Mrs Martin på flykt

Det är risk för att det här inlägget sårar. Antingen mina närmaste eller någon annan. Jag ber om ursäkt på förhand om så är fallet men eftersom jag har bestämt mig för att skriva om min högst personliga (inte privata) sorg i bloggen så blir nu det här inlägget av i alla fall. Fråga om det är något ni undrar över. Snälla. Fråga.

Min syster dog natten till en söndag. Några timmar senare, kanske 10-12 eller så, började jag i panik fundera över mina närmast kommande dagar. Jag var precis på väg att påbörja den allra sista kursen av 5,5 års studier som i avklarad form skulle leda till min för yrket behörighetsgivande examen. Hittills hade studierna gått som på räls (eller ”som en dans” kanske jag borde säga) och insikten att hela mitt liv nu rasade, och studierna tillsammans med det, blev bara för mycket. Därför satte tankarna igång, detta trots att stor svart förlamande sorg rev i precis hela mig.

Tre dagar senare sätter jag mig på bussen till Umeå. För att påbörja min sista kurs. För att avsluta mina sista studier. Mr Martin skjutsar mig på morgonen och vi sitter i bilen och stirrar framför oss. Mr Martin stirrar på vägen och tur är väl det. Jag stirrar ut i tomma intet. Bussresan blir som den blir. Jag gråter hela vägen och den unga kvinnan som sitter framför mig langar näsdukar mellan våra säten. Hon säger ingenting. Frågar ingenting. Hon bara langar näsdukar till den bleka söndergråtna och mycket mycket trasiga 33-åriga student som sitter på sätet bakom henne. Det hela känns mycket overkligt och samtidigt skönt. Det känns rentav befriande. Jag skäms än idag när jag tänker på det.  För bussresan betyder att jag har tagit ett steg framåt. Ett första steg in i den systerlösa framtiden. Min framtid. Min ohyggligt sorgliga och overkliga framtid. Jag har tagit ett litet steg framåt. Dock kanske inte av den anledning som jag tror är den huvudsakliga. Skammen kommer av att en annan känsla än sorg får ta plats. Min syster är död. Min familj där hemma vankar runt i ett helvete. Ett rent och vidrigt helvete. Och jag skäms. För saken är den att när jag stiger av bussen i Umeå så andas jag ut. För första gången på tre dygn så andas jag ut och upplever känslan av syre. Det är en enorm lättnad. Jag blir så lättad så jag skäms.

I samma sekund jag börjar lokalisera mig mot hotellet ringer en av mina bästa vänner. Hon frågar hur det går och jag säger precis som det är: Jag kan andas! Jag slappnar av lite! Och så tillägger jag att jag är en hemsk människa som säger så. Som känner så. För samtidigt som jag står i Umeå och andas så vankar min familj omkring där hemma och plockar i spillrorna av det som för tre dagar sen var en hel familj. Men som nu är en trasig familj. En sönderslagen familj. En vansinnigt trasig familj. En familj som nästan förgås av sorg. Och här står jag i Umeå och andas.

Vi kommer aldrig att bli hela igen. Vi kommer garanterat att bli mindre trasiga, absolut. Något annat är otänkbart. Det vassaste vassa kommer slipas med tiden. Av just tiden. Av resan. Av kärlek. Men just nu är vi som trasigast. Just ni är vi i som mest behov av varandra. Och här står jag i Umeå och andas. 

Fy fan för mig. 

Vännen gör det vänner gör bäst. Hon stöttar. Och lyssnar. Och säger det jag behöver höra. Att jag inte alls är en vidrig människa. Att jag försöker överleva. Att jag kommer klara det här.

Den natten sover jag faktiskt ganska bra. Det är den enda natten på drygt sex veckor som jag sover ganska bra. Ett par veckor senare behöver jag tabletter för att ens kunna somna.

Studierna går.  De går inte bra kanske. Men de går. Jag sitter på föreläsningarna och lyssnar men allt går inte in. Jag är inte mottaglig på heltid liksom. Efter att klassrummet tömts på studenter går jag fram till föreläsaren. Frågar om han har tid att gå igenom uppgifterna en gång till. Han tittar skeptiskt på mig. Jag drar efter andan och hasplar ur mig att min syster dog i söndags och jag har svårt att fokusera och jag behöver hjälp på många sätt men av föreläsaren behöver jag en extra genomgång av uppgifterna. Han blir chockad. Och sorgsen. Ledsen. Och absolutsjälvklartgivetvis vill han gå igenom uppgifterna med mig en gång till. Den här gången förstår jag fort. Inser direkt vad det är jag ska göra. Vad som förväntas av mig. Jag tackar för hjälpen och går direkt till toaletten och gråter en lång stund sittandes på toalettstolen. Sen spenderar jag eftermiddagen på tåget hem. Hur den resan gick finns beskrivet i ett äldre blogginlägg än detta.

Umeå blev en verklighet att gripa tag i. Men också en slags omedveten flykt. Eller flykt är kanske fel ordval. Kan det vara en flykt om man inte är medveten om den? Vi ska se om jag kan förklara.

Thailand blev ett andrum. Även om det inte gick att fly från sorgen så orsakade miljöombytet att mitt fokus hamnade på annat. Nu när renoveringen här hemma börjar bli färdig söker jag nya projekt att fly in i. Jag har tagit på mig att planera alla inköp och därefter inredningen av rummen på nedervåningen. Mr Martin, som också är intresserad av inredning, låter mig hållas. Han nickar. Han håller med. Helgen har varit ett andrum för jag har haft fullt upp. Fortbildat mig. Knutit kontakter och skapat nätverk. Lyssnat på seminarier om det bästa yrke som finns. Om skolan. Om elever. Om oss lärare och betyg och bedömning och ämnesplaner och dans.  Men i samma sekund jag kommer hem börjar jag planera för nästa helg. Varje minut måste fyllas. Fredag det och lördag det och söndag det. Ms Bränna på fredag med bästa familjen. Födelsedagskalas natten lång hos några av våra absolut bästa vänner på lördag. IKEA på söndag. Hinner vi träffa svägerskan och hennes man också? Lyckas vi knipa en timme för kaffe någonstans? Ska vi åka slalom? Hur mycket hinner jag träna? Bullar, jag vill baka bullar! Jag äter inte bullar. Men jag vill baka dem ändå.

Utlandsresa. Var ska vi resa nästa gång? Dubai? Portugal? Ska vi åka till Frankrike? Tänk om vi skulle resa i Asien en hel sommar? Eller USA! Huset. Så fort vi har renoverat färdigt ska vi sälja huset. Var vill vi bo? Nära jobbet eller en bit ifrån? Jag vill ha en stor trädgård. Gärna i ett hörn av en gata. Jag vill inte bo klämd mellan andra hus. Ska vi bygga eller köpa färdigt? Ska vi resa nu i sommar? Eller nästa vinter? Vill du resa Mr Martin? När vill du resa? Är era semestrar färdigplanerade? Ska vi köpa gymkort? Kanske barnen vill börja spela handboll? Ska vi lägga nytt golv på övervåningen när vi ändå håller på? Och badrummet uppe, vi måste renovera badrummet uppe! Jag far ut och springer en sväng. Så bakar jag matbröd medan du lägger barnen. Ska vi titta på resor sen?

Jag flyr från verkligheten. Från livet. Mår som bäst när jag jobbar. Eller när vi gör någon aktivitet. Eller när jag sover djupt. Jag vill inte pausa. Inte sitta still. Inte tänka. För jag klarar inte av att tänka. Jag. Klarar. Inte. Av. Att. Tänka.

Jag klarar inte av att tänka på dig. Att inte göra något annat än att sakna dig. Jag blir galen i huvudet om jag inte gör något annat än att tänka på dig. 

Och så den fruktansvärda tanken. Den som gör att det hisnar i magen så jag nästan mår illa:

Tänk om jag en dag, kanske om typ fem år eller så, kraschar totalt för att jag inte sörjde dig tillräckligt ordentligt? Tänk om jag flyr så bra från verkligheten så att den en dag hinner upp mig till slut? Tänk om jag blir galen i huvudet av sorg, bara för att jag flydde så effektivt ifrån den?

Det finns inga rätt eller fel. Inget manus att följa. Jag vet det. Ändå är jag så rädd för att göra fel. Sörja fel. Den absoluta skräcken är att detta eventuella felande kommer stå mig mycket dyrt i framtiden. Kosta mig massor. Mycket.

Kanske rentav kosta mig allt.

/Mrs Martin, mars 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mrs Martin på flykt

  1. Berit Lindskog skriver:

    Snälla söta Tina, försök att njuta av din tid i Umeå både under tiden och efteråt. Din syster blir inte hjälpt av att du går under! För att inte tala om din familj. Ibland måste man bara vara stark som mamma. Ja just det som mamma. Sörja får man självklart göra men det får inte ta över hela LIVET. Så tycker jag. Har genomlidit flera svåra sorger men känner att mitt liv är mitt enda och det måste fortsätta på ett bra sätt och som sagt den som dött kommer inte tillbaka för att jag är urledsen och orkeslös. Nej ta nya tag – önskar jag dig. med bästa hälsningar och stor omtanke från Berit i storstan/numera Farsta.

  2. Ellinor skriver:

    Så fantastiskt naket och ärligt! En tår trillar och jag känner mig stärkt av din text! Jag kan berätta någon gång vad jag menar. Kram på dig!

  3. Annika Wall skriver:

    Tina, jag tror inte att det är någon risk att du blir galen. Du kan sätta ord på din sorg och din smärta och på så vis bearbetar du den. Sakta men säkert kommer det svåra att bli mindre svårt. Håll ut och skäms framför allt inte för vad du känner och tänker! Kramar till dig min fina vän! /Annika

  4. Maria skriver:

    Jag tror vi fungerar att, tja en del psykologer tror också det, att vi pyser ut det jobbiga när vi har ork att bearbeta det jobbiga.
    Och vad är då sorg? Att sörja?
    Jag har haft sorg, jag har sorg och jag kommer alltid bära på en sorg efter dom som inte finns med mig.
    Men jag kan ha sorg och skratta. Jag kan dansa med sorg. Jag kan resa med sorg. Jag kan känna lycka med sorg.
    Jag bär med mig minnena, saknaden hela tiden. För mig är inte sorg att jag måste deppa ensam, gräva ner mig, gråta eller må dåligt. I bland gör jag det. Den biten minskar med tiden. Sorgen och saknaden är minnet som dyker upp mitt i matlagningen, associationen på resan, tanken i duschen, boken jag läste, bilden jag såg, doften jag minns….. Den finns med, på ett eller annat sätt. Och det finns den helt garanterat för dig med. Vad du än gör. Fast på olika sätt.

    Kram

  5. Sofia skriver:

    Jag känner så starkt med dig. Min älskade älskade syster och tvillingsjäl gick bort i höstas. Jag klarar inte heller av att tänka på verkligheten. Jag stressar på med annat för att inte ångesten i bröstet ska få ta chansen att ta över. Samtidigt är jag så rädd för vad som ska komma. För hur ska man kunna leva med sorgen. Den är så gränslös. När kommer det hända? När kommer jag gå under? Den rädslan.

  6. Rakel skriver:

    Jag tror/ har erfarenheten av att sorg chockar initialt, sen kommer faser när rädslan för att sörja ”fel” inträder – när man befarar att man inte bearbetar.
    Å mitt i allt detta pyser man oftast ut det man orkar för stunden. Galen blir få, sörjer fel gör ingen och de allra flesta kan leva med en stor förlust och känna glädje av minnen av den förlorade.
    Å hela tiden pågår livet. Med skratt, gråt, tristess, förtvivlan, vankelmod och djupa funderingar.
    Livet går, konstigt nog, vidare.
    Kramar från ett ännu varmare Thailand

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.