När mörkret för en stund luckras upp

Examen. Jag har tagit min examen! Nu har jag två behörighetsgivande examina för mitt yrke. Danspedagog och danslärare. Det känns mycket mycket mycket skönt. Jag kan nog inte ens med ord beskriva hur skönt det känns.

I skrivande stund sitter jag på tåget hem från Umeå. Om mindre än tre timmar får jag krama mina fina barn. Det känns som att det är länge sen jag kramade mina barn, även om det i verkligheten ”bara” är två dagar sen.

Det är en märklig tågresa. Jag sitter faktiskt på exakt samma plats som sist jag åkte tåg.  Sist jag åkte hem från Umeå. Det är en slump att jag hamnade på samma plats nu som då.

Då. Det var den 6:e november och min syster hade varit död i knappt fyra dagar. Jag minns kaoset, det nattsvarta, det som knappt gick att bära. I efterhand förstår jag inte var jag fick kraft ifrån. Kraft att åka till Umeå, ta in på hotell, sitta på föreläsningar och anteckna det examinatorn sa. Kanske kom kraften ur pappas tydlighet i att han ville att jag skulle åka. Kanske var det i LG:s absoluta övertygelse om att jag skulle klara av det. Kanske var det ur min egen så innerligt heta önskan om att få fullfölja studierna och faktiskt ta examen enligt ursprungsplanen. Jag vet inte var kraften kom ifrån. Jag har faktiskt ingen aning. Men den kom. Och idag känner jag mig som en segrare. Jag står högst upp på prispallen och jag har tagit min examen. Äh, vad fan liksom…

HURRA FÖR MIG!

Vad jag önskar att jag fått skicka ett sms till dig och berättat att jag tagit examen. Du hade ringt tillbaka och jublat och frågat precis exakt så här: 

”Vilken sorts bubbel ska ni dricka ikväll och hur många pelargoner ska du köpa till dig själv i examenspresent”?

Exakt så hade du sagt. Herregud vad jag saknar din röst. 

På väg ut från universitet idag kom tårarna. Mitt i all ofantlig glädje kom tårarna. Inte av nattsvart sorg kanske utan mer för att jag släppte fram det. Släppte fram tankarna på syster. För i två dagar har jag varit avstängd. Fullt fokus på en enda sak: att ta den där efterlängtade examen. Och nu är det gjort. Nu är jag danspedagog OCH danslärare. Äntligen!!

Tågresorna skiljer sig åt. Den 6:e november var det helt nattsvart inom mig. På andra sidan mittgången satt en glad gravid och pizzaätande kvinna och skrattade åt en serie på sin dator. Jag ville inget hellre än att kleta pizza i hennes hår. Jag var så obeskrivligt arg på henne. På hennes lycka! ”Fan för lyckliga människor”! tänkte jag för mig själv. Det är tur att man (jag) även i nattsvart sorg har gränser och kan behärska mig. För den glada gravida kvinnan förtjänade såklart inte att få pizza i sitt hår. Givetvis förtjänade hon inte det. Och även om jag grät så snoret rann så behärskade jag mig. Såklart. Som tur var.

Idag där jag sitter på tåget är det en annan känsla som spirar i mig. Genom den tunga sorgen spirar faktiskt livet. Stolthet. En matt och nästan gränslöst avslappnande känsla. Jag har tagit ett stort och viktigt steg i livet. Jag har kämpat för min rätt att undervisa, min rätt att dansa, min rätt att jobba med det roligaste jag vet. Jag har stått upp för den där danspedagogen som fick behörighet i juni 2004. Jag har stått upp för mig själv.

Det här inlägget stinker av skryt. Jag är väl medveten om det. Men vet ni? Jag bryr mig inte det minsta. Innan syster dog var jag ganska mån om vad andra tyckte och tänkte om mig. Idag lägger jag i stort sett ingen som helst vikt vid det. Och det, mina vänner, är nog den mest befriande känsla jag någonsin har varit med om faktiskt.

Ur lurarna i mina öron strömmar Ingrid Michaelsons ljuva stämma. Hon sjunger om det som den senaste tiden vissa dagar varit mitt enda motto. Mitt enda syfte med dagen. Många kvällar har jag legat på vardagsrumsmattan och endast och enbart fokuserat på hennes ord. På låtens titel. ”All we can do is keep breathing”. Just idag har jag dock inga som helst problem med att andas. Just idag är det faktiskt underbart att andas!

I morgon fyller min underbara systerson år. Det blir kalas och paket och tacos och kramar. Jag älskar kalas! Och jag fullkomligt ÄLSKAR min systerson. Och just idag älskar jag känslan att sitta på tåget hem. Bort från studietiden och rakt in i framtiden. Jag ska försöka konservera den här känslan så jag kan plocka fram den när mörkret återigen blir som tätast. Då ska jag leta inom mig och förhoppningsvis hitta den här känslan som sprider sig i bröstet när mörkret för en stund luckras upp. När ljuset sprider sig och faktiskt också vinner.

Jag tycker om att leva. Att påstå något annat vore att ljuga. Just idag tycker jag mycket om att leva.

Grattis till mig.

/Mrs Martin, januari 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 svar på När mörkret för en stund luckras upp

  1. Rakel skriver:

    Stort GRATTIS!

  2. Lisa skriver:

    Men Tina du är fullkomligt jätte duktig tusen kramar till dig och stort grattis visste att du skulle fixa det

  3. Magda skriver:

    Så ruskigt bra gjort Tina! Bubbel och pelargoner låter som en bra idé 🙂
    Grattiskramar till dig!

  4. Maggan skriver:

    Grattiskram!
    Så härligt Tina 🙂

  5. Nenne skriver:

    Ja Grattis till dig!
    Du är så jäkla grym. Å syster sitter på sitt moln å spricker av stolthet!!!
    Älskade Tina….jag spricker lite jag med.
    Kram

  6. Åsa skriver:

    Ja verkligen grattis till dig! Du är bäst!

  7. Anki skriver:

    Grattis!
    Starkt att slutföra studierna och ta examen med tanke på allt som varit och är… Kram på dig å bubbla lite med dina pelargoner

  8. Jeanette skriver:

    Så otroligt mycket Grattis. Jag kände att du hade det redan den 6 nov. Kommer du ihåg vad jag sa? Kraaaaaaaam

  9. Magdalena skriver:

    Varma gratulationer! Av mig får du en virituell Mårbacka full i blom. Ta vara på segerkänslan och låt den ge dig kraft in i en ljusare framtid! Kram!M

  10. Berit Lindskog skriver:

    STORT grattis till din nya examen! Och lev livet vidare! Kramar från Berit

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *