen. Det kan bli lite påfrestande. Ganska påfrestande. Kanske mycket påfrestande. Kanske så pass påfrestande så att man till slut får ett utbrott och nästan vrålar: ”LYSSNAR DU INTE ALLS PÅ BRA MUSIK LÄNGRE”?

Jag vet inte. Men kanske kan det bli så när frun lyssnar på Niklas Strömstedt dag ut och dag in.

Nåväl. Jag lyssnar och återupplever och söker alla tillfällen då jag är ensam för att lyssna på min uppväxts musik. Helt ensam är jag vanligtvis egentligen endast de gånger jag kör bil hem från jobbet eller till Piteå. Men då passar jag också på. Herregud vad jag passar på! Jag spelar Strömstedts låtar på mycket (mycket!)  hög volym och skrålar med. Det är fantastiska låtar han har gjort!

Om

Så snurrar din jord

En väg till mitt hjärta

Mannen i ditt liv

Vart du än går

Jag lyssnade som sagt nästan uteslutande på honom när jag gick på mellanstadiet. Jag tror inte att jag berättade det för någon då. Men så var det i alla fall. Jag lyssnade på honom där i flickrummet och skrev dikter, dagböcker och brev. Dansade. Vilade. Bara var. Nu har jag återupptagit hans musik och rycks med i texterna som om mellanstadietiden var i går. Som om min syster fortfarande finns i rummet bredvid. I rummet intill. Jag har svårt att sätta ord på min känsla när jag hör låtarna. Det är smärtsamt. Så oerhört smärtsamt. Samtidigt som det är så mycket glädje. För det var verkligen en glädjetid. De yngre tonåren. Oproblematiska. Lustfyllda. Lekfulla. Unga. Levande.

Min syster levde då. Jag lyssnade på Niklas Strömstedt och min syster levde. I rummet intill satt hon och levde. 

Mest ledsen och samtidigt mest glad blir jag när jag lyssnar på ”Som om hon inte fanns”. Det är spår nummer nio på hans skiva ”OM!” som kom ut 1990. Jag lyssnade mycket på just den låten då och jag lyssnar mycket på den nu. Den river i mig samtidigt som den läker mig. Det låter säkert märkligt och jag kan inte förklara det. Jag plågar mig själv och det gör att jag läker. Det är lite som djup smärtsam massage men för själen. För hjärtat. För sinnet. Jag lyssnar och plågas och gråter och njuter. Jag minns min syster. Hedrar henne. Hedrar mig själv. Tar farväl av ett systerliv som jag aldrig i mitt liv hade kunnat tro skulle ta slut så oerhört orättvist för mycket för tidigt.

Allting är här
Allting är nu
De säger att sommaren är nära
Och jag vill ut och flyr i nattens sista dans

Himlen är ljus
Luften är mild
Det är inte mycket jag kan göra

Så jag går
Som om hon inte fanns

/Mrs Martin, april 2014.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Som om hon inte fanns

  1. Ulla skriver:

    Godnatt Tina , du skriver så man känner i kroppen fortsätt tror det är himla bra, ni har en jättefin sammanhållning i familjen det betyder mycket, var rädd om det, kram Ulla !

  2. Jeanette skriver:

    Gumman gumman. .. Du är fantastisk. ( och Niklas Strömstedt är rätt bra han också 😉 )

  3. Ewa skriver:

    Det går i vågor för mig också. Helgen för snart 2 veckor sedan var fruktansvärd. Sen lite bättre i några dagar tills det blev påskafton. Då var det värre än på flera månader.

    Nu håller jag mig sysselsatt med praktiska saker. Ändrar ägarskapet på fordon. Tecknar nya försäkringar. Avslutar gamla. Men förtränger envist alla kläder som måste tas om hand, för det klarar jag inte nu.

    Jag vet att det med tiden blir enklare att leva med förlusten. Men tiden fram till dess känns oändligt lång.

    • Mrs Martin skriver:

      Jag funderar också över det där. Gruvar mig redan nu för julen som komma skall. Kan för mitt liv inte förstå hur den ska kunna bli enklare än den som var.

      Stora kramar till dig Ewa! Jag hoppas du får en ljus vår och att det med tiden blir enklare. Det hoppas jag för oss båda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.