Vi har spenderat två veckor i Thailand. Närmare bestämt i Kamala som är något av en by med ca 7000 invånare. En långgrund och mycket fin sandstrand, ett enormt hotell men med få besökare eftersom vi valde att åka annan tid än under den värsta högsäsongen. Och, som alltid i Thailand, vansinnigt varmt, oerhört god mat och trevliga thailändare var man än går. Som balsam för trasiga själar kan jag säga. Och våra själar behövde balsam. Minst sagt.
Flygresan gick över förväntan. Fyraåringen sov hela resan dit och sexåringen spelade spel de få timmar hon var vaken. I samma sekund som vi lyfte från Arlanda andades jag ut och tänkte i min fruktansvärda naivitet att nu skulle jag ”lämna livet” bakom mig och bara vila i två veckor. Min döda syster och vårt enorma renoveringsprojekt där hemma skulle jag nu släppa och inte röra vid i tanken.
Det gick till hälften kan jag säga. Jag har inte ägnat renoveringen en tanke under hela semestern. Syster har dock varit närmare än någonsin.
Första kvällen äter vi middag på stranden. Våra flickor leker i solnedgången. Helt oförberett slår tankarna ner som tusen blixtrar i mitt huvud. Alla dessa stunder som jag får uppleva men som min syster inte får möjlighet att delta i. Jag kan inte ringa henne när vi kommer hem och berätta att jag faktiskt blev lite brun ändå. Hon kan inte följa med under vår planerade utlandsresa när vår mamma fyller 60. Hon kommer inte att följa med till badstränder, shoppingturer, restaurangbesök eller skolavslutningar. Hon kommer inte vara med när vår lillebror gifter sig. När våra fantastiska ungar tar studenten står hon inte där med blommor och små champagneflaskor. När någon fyller jämnt smakar hon inte av tårtan. Hon kommer inte sitta på någon strand och titta på solnedgången.
Du kommer aldrig mer att sitta på en strand och titta på solnedgången.
Och så flödar tårarna på en strand i Thailand. Helvete! Jag är så oförberedd. Så oerhört oförberedd. Mr Martin säger det jag egentligen redan visste. Den där sanningen som låg dold där bakom allt det naiva:
Det går inte att fly från sorgen.
För precis så är det. Det går inte att fly från sorgen. Oavsett hur långt bort jag reser så följer min syster med. Inom mig. På insidan. Jag kan inte göra mig av med henne och sanningen är ju också den att jag egentligen inte vill göra mig av med henne. Jag vill bara pausa lite. Pausa lite på mina villkor. Men så blir det alltså inte och efter några timmars förlamande sorg accepterar jag faktum. Min syster kommer att dyka upp när kroppen (sinnet) vill sörja och jag kan bara hänga med och acceptera läget. Det finns inget annat att göra. Så jag accepterar. I två veckor vilar jag i solen tillsammans med mina tre favoriter på hela jorden och låter sorgen skölja över mig när den vill. Och det går bra. Vi har en fantastisk semester med många skratt och mycket roligheter. Samt en hel del tokigheter. Jag ska berätta om dessa i ett senare inlägg.
Vi badar och solar hela dagarna. Ligger mycket i skuggan. Läser böcker och busar. Bygger sandslott. Sexåringen lär sig simma redan under första dagen och jag är så stolt så jag nästan spricker! Vi köper grillad kyckling och majskolvar på stranden och äter med fingrarna. Sköljer av oss i det turkosgröna salta havet. Dricker vatten i absurda mängder. Det är verkligen varmt ute. Jag köper stora hattar att både bada och sola i. Mr Martin skrattar och säger att han tycker att de är fina. Men jag ser på honom att han tummar lite på sanningen där.
På kvällarna äter vi middag på stranden och sen shoppar vi. Vi har jetlag under hela semestern och får ingen riktig ordning på dygnet. Vi lägger oss kring midnatt och sover bra mycket längre än vad vi brukar. Vi umgås. Kramas. Pratar. Om livet, om syster men mest om annat. Om oss. Om roliga saker. Om framtiden. Vad vi vill. Hur vi vill leva. Var vi vill leva. Att vi vill byta hus. Att våren väntar på oss där hemma. Om relationer vi är rädda om. Människor vi tycker om. Vi skriver vykort som vi skickar men som fortfarande inte har kommit fram. De kommer säkert så småningom. Eller inte. Vem bryr sig egentligen?
Efter tio dagar är Kamala för litet för oss. För lugnt. Vi besöker Patong och blir nästan utbrända på kuppen. Blä för hysteriska turistsamlingar! Vi åker till ett vattenland och åker rutschkanor så det hisnar i magarna. Vi åker till Banana Beach som är, namnet till trots, raka motsatsen till en turistfälla. Vilket paradis!
Efter fjorton dagar åker vi hem. Lite brunare (jo okej, Mr Martin är tokbrun!) och betydligt mer utvilade än vad vi var innan. Det är andra men definitivt inte sista gången vi besöker Thailand. Det är ett fantastiskt land att semestra i.
Avslutningsvis vill jag berätta om vår sista kväll i Kamala.
Det är kväll i Thailand. Vår sista kväll. Jag får massage nere på stranden. Helt plötsligt hör jag en melodi som spelas, faktiskt på trumpet. Jag tittar upp och ser en västerländsk man som står ensam en bit längre ner på stranden. Och jo, visst spelar han trumpet. Han står vid havet och spelar trumpet.
Thailändskan som masserar mig berättar att han också är svensk. Han spelar för sin fru som omkom här på stranden när tsunamin drog in i december 2004. Han fann henne död på stranden. Sedan dess har han kommit hit tre gånger om året (!) och varje gång spelar han för sin döda fru.
Thailändskan berättar att hennes bror omkom i tsunamin. Tillsammans med ytterligare två familjemedlemmar. Jag berättar om syster och sen gråter jag en stund under parasollet. Tillsammans med thailändskan. Det känns märkligt att prata om syster med någon jag inte känner. Märkligt men skönt. Och hela tiden spelar den svenska mannen för sin hustru. Han avslutar med Pippi Långstrumpsången. Jag blir alldeles varm i hjärtat.
…………………..
Borta bra men hemma bäst. Nu blir det återigen tätare mellan inläggen här på bloggen. Jag ska bara landa lite och packa upp mina väskor först.
/Mrs Martin, Mars 2014.
Din syster följer dig hela ditt liv.
Stundtals bleknar hon, märkligt nog. Kanske för att annat pockar på, t.ex. det pågående livet. Vem vet?
Jag tror att ni nyttjat andpausen så ni/ du kunnat ladda om.
Ingenting går i repris.
Fundera över det!