Kan man vara äldre än sin storasyster?

Jag säger det direkt så har jag sagt det:

Jag tycker inte om att fylla år längre.

Och så är det med det. Men vänta. För det kommer ett men. 

I 33 år har jag älskat att fylla år. Eller ja, i kanske åtminstone 32 år. För ärligt talat, hur mycket förstår man att uppskatta på sin första födelsedag? Men därefter har jag faktiskt älskat att fylla år. Utan att överdriva. Jag tycker om att baka tårtor, gärna med många fler bottnar än de brukliga tre. Jag tycker om ballonger och serpentiner och slutade med det så sent som för två år sen. Jag tycker om att alla samlas, att vi sitter och pratar och fikar. Länge. Jag tycker om att fylla år i mitten av april för att min födelsedag då liksom kommer med våren. Jag får blommor (inte sällan pelargoner), nya gummistövlar till årets växthushäng, en ny sekatör, grensax eller trädgårdsbok. I går fick jag presentkort hos Gudrun Sjödén och det första som möter mig på hennes hemsida är vårkollektionen. Min födelsedag kommer med våren och det har jag alltid tyckt om. Jag tycker så ofantligt mycket om våren. Det är nog den bästa årstiden trots allt. Inte bara för att jag fyller år. Utan för att det är just vår! Och jo visst. Absolut. Jag tycker om att öppna paket. Jag älskar att öppna paket! Det här är en ärlig blogg så jag kan lika gärna erkänna det direkt. Mrs Martin tycker om att öppna paket. Att påstå något annat vore att ljuga.

Egentligen fyller jag år idag men vi firade igår. Söndagar är som gjorda för kalas. Alla är lediga och har tid att dricka kaffe i många timmar. Kaffe i mina pyttesmå sommarkoppar som har rosa blommor på kopparnas sidor och guldkantade öron och som man måste fylla minst tre gånger för att ens komma i närheten av den mängd som man till vardags dricker ur en enda av dagens stora moderna lattemuggar. Tårtorna hade sex bottnar och var fyllda med hallon, choklad- och hallonmousse, fluffig vaniljkräm och crisp. Ovanpå det hela hade jag smetat vit choklad som vad uppvispad med färskost. Mycket gott, särskilt i dag när de fått stå och gotta sig ytterligare en natt i kylen. Förmodligen är de som bäst under morgondagen, jag längtar redan!

Kalasmorgonen började med ljus. Ljus ute och ljus i sinnet. Egentligen har det varit ljust i mitt sinne sen i torsdags. Det vände successivt under torsdagen och när jag åkte hem från jobbet var det ljust i hela mig. Mr Martin märkte det direkt han kom hem. Jag stod i köket och tömde diskmaskinen och spelade Kygos fantastiska version av ”I see fire”. Dansade. Skrattade. Sjöng med. Och jag såg på Mr Martin att han andades ut. I samma sekund han steg innanför dörren andades han ut. Och log. Så där som bara Mr Martin kan le.

”Hej frun, härligt att ha dig tillbaka”, log han mot mig. Jag log tillbaka. Och svarade att ”nu njuter vi av nedförsbacken, nu tar vi vara på ljuset”! Och detta har vi gjort. Fram tills i går. Då mörkret gläntade på dörren igen.

Missförstå mig rätt nu. Jag hade inget dåligt födelsedagsfirande. Vår stora familj (där några av våra bästa bästa vänner också räknas in) var här och åt tårta. Vi hade mycket trevligt. Skojade och skrattade och jag fick så fina presenter som alla härliga barn hjälpte mig att öppna. Vi åt sexbottnarstårtorna och skrattade åt att en hel sexbottnarstårta blev över. Jag hade en trevlig födelsedag. Men den där känslan, den där 33-åriga känslan av att fylla år, den infann sig aldrig. För så här är det: Jag får inga toppkänslor kring något som är en del av min historia. De är som bortblåsta och jag är rädd att det nu ska förbli så för alltid. Skräcken infinner sig. Den griper tag i mig. För jag inser att risken finns för att många av årets höjdpunkter kommer vara bleka. Taniga. Känslokalla.

”Vilka höjdpunkter menar hon”?

Julen. Vi har redan firat en fullständigt känslokall jul. Den var inget annat än vidrig. Fullständigt vidrig var den.

Och vad mer följer framöver? Vilka fler stunder kan jag förvänta mig bli känslokalla?

Födelsedagar. 

Bröllopsdagar. 

Inflyttning-i-växthuset-dagen

Första tremilscykelturen. 

Studenten. 

Midsommar. 

Vår gemensamma semester. 

Äppleplockning. Koka varmkall. 

Myskvällar i mammas och pappas husbil. 

Advent. 

Och sen julen igen?

Jag förstår att högtiderna känns känslokalla just för att lyckan inte lyckas ta över helt. Den kommer inte upp till ytan helt och fullt. Lyckan. Den orkar inte bryta den massiva isen som visserligen släpper igenom ett sipprande ljus då och då men som aldrig brister fullt ut. Jag förstår att vi har ett känslokallt år framför oss och jag kan leva med det. Jag kan acceptera det. Det har ännu inte gått så lång tid, inte ens sex månader. Men det skrämmer mig att det kanske aldrig kommer bli total lycka igen. Den där totala fantastiska makalösa lyckan. Inte för att den kanske infann sig på just mina födelsedagar heller, åtminstone inte sen jag passerat typ 13 och insett att varken julafton eller födelsedagen är årets absolut bästa dag. Men ändå! Jag saknar min syster mest av allt. Det gör jag. Men jag saknar också att vara totalt lycklig. Jag oroar mig inte för att aldrig bli det igen. Alla kloka säger att jag kommer bli det igen. Genomlycklig. ”Du kommer bli lycklig igen” säger det. Och jag lyssnar. Jag hör vad de (ni) säger. Men jag har svårt att tro er. Så det är kanske något av ett tillitsproblem jag har egentligen? Det spelar ingen roll. Jag kan inte göra något åt det. Det är ingen som helst idé att forcera och livet är upp och ner och det kommer det förmodligen vara under ett helt år. Minst! 

Men. Sanningen är också den att jag även njuter. Jag har ett bra liv vid sidan av sorgen. Det låter kanske illa och hemskt. Men jag har ett bra liv också. Och sanningen är den att i dag njuter jag mer av sådant jag inte njöt fullt lika mycket av tidigare. I dag är svängarna mindre men de känns ändå större. Visst är det märkligt att det kan bli så efter inte ens sex månaders sorg?

* Jag tycker mer om att kramas nu än tidigare. Jag har aldrig varit en kramig person och förstod aldrig detta eviga kramande när man träffade någon man känner. Inte ens som 14-åring förstod jag det. På den tiden då kramen skulle ackompanjeras av ett vänskapligt tjut, inte ens då förstod jag det där jobbiga kramandet. Men NU tycker jag om att kramas. Nu tycker jag att det är mysigt och trevligt och varmt. Och jag kramar gärna de jag känner och faktiskt även de jag inte känner. Ibland märker jag (något för sent) att jag kramar även de som uppenbarligen inte vill krama mig.

* Jag tycker mer om att vara ensam nu än för sex månader sen. Tidigare hade jag ett stort behov av att socialisera. Ett enormt och aldrig sinande behov av att umgås med andra!  Det behovet finns kvar men jag väljer mitt umgänge med mer omsorg nu än tidigare. För några år sen sa en mycket nära vän till mig att ”livet är för kort för att spendera det med människor man inte vill umgås med”. Jag förstod över huvud taget inte hur hon lyckades leva efter det mottot. Idag har jag dock knäckt koden. Vet ni hur jag gör? Jag tackar nej till det jag inte vill vara med på! Jag tackar nej! Och det är så makalöst skönt att jag nästan ryser varje gång jag gör det. Jag tackar ja till det jag vill vara med på. Det är lika makalöst skönt det. Jag tackar nej till det jag inte vill vara med på och ja till det jag vill vara med på. Svårare än så är det inte. Skönare än så kan det knappast bli.

* Jag är inte alltid tillgänglig. Jag svarar inte alltid i telefonen. Helt enkelt för att jag inte vet var den är. Jag lägger ifrån mig den och vet inte var den är. Jag läser min privata mail sporadiskt.

* Jag leker mer med barnen nu än tidigare. Håller inte så hårt på alla regler. Vi spelar tv-spel mitt i veckan eller köper en glass. Inte så att vi helt plötsligt gått över till fri uppfostran eller något annat galet. Men vi har släppt på gränserna. På reglerna. Jag väljer mina strider med omsorg. Jag väljer sällan att strida.

* Jag skickar hjärtan och smileys och kärleks-sms till mina föräldrar. Skriver till brorsan att han är världens bästa bror (har jag iofs alltid tyckt och han vet det redan men jag skriver det ändå). Jag är så ofantligt tacksam över att min systers man och deras gemensamma barn finns i mitt (vårt!) liv! Det är en guldkant i tillvaron. En riktigt tjock och gnistrande guldkant. Jag berättar oftare för Mr Martin vad han betyder för mig. Hur vansinnigt kär jag är i honom. Hur fantastiskt mycket jag älskar att vara hans fru.

* Jag blir sällan arg. Det blev jag iofs inte tidigare heller men nu blir jag det ännu mer sällan. Det som strular är sällan viktigt och strular det så är det ofta en mänsklig faktor bakom. Och vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om bussen är fem minuter sen? Vad spelar det för roll om lättmjölken är slut? Är det hela världen om jag en dag inte lyckas prestera mitt allra bästa? Gör det något om mina barn får vara uppe en halvtimme extra eftersom legobygget är såååå roligt? Vad gör det om någon glömmer bort att vi skulle träffas? Vi kan ju boka en ny tid!

Nej. Jag har inte blivit en perfekt människa. Det här inlägget handlar inte om att lyfta mig själv till skyarna. Jag vill inte klappa mig själv på axeln. Jag har kvar mina dåliga sidor. Jag stressar upp mig i onödan. Jag exploderar i ilska över saker som inte är ens i närheten värda den mängden energi. Jag är disträ och lyssnar inte alltid färdigt när andra pratar. Jag har en hög röst och talar för högt. Flera gånger i veckan tänker jag på det. Folk måste ju för fasiken få ont i öronen – jag måste sänka rösten när jag talar! Jag blir arg på Mr Martin i onödan. För att jag själv har lågt blodsocker. För att han inte kan läsa mina tankar. För att han inte tänker exakt på samma sätt som jag. Jag glömmer bort saker jag bokat med kompisar. Middagar och fikastunder. De accepterar och påminner. Alla accepterar och påminner. Jag har den bästa av familjer och de bästa vänner! Jag är lyckligt lottad. Jag vet att jag är det. Men jag har svår sorg. Jag har så svår sorg ändå.

Jag har ett barndomsminne som jag faktiskt har tänkt på då och då genom åren. Jag är kanske fem år och Tove är då åtta. Vi sitter i bilen och pappa kör. Jag minns inte vart vi skulle men vi sitter i alla fall i bilen. Jag lutar mig fram där jag sitter i baksätet och frågar pappa om jag någonsin kommer gå om Tove i ålder. Om jag kommer bli äldre än henne. Pappa skrattar och säger att nej, det kommer jag aldrig att göra. Jag kommer aldrig bli äldre än henne. Jag minns hur besviken jag blev över det svaret. Tänk om jag då hade vetat hur vansinnigt besviken jag skulle bli när det, 29 år senare, visade sig att min fina pappa faktiskt hade fel när han svarade på just den frågan. Min kloka allvetande pappa som ytterst sällan har fel om någonting man frågar. 

I dag fyller jag år. 34 år. På onsdag är det min systers födelsedag. Hon skulle ha fyllt 37 år. Om två år fyller jag 36 och året efter fyller jag 37. Då är hon fortfarande 36. Det är en smärtsam insikt att jag mest troligt ska bli äldre än min storasyster. Det är en så smärtsam insikt att jag får svårt att andas bara jag tänker på det.

Jag har haft en bra dag i dag. Det har jag faktiskt. Inte en lycklig födelsedag. Men en bra dag. Och min kyl är full av galet god sexbottnarstårta.

/Mrs Martin, 14:e april 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 svar på Kan man vara äldre än sin storasyster?

  1. Jeanette skriver:

    Kramar Värme o Omtanke

  2. Magda skriver:

    Tina! Du skriver som vanligt rätt in i hjärtat!
    Jag blir glad över att läsa att nedförsbacken visade sig och att du skrattar, sjunger och dansar. Att leva är härligare än att bara överleva som du brukar skriva. Men sorg kan man inte alltid styra över.
    Sorg är svår och oberäknelig. Hjärtat går i tusen bitar men skärvorna blir mindre vassa med tiden. Jag lever, njuter, skrattar och kan till och med reta mig på helt onödiga saker, men fortfarande väller saknaden och sorgen efter min pappa in ibland. Helt plötsligt när jag hör en speciell låt i bilen eller när jag ser grabbarna sparka boll och blir plågsamt medveten om att deras morfar aldrig fick göra det med dem kan tårarna börja rinna. Eller när jag ibland så förtvivlat önskar telefonen ska ringa. Ibland kan jag till och med bli arg på honom för att han dog så tidigt. Men oftast är det ljust, mörkret lurar inte längre bakom varje hörn och gryningen är starkare.
    Sorg är så olika men ändå lika.
    Stora varma kramar till dig och din familj!

    PS! Tårtan lät fantastiskt god. Perfekt påsklovsmellis 🙂

    • Mrs Martin skriver:

      Jag tror att så som läget är för dig kommer det också bli för mig. Till slut. Tids nog. Nedförsbacken kan givetvis inte vara konstant men uppförsbackarna kan torna upp sig mer sällan och förhoppningsvis inte för evigt vara lika branta.

      Stor kram vännen! Och ja, det var ett perfekt mellis. I dagarna tre! 😀

  3. Annapanna/Greta skriver:

    Fina Stina, det är med sorg jag skriver till dig. Tänk vad det vore bättre fall du frågade efter tips varför dina pelargoner har vissnat, då hade jag googlat fram ett svar. Det är för jäkligt att jag inte kan googla fram om varför din syster dog.. Vaför skulle detta ske?

    http://www.svtplay.se/video/1916795/avsnitt-1

  4. Annapanna/Greta skriver:

    Sevärd dokumentär. En av våra låssaskompisars släkting. Minns inte vems dock.*tänker*

Lämna ett svar till Annapanna/Greta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *