Jag faller. Gud förbannat vad jag faller.

Jag faller. Och det gör mig vansinnigt arg. Jag vill inte falla mer nu. Inte igen. Inte nu. Inte sen. Jag har ju nyss rest mig! Låt mig förbli stående! Snälla. Låt mig förbli stående. Bara ett litet tag till.

För en vecka sen hade våra vänner födelsedagskalas. Jag gruvade mig vansinnigt mycket innan. Inte för att fira våra vänner, de har hängt med under hela min systerlösa resa och det på riktigt nära håll. Jag har berättat om mina mest privata tankar för dem, tankar som ingen annan fått ta del av. Det jag innan kalaset gruvar mig är för att möta människor för första gången. För första gången i mitt systerlösa liv. Jag gruvar mig så pass att jag nästan har svindel några timmar innan kalaset. Visst är det märkligt att det kan vara så? Varför är det så? Varför måste det vara så?

Min kompis L som förlorade sin mamma för ett antal år sen förklarar för mig varför det är så. ”Det är för att du möter dem i ditt nya liv”. Och det är bra förklarat. Faktiskt spot on. Jag möter dem för första gången i mitt nya liv och jag vill inte möta någon i mitt nya liv. Jag vill leva mitt gamla liv. Och jag står naken och avskalad och systerlös framför människor jag tidigare kände när jag hade en levande syster. Nu möter jag dem i mitt nya systerlösa liv. Och det är svårt. Vansinnigt svårt. Svårast av allt är förstås att leva utan min syster. Näst svårast är att möta människor som vet att jag inte längre har en levande syster. Men att jag hade en levande syster. En levande syster som nu är död.

Fy vad jag gruvar mig.

Vi är först av alla på kalaset. D och A har organiserat det så. Det känns bra att vara först. Människor väller in. Flera av dem tycker jag mycket om sen tidigare. Och det går ganska bra ändå. En stund får jag stå och hålla mig i dörröppningen för att liksom inte rasa. Men jag förblir stående. Kramas med många. Faktiskt nästan med alla. J som läser min blogg och följer mig på facebook kramar mig hårt. Säger det jag vet att så många tänker:

”Jag har tänkt så mycket på dig”.

Och därefter går det ganska bra. Bättre och bättre. Efter en stund lossnar hela jag och vi får en fantastiskt trevlig kväll. Jag skrattar så jag gråter och dricker pepsi max. Pratar med kända och okänd ansikten. Om allt annat möjligt än min döda syster. Jag hamnar till och med i en diskussion om politik, feminism och löner. Diskussionen pågår en lång stund med mig som passiv deltagare. Jag lyssnar. Och ser på Mr Martin att han hoppas att jag inte ska ge mig in i fighten. Jag vet att han hoppas det av omtanke. Tänker att jag kanske inte är redo för dessa politiska diskussioner som jag i mitt tidigare liv brann så starkt för.

Givetvis kan jag inte hålla mig. Vem hade kunnat tro något annat?

Jag diskuterar och har trevligt. Kvällen fortlöper. Vi pratar om mycket annat också och har fantastiskt roligt. Sen åker vi åker hem. Jag inser att diskussionen är ett friskhetstecken. Ett sundhetstecken. Och resten av veckan blir en bra vecka. Jag skriver blogginlägget som handlar om att välja livet, det inlägget som jag skrev före detta. Jag har valt livet. Jag har valt att leva. Men det går inte att leva i nedförsbacke hela tiden. Det går inte att leva gott dygnet runt vecka ut och vecka in. Och nu kommer det en uppförsbacke. En riktig jäkla uppförsbacke. Jag känner den så tydligt. Anade den redan i morse. Nedförsbacken vände till en uppförsbacke i morse.

Syster! Jag kan inte tänka på dig utan att få en klump i halsen. I nästan två veckor har jag pratat mer om dig än någonsin tidigare. Spontant dyker du upp i både mina tankar och mitt tal. Jag har berättat om dig. På jobbet. För kompisar. För Mr Martin. För mina barn. Men sen jag vaknade i morse är det alldeles svart i hjärtat. Jag kan inte tänka på dig utan att gråta. Det smärtar i hela mig. 

Satans förbannade jävla helvetesskit! Jag vill ju ha nedförsbacke. Men det går inte att ha nedförsbacke hela tiden. Så jag accepterar. Jag. Accepterar.

Jag möter så många människor från mitt tidigare liv. Mitt systerliv. Nu möter jag dem istället i mitt systerlösa liv. Och de allra flesta kommenterar det som skett. De beklagar och säger att de hört vad som hänt och att det är tråkigt. Andra säger ingenting. En del undviker mig faktiskt aktivt. Viker med blicken. Ökar stegen. Några pratar om annat. Kommenterar det inte alls. Är som de tidigare var då vi möttes i mitt tidigare liv.

Människor är olika. Jag har inga problem att acceptera det. Däremot har jag fruktansvärt svårt att acceptera att jag nu sjunker.

Är det så här det är att glida in i och ur en depression? 

Jag tror inte det. Jag tror absolut inte att jag är deprimerad. Jag tror att jag är genomledsen. Absolut och endast genomledsen. Och det räcker liksom. Jag har nog med det. Det räcker utan tvekan.

Så jag gör det jag gör bäst. Jag öser på. Vi skruvar IKEA-möbler som ingen aldrig tidigare har skruvat IKEA-möbler och jag hänger upp gardiner och planterar blommor. Jag vill att mina flickors rum ska bli färdiga fort. Jag vill att deras nya rum ska bli fina. Så så blir det också. Mamma och pappa kommer förbi och tittar. Berömmer och utropar lovord om hur tjusigt det blir. Mina tjejer dansar på sina nya mattor och vältrar sig i ruset av att äntligen ha fått sina nya rum. Själv sitter jag lutad mot garderoben och hoppas att ingen ska se min trasighet. Min sorgsenhet. Mitt hål i bröstet.

Gud förbannat så trött jag är på att vara ledsen. Jag kommer ju aldrig att bli riktigt glad igen.

Men livet går vidare. Det går inte att stanna. Det går inte att sluta orka. Och jag vill inte sluta orka heller. Jag vill bara ligga på mattan i vardagsrummet och gråta en hel kväll eller fem och sen vill jag resa mig igen och gå vidare i livet. Vidare. Utan min syster. Jag vill inte bara överleva. Jag vill leva också.

Alldeles nyss kom sexåringen tassandes uppför trappan. Det var för svårt att sova i sin nya säng. I sitt nya rum. Så nu får vi en sovkompis i dubbelsängen ytterligare en natt. Inte mig emot. Inte alls mig emot. Jag njuter. Allt gott i livet njuter jag av. Det gäller ju att passa på! Det som inte är ett problem är det också möjligt att njuta av. Och just problem finns det få av i mitt liv just nu. Det är bara så synd att det enda egentliga existerande problemet ska vara så ofantligt stort. Det är så synd att det enda egentliga existerande problemet ska vara så förbannat omöjligt att lösa. Det är så synd att det enda egentliga existerande problemet ska vara så oerhört oåterkalleligt. Och så vansinnigt sorgligt. Och så förbannat omöjligt att acceptera och förlika sig med.

Syster! Jag saknar dig massivt. Jag saknar dig så jag nästan blir tokig. Jag saknar till och med att bråka med dig. Jag saknar dina råd om matlagning. Jag saknar ditt skratt som kvävde dina berättelser. Jag saknar dina omtänksamt arga uppmaningar till mig om att sänka tempot och vila lite. Jag saknar dig så det värker i hela mig. Och jag saknar det liv då jag inte visste att sådan värk existerade. 

Syster. Jag saknar dig. 

/Mrs Martin, april 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag faller. Gud förbannat vad jag faller.

  1. Ullis skriver:

  2. Ulrika F skriver:

    Det är svårt att inte bli berörd och rörd av dina ord.
    Man känner glädje när du väljer livet och försöker förstå lite av din sorg när den tar över, men det är svårt att ens tänka sig hur det känns…och jag hoppas att jag slipper få reda på det.
    Fortsätt kämpa och ta hand om dig, plantera massor med blommor, känn hur glädjen återvänder och fortsätt skriva!
    Kram Ulrika

  3. Nenne skriver:

    Du kommer resa dig igen älskade Tina.
    Å sen falla för att sedan resa dig, falla för att resa dig, falla för att resa dig.
    Men sen, en vacker dag (kanske då pelargonerna blommar som bäst) då kommer du inte falla mer. Istället blir det bara ett litet snubbel, å då kommer du hitta balansen direkt.
    Fram tills den dagen kommer är vi många som försöker ta emot dig i fallet.
    Love you<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.