Om det här med identitet

För några år sen när jag väntade mitt första barn hängde jag en del på föräldraforum på internet. Där fanns diskussionstrådar om att möjligt. Amning, blöjbyte, förlossning, barnuppfostran, sex efter förlossningen, hälsa och kost och vilken barnvagn som var den tveklöst bästa.  Ni vet, allt det där som hör föräldraskapet till. Där fanns också forum för de föräldrar som förlorat barn och ibland läste jag de hårresande trådarna som var så tunga och svarta att de nästan inte gick att ta till sig. Något jag redan då reflekterade över var det faktum att många föräldrar brottades med sin identitet, alltså om huruvida de är föräldrar eller inte eftersom deras barn inte lever längre. Jag tyckte alltid att det var en så märklig tanke, att man slutar vara förälder för att ens barn inte lever längre. Mamma/pappa är man väl ändå? Men föräldrarna i fråga beskrev det svåra i att om och om igen behöva berätta om sina döda barn. Alla frågor som följde. Och genast förstod jag deras val i att ibland säga att de kort och gott inte hade några barn. Trots att de givetvis fortfarande var föräldrar.

Eftersom jag inte är i samma situation som dessa föräldrar valde jag dock att inte lägga mig i just den debatten. Var och en måste brottas med och komma fram till det beslut som passar en själv bäst. En del beskrev det som en känsla av att svika sitt döda barn om man svarade att man inte hade några barn. Andra beskrev ångesten och oron över att behöva förklara var barnet man är förälder till också faktiskt är. Vissa dagar fanns inte orken och kraften till att berätta om sitt döda barn. Så man lät bli. Och plågades inombors av känslan av att svika. Det dåliga samvetet gick inte att undvika oavsett.

Jag har inte förlorat något barn och det finns ingenting jag hoppas så mycket på att slippa uppleva som just det. Men jag har förlorat min syster och därmed en del av min självklara identitet. Så nu tänker jag berätta lite om hur jag brottas med och ser på min identitet efter den 3:e november 2013, dagen då min syster somnade för natten och aldrig vaknade igen.

Jag är ett mellanbarn. Min syster är (var) tre år äldre än mig och vår bror är sex år yngre än mig. Det är (var) således nio år mellan min syster och min bror. Att vara lillayster har inneburit stora fördelar. Någon annan har ”berett vägen” och stakat ut någon slags stig i livet. Även om vi valt olika vägar har hennes steg alltid funnits en bit före. Jag har haft någon att hålla i och följa efter. Som barn fanns det alltid en påhittig syrra som kunde styra upp leken, som kunde tipsa och råda och organisera. Det fanns en syrra som kunde berätta och delge sina erfarenheter och som, inte alltid helt uppskattat men ack så värdefullt ändå, kunde tala om för mig när jag var ute på alldeles för tunn is.

Att vara storasyster har också haft (och har fortfarande!) sina stora fördelar. Jag har haft någon att öva mitt ledarskap på, ett övande som jag med säkerhet vet har haft betydelse för mitt yrkesval i livet (jag är lärare). Jag har haft någon att klä ut, att leka skola med samt peppa till att testa grejer, t.ex. som att kissa på kossornas elstängsel när jag själv inte vågat, samt skjutsa runt i dockvagnen. Det är roligt att vara storasyster. Likväl som det varit roligt att vara lillasyster.

Jag är mellanbarn och hela mitt liv har jag haft en storasyster. De senaste 27 åren har jag haft en lillebror. En stor del av min identitet är att jag är både lilla- och storasyster. Jag har två syskon. Det kan ingen ändra på, inte ens döden.

Idag är detta lika självklart som det är svårt. Inom mig finns ingen tvekan, jag har två syskon. Men vad händer den dagen jag fyller 37 år och därmed blir äldre än min syster? Äldre än min storasyster? Går det? Hur kommer jag identifiera mig då? Vad händer när ingen trampar före, på stigarna, hur rubbas min världsbild då? Och vad i hela friden ska jag svara den dag någon frågar mig hur många syskon jag har samt vad de jobbar med och jag inom mig känner att jag inte förmår mig att berätta om min döda syster? Vem ska jag svika, min syster eller mig själv?

Svåra frågor. Jag stötte på dem redan för många år sen men förstod dem inte då. I dagsläget är det mig en absolut omöjlighet att inte se mig som en lillasyster. Något annat är otänkbart. Men kommer det alltid att vara så?

På natten hem den 3:e november, efter att vi gråtit i timmar hemma hos mina föräldrar, luftade jag mina tankar med min lillebror. Hur många syskon är vi nu? Hans svar var tveklöst och mycket tydligt: Vi är tre syskon, nu och för alltid.

Han har rätt. Jag vet ju det. Jag tycker precis likadant som honom. Men jag är rädd för att hamna i en identitetskris framöver. Mest rädd är jag för att den ska komma plötsligt utan att jag hinner tänka och förbereda mig.

Att räkna bort dig är en omöjlighet. Hur skulle jag kunna göra det? Du är ju en del av mig, en del av mitt liv. Du är en stor del av de första 33 åren av mitt liv. En av de största delarna av min barndom. 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Men ni är många som kommenterar min blogg och en del av er har mailat mig angående just det här med identiteten efter att någon man älskar gått bort. Vem är man nu och hur ska man identifiera sig? I dagsläget säger jag att jag har två syskon, min syster är en ängel och min bror är lärare. Hur jag kommer säga om fem, tio eller femtio år vet jag inte men som det känns nu kommer jag aldrig att ändra mig. Men jag vet förstås inte. Och jag respekterar givetvis att var och en gör på det sätt som fungerar bäst för en själv. Det är inga enkla frågor och det finns inga enkla svar. Kanske finns det inga svar alls faktiskt? Var och en får känna efter hur man vill svara. Och sviker gör man aldrig. Så länge kärleken inuti finns kvar så sviker man aldrig. De döda vill inte ge oss dåligt samvete. De vill att vi ska överleva. Och leva. Det är min absoluta övertygelse. Jag är faktiskt lika övertygad om det som vad jag är övertygad om att jag fortfarande är en lillasyster. Nu och för alltid.

/Mrs Martin, januari 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Om det här med identitet

  1. Nenne skriver:

    Du har svarat på din egen fråga tycker jag.
    Om någon i framtiden undrar så har du två syskon.
    En storasyster som jobbar som ängel och en lillebror som jobbar som lärare.
    Hur mycket utförligare information du ger när frågan kommer väljer du själv!
    Love you!

    • Mrs Martin skriver:

      Så fantastiskt bra svar! Så ska jag ju säga: Min bror är lärare och min syster är en ängel.

      Kram kloka Nenne! <3

  2. Annika Wall skriver:

    Tina, jag kommer alltid att ha sex syskon även om en inte är i livet längre. Om det inte dyker upp något fler syskon som jag inte träffat. Det gjorde det faktiskt när jag var i de övre tonåren, så från att ha haft fem syskon så hade jag plötsligt sex. Inte fem och ett halvt, för det finns inga halva människor och därför inte heller halva syskon. Kram

    • Mrs Martin skriver:

      Och jag kommer alltid ha två. Vad som än händer. Så är det ju.

      Det där med halva syskon håller jag helt med om. Det finns inga halva. Dessutom finns det bonusar man kan få, bonussyskon, som varken är halva eller hela men som känns som hela ändå!

      Kram! Snart ses vi. Det ser jag mycket fram emot.

  3. Sigge Hedman skriver:

    Hejsan.Jag känner din Far sedan ungdomsåren vi bodde grannar då.Mycket tänkvärt och bra skrivet av dig.En tanke som jag har–Barnens tankar i denna tragiska sak.Har själv erfarit att mina tappade sin Mor vid unga år.Dom var 13-15 år då.Det var tuffa tider för alla,men på något sätt så går livet vidare,fast minnena finns alltid kvar.Önskar er alla en ljus framtid,det behöver vi alla.

    • Mrs Martin skriver:

      Hej Sigge!

      Tack för din kommentar. Min syster har två barn som är ungefär i samma ålder som dina var då de tappade sin mor. Om du orkar och vill får du gärna maila mig eller skriva här utifall du kommer på några kloka tips och råd, kanske något som du nu i efterhand önskar att någon berättat för dig just då?

      Kramar till dig! Jag beklagar din förlust av dina barns mamma. Jag önskar dig också en ljus framtid!

  4. e.n. skriver:

    Vad fint skrivet! Det känns skönt att läsa om någon som är/har varit i samma förvirrande situation som en själv.

    Mina föräldrar dog när jag var barn (dock med några års mellanrum) och jag känner igen mig mycket i det du skriver här. Ofta har jag, genom att slingra mig och undvika samtalsämnet ”familj”, hållit deras död hemlig för nya bekantskaper. Jag kände mig illojal, men jag orkade inte med den konstiga stämningen som uppstod när jag berättade. Jag upplevde att människor viftade bort deras död genom att säga saker som, ”Men du var ju så liten då” och ”Jaha, bor du i fosterfamilj, jamen då så”. De sa det såklart i all välmening, men jag blev ledsen av att höra det. Det kändes som om jag inte hade rätt att sörja, eller ens påverkad av, att mina föräldrar hade dött.

    Jag har aldrig någonsin sett mig som någonting annat än deras dotter, men jag har känt att jag inte har kunnat tala om vem jag är. Nu har jag bestämt mig för att göra mig av med vanan att undvika att prata om mina föräldrar. Det har egentligen aldrig känts bra för mig att inte tala om att de är döda när folk frågar vad de jobbar med eller var de bor. Jag har gjort det mest för att de flesta utgår ifrån att en ung människas närmaste familjemedlemmar är vid liv allihop. Jag håller helt och hållet med dig om att varje enskild person måste känna efter vad som känns okej att berätta om och hur man identifierar sig. Jag tror att det viktigaste är att vara sann mot sig själv och inte försöka uppfylla andras förväntningar (=att det på sin höjd är ens mor- eller farföräldrar som är döda) när de frågar om ens familj.

    • Mrs Martin skriver:

      Hej e.n!

      Först och främst så vill jag verkligen beklaga din svåra förlust. Så smärtsamt att förlora sina föräldrar. Det är det förstås alltid men som liten/ung ska man ju i regel ha dem kvar. Det är ju det man tror i alla fall! Att de ska finnas länge, bli gamla, pensionärer. Kanske ska ”steken vändas” och man själv ska bli den som hjälper sina föräldrar på slutet. Handlar, lagar mat, städar och skottar.

      Nu blev det inte så. För alla blir det inte så. Och jag tror absolut att man kan ha ett gott och rikt liv ändå. Men som du skriver så förstår jag att det ibland blir jobbigt att prata om. Jobbigt att förklara. Och då låter man bli. Och så kommer det där förbaskade dåliga samvetet som är så jobbigt att bära. Tänk så onödigt att det ska behöva vara så för så många.

      Jag tycker du gör rätt i att sluta undanhålla sanningen. Jag förstår att det är jobbigt att möta folks reaktioner men samtidigt, döden borde inte få vara tabu! Det är inte ditt fel att dina föräldrar inte lever. Du har rätt att säga som det är (om det är det du själv vill). Du har rätt att berätta om vem du är och var du kommer ifrån.

      Jag önskar dig allt gott och all styrka! Stora varma kramar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.