Tretton råd till dig som möter en människa i sorg

Den 3:e november 2013 somnade min 36 år unga syster. Hon vaknade aldrig igen. Otaliga gånger har jag reflekterat över det stöd jag fått (och fortfarande får) sen hon gick bort. Jag har skrivit om det stödet i tidigare inlägg, det sägs att ”i nöden prövas vännen” och av alla ordspråk jag mött så är det nog det hittills mest sanna. Mina reflektioner har lett till att jag ringat in de råd som jag önskar att jag hade fått när jag tidigare själv mött människor i sorg. Här kommer därför mina tretton högst välmenade råd till dig som möter en människa i sorg.

1. Ta kontakt med den som sörjer. Ring, skriv, maila, skicka blommor, kom förbi, inboxa,  skicka röksignaler eller vad som helst. Den som är i nattsvart sorg behöver kontakt men orkar inte ta den själv. Så kan det vara under en lång tid, just att den som sörjer inte orkar ta kontakt. Så var den som tar kontakten! Den som är tyst och tiger sviker. Det låter säkerligen hårt men är också sant. Orspråket som lyder ”I nöden prövas vännen” stämmer faktiskt. Jag har full förståelse för att man kanske inte vågar höra av sig men handen på hjärtat nu, hur svårt är det egentligen att skriva ett sms med texten: ”Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig”? Var inte tyst. Svik inte. Hör av dig.

2. Laga mat. Alla människor måste äta men den som är i svår sorg förstår inte det. Eller så förstår man det men orkar inte laga maten, ännu mindre handla. Så laga mat och åk förbi med den. Stanna och värm och se till att den sörjande äter. Blir du utkastad så låt dig bli utkastad. Och kom sen igen. Och igen. Och igen.

3. Finns det barn med i bilden? Stötta och hjälp även de små. Det är svårt att vara liten och se sin mamma och/eller pappa i svår sorg. Sitt på golvet och lek. Spela spel. Gå ut och bygg en snögubbe. Barnvakta en stund medan föräldern/föräldrarna får en stunds ensamhet. Barn behöver normalitet även i det mest onormala. Fråga barnet om hur det är, hur det känner och hur det går. Inte sällan har de häpnadsväckande ärliga svar på de frågor de får, bara de får chans att uttrycka sig.

4. Även om du säger till den sörjande att denna ska höra av sig så förvänta dig inte att så också sker. När man är i svår chock och tung sorg kan det vara nästan oöverstigligt att höra av sig. Så återgå till punkt ett istället för att be den sörjande höra av sig. Din vän kan återkomma med detta delade ansvar när livet börjar bli någotsånär vardagligt igen. Tills dess får du mest troligt bära kontaktansvaret på egen hand.

5. När ni ses behöver du inte veta vad du ska säga. För det är faktiskt så att även den som sörjer inte heller vet vad den ska säga. Man kan vara tyst, prata om vardagliga saker eller faktiskt vara ärlig och säga precis som det är: ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga”. Det duger. Det räcker långt. Det räcker gott och väl.

6. Ställ aldrig frågor du inte vill ha svar på. Ett exempel är ”Hur mår du”?. Om du inte vill höra svaret så ställ inte heller frågan.

7. Säg inte att ”tiden läker alla sår” eller att ”allt sker av en mening”. Du tror väl ändå inte på fullt allvar att det finns en mening med att unga människor dör? Nä, just precis. Så knip igen.

8. Det är okej att du också är ledsen. Självklart är det okej! Dels kanske du själv sörjer personen som gått bort men det är också så att andras sorg kan öppna dörrar tills ens egna sorg. Våga vara ledsen och visa din sorg och ditt deltagande. Den som stod närmast den som dog har inte ensamrätt på att sörja. Alla har rätt till sin sorg. Däremot är det svårt för den som är ”hårdast drabbad” att trösta andra runtikring. Den som står mitt i sorgens cirkel kan inte trösta andra. Om du behöver tröst, leta dig utåt i cirkeln. Den som står innerst i kärnan har fullt upp med att bara andas. Att överleva. Dina andetag måste stöttas av någon annan. Någon som står längre ut i cirkeln. Det kan kännas tufft att ge och ge och ge men inte få något tillbaka. Acceptera dock att det är så just nu. Alla gör så gott de kan men för en del går all kraft åt till att överhuvudtaget överleva.

9. Den som är i svår sorg kan förändras som person. Den tidigare så glade kan bli tyst och sorgsen. Den som pratade mycket och tog stor plats kan bli inåtvänd och sluten. Acceptera att det är så och låt det vara så så länge det behövs. Det är normalt och går till sig med tiden. Kanske. Eller så gör det inte det. Forcera inte, acceptera förändringen. Var dig själv och konstatera bara att din vän inte längre är densamma. 

10. Tala om att du finns där. Både nu och sen. När sen infinner sig blir det ofta ganska tyst. Våga dig då in i sfären igen och kolla läget. Den sörjande har förmodligen hunnit en bit på vägen och har ett behov av att se framåt men också ett behov av att då och då få återvända/älta/stanna i sorgen. Livet blandas med dåtid och framtid, mörker och ljus. Låt det vara så. Det ljusa kommer så småningom att ta över.

11. Även om den sörjande har berättat något många gånger så lyssna ändå igen. Ältandet är läkande. Mycket läkande. Lyssna och lyssna och lyssna. Våga fråga. Våga undra. Låt den sörjande älta om och om igen. Det läker och helar och ger möjlighet att komma ut på andra sidan.

12. Kom ihåg att olika människor sörjer på olika sätt. Den ena gråter ofta och länge, den andra kortare stunder och/eller mer sällan. En del tar tag i vardagen ganska så snart, andra behöver lång tid för att ens orka laga sin egen frukost. Att sörja på olika sätt kan skapa konflikter och det kan vara svårt att acceptera att någon verkar resa sig och börja tänka framåt mycket tidigare än en själv. Acceptera att ni sörjer olika. Det betyder inte att man sörjer mer eller mindre. Det enda det betyder är just att man sörjer på olika sätt. Det är fullt normalt och inget konstigt.

13. Du som stöttar: Känn dig uppskattad! Detta är kanske den svåraste biten av allt? Jag kan inte med ord beskriva hur jag uppskattar allt stöd jag fått (och fortfarande får) under den här fasanfullt svåra tiden. Ni är så många som stöttat mig på alla möjliga fina sätt. Ni har hört av er, hälsat på, kommit med mat, skickat blommor och kort och tankar och kramar och meddelanden och gud vet allt. Ni har lekt med mina barn och sett till att de fått ta plats i det annars totala kaoset. Ni har burit mig. Faktiskt så har ni vissa dagar rentav burit mig. Jag kan inte tacka er nog men sanningen är helt ärligt den att jag överlever detta tack vara er. Och jag kommer leva igen, tack vare er. Så är det. Det är ingen överdrift. Så snälla, känn er uppskattade!

Tack för ordet.

/Mrs Martin, januari 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

77 kommentarer till Tretton råd till dig som möter en människa i sorg

  1. HH skriver:

    Så är det, Tina! Så är det!

    Kram

  2. Helena skriver:

    Helt otroligt bra skrivet, huvudet på spiken hela inlägget! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

  3. Anki Erixon skriver:

    Så rätt, så bra skrivet.
    Kram på Dig

  4. Carina skriver:

    Så fantastiskt klockrent.
    Känner igen alla punkterna från min egen sorgeperiod.
    Min läkare sa också ett sant ord
    ” du kommer aldrig att komma över din sorg men du kommer att komma genom den”

    • Mrs Martin skriver:

      Carina: Tack! Vilken klok läkare, de orden ska jag lägga på minnet. Jag hoppas så innerligt att både jag och min familj kommer ta oss igenom det här. Stor kram!

  5. Nagelkicki skriver:

    Fick frågan för ett tag sedan av en kund ”hur ska jag bete mig?” Jag svar: finns bara… ❤️ Väldigt fint skrivet och huvudet på spiken!

    • Mrs Martin skriver:

      Bra svarat Kicki! Att bara vara, finnas till, sitta med. Man behöver inte hitta orden, stötta kan man göra ändå. Kram till dig!

  6. Maria skriver:

    Jag har förlorat ett barn, och det kanske inte är riktigt som många andra i sorg.. oftast så lever man ju längre än sina barn.. jag vet inte. Sorgen läker visst alla sår, men man blir inte riktigt som förr. Hjärtat får ärr. Sorgen blir bara ”lugnare” liksom, men den finns där . Alltid.
    Hur man ska bete sig…tja, för min del så tyckte jag det var bättre att folk frågade rätt ut, vilket de flesta inte gör, så det kan ju vara något att tänka på.

    • Anonym skriver:

      Håller med dig Maria. Har också förlorat ett barn och håller helt med dig! Hans Alfredsson skrev när han förlorat sin son att man får ett stort hål inombords men att hålet så småningom fylls med bomull.

      • Mrs Martin skriver:

        Jag beklagar verkligen din sorg. Ingen förälder ska behöva överleva sina barn. Fina ord av Hans, de lägger jag på minnet. Ser fram emot den dag mitt systerhål är fyllt av bomull. Kram på dig!

    • Mrs Martin skriver:

      Maria, jag beklagar verkligen din förlust. Så smärtsamt och så sorgligt. Jag förstår att sorgen aldrig går över, att ärren alltid finns kvar, men att sorgen blir ”lugnare”, precis som du beskriver det.

      Jag håller med dig, det är lättare för mig när folk frågar rakt ut. Jag själv kan ju alltid välja vad och hur mycket jag vill svara.

      Stor kram till dig!

  7. Sigvard Lingh skriver:

    Det var fina råd. Kanske med ett tillägg att man inte ska försöka agera som en professionell psykoterapeut – utan just kärnan: att finnas till.

  8. Margareta skriver:

    <3

  9. barbro skriver:

    Att förlora ett barn är nog den svåraste sorgen att komma igenom. Såret i hjärtat vill aldrig läka. Men en dag slutar såret att blöda och då är du en bit på väg mot ett nytt liv. Du glömmer aldrig det som skett, men du hittar nya vägar att gå utan ditt älskade barn. Var med den som sörjer, även efter begravningen. Baka bröd, köp blommor, låt den sörjande tala om sin sorg och saknad. Var helt enkelt medmänniska. Och vad du än gör så tala inte om döden som en befrielse eller att det var Guds mening. Var närvarande i nuet! Ingen kan komma ifrån saknaden efter sitt barn, men den kan bli något lättare att leva med om vänner runt omkring bryr sig.

    • Mrs Martin skriver:

      Kloka och viktiga ord Barbro! Så är det. Man överlever tack vare stödet man får av omgivningen. Vissa dagar, när det är som svartast, finner jag ork just pga den uppslutning som finns omkring mig.

      Kramar till dig!

  10. Elisabeth skriver:

    Mycket bra skrivet. Vår yngsta dotter 24 år gick hastigt bort för snart 2 år sedan. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas. Många av våra vänner har försvunnit. I början så var det många som hörde av sig men det avtog snabbt. Vi märkte även att vissa gick en annan väg om dom råkade möta oss. Kanske för att dom var rädda att möta någon i så stor sorg? Det som gör ondast att höra är ”du har ju 2 barn och 3 barnbarn kvar” som om att jag inte skulle veta det? Vad svarar man då?

    • Mrs Martin skriver:

      Elisabeth, jag beklagar djupt er sorg efter er älskade dotter.

      Vänner försvinner, jag känner så väl igen din beskrivning. En del vänder på huvudet när vi möts på stan. Andra fortsätter att vara nära men har inte med ett enda ord nämnt min systers bortgång. Det är svårt, förmodligen lika svårt för vännerna som för mig.

      Jag har också fått nya vänner. Både tidigare okända och ”bara” bekanta som nu tydligt stigit fram och tagit en enorm plats och direkt övergått till att vara vän. Det stärker mycket och värmer.

      Jag ser mig själv fortfarande som lillasyster samt att vi är tre syskon även om en av oss inte lever. Jag misstänker att jag kommer hamna i någon slags kris den dag jag fyller år och därmed blir äldre än vad min syster blev. För det är så fel det bara kan bli. Men lillasyster, det är jag för alltid och du är mamma till tre fantastiska barn. Så är det och det kan ingen ändra på, inte ens döden.

      Stor kram!

    • Caroline Nilson skriver:

      Många vet nog inte riktigt hur man bemöter någon som mist sitt barn. Dels är det fel ordning, och själv är/blir man aldrig förberedd….. Man kan tycka att det är fel att säga så, jag tror däremot att det inte är tänkt som det låter.
      Hur de menar kan de ju bara svara själva på. Men, inte att det är menat så hjärtlöst som det låter.

  11. Anneli skriver:

    Otroligt bra skrivet..
    Jag miste min far för nåra år sen, å jag känner så här..
    Sörja honom kommer jag alltid att göra, men jag lär mej leva med den.. <3

    • Mrs Martin skriver:

      Kramar till dig Anneli! Jag beklagar din sorg men blir stärkt av din insikt. Man lär sig leva med sorgen, jag längtar tills den dag jag kommit så långt.

  12. Heléna Karlsson skriver:

    Hej
    Väldigt bra skrivet. Förlorade min pappa i oktober förra året. Han blev bara 67år och led av hjärntumör i tre år. Många tycker att ”skönt, nu slipper han lida”. Jag samtycker men min sorg och saknad finns ju där ändå.
    Kram till dig och dina anhöriga.

    • Mrs Martin skriver:

      Hej Heléna!

      Tack! Jag beklagar din smärtsamma förlust. Givetvis kan döden komma som en befrielse för den som är svårt plågad men de som står kvar är ändå i stor sorg och saknad. Jag förstår precis hur du menar.

      Stor kram!

  13. Helena elovsson skriver:

    Så bra beskrivet på pricken. Viktig tanke att inte sörja mer än den som är närmast i sorgen. Hade en väninnna som uttryckte sin sorg starkare än mig när det var min dotter som gick bort hemskt jobbigt lika jobbigt närmin syster han före i o uttrycka sig i bild o text över förlusten av Sandra. Kan låta egoistiskt men man kan må jättedåligt av att andra uttrycker mer än man själv orkar i stunden .
    Stor kram. Så bra skrivet ❤️❤️❤️

    • Mrs Martin skriver:

      Hej Heléna!

      Tack! Jag beklagar din smärtsamma förlust. Givetvis kan döden komma som en befrielse för den som är svårt plågad men de som står kvar är ändå i stor sorg och saknad. Jag förstår precis hur du menar.

      Stor kram!

  14. Claire skriver:

    Har också förlorat ett barn och känner igen mig vid allt ni skriver, dom värsta komentarerna för mig är folk som vill förmedla mig med ”andra sidan ” – totalt förnedrande tycker jag och kan jämföras med att övertala någon att blir jehovas,kristen, muslim mm. Mycket bra skrivet !!!

    • Mrs Martin skriver:

      Claire! Jag beklagar så innerligt din förlust. Ingen förälder ska behöva överleva sina barn, jag förstår ju att det är det absolut värsta man kan vara med om. Jag hoppas du har stöd och värme omkring dig och att livet på något sätt lyckas föra dig framåt ändå.

      Stora varma kramar till dig!

  15. camilla skriver:

    Jag känner samma sak, men mina vänner hör inte av sig. Ingen frågar hur jag mår längre och det är bara 6 månader sedan jag miste min lillebror i självmord.

    • Mrs Martin skriver:

      Camilla, jag beklagar verkligen förlusten av din lillebror. Jag vet precis vad du går igenom, hela livet blir liksom trasigt. Man vill ha sina syskon med sig hela vägen genom livet.

      Det är svårt med vänner som inte hör av sig. Jag tror att de väljer att vara tysta därför att de inte vet vad de ska säga. Döden är något onaturligt i vårt samhälle, ja rentav tabubelagt. Men visst värmer det även om vänner bara säger ”Jag vet inte vad jag ska säga men jag beklagar din sorg”. Istället för att vara tysta och tiga.

      Stora kramar till dig! Skriv gärna igen om du vill. Om du vill skriva ”mellan fyra ögon” är du varmt välkommen att maila mig.

  16. ccc skriver:

    All sorg är hemsk. Och alla sörjer på sitt egna vis. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att när man sörjer så mycket att man glömmer bort de levande barnen man har kvar så sätter man också sorg i dom som de får de leva med för alltid. Man ska absolut sörja men glöm aldrig att ssörjatillsammans med barnen och att skapa en vardag där de inte glöms bort. Eller sätts utanför.

    • Mrs Martin skriver:

      Kloka ord! Det är viktigt att uppskatta och uppleva det man har för stunden, såsom familjen som finns kvar. Tack för påminnelsen! Kram!

  17. Jeanette skriver:

    Vi kan aldrig värja oss. Och ibland drabbar livet med fruktansvärd smärta. Och då önskar jag innerligt att vi alla har ett skyddsnät av omtanke o kärlek. Som bara ger när vi inte orkar. Mrs Martin, o hennes fam vet att jag försökt att kliva fram på flera sätt. Jag har säkert både sagt o gjort fel. Men hellre det än inte gjort/ sagt nåt alls. Så händer det saker i mitt liv så jag backar lite en stund. Men jag finns hela tiden där och snart kliver jag fram igen. Kramar !!

    • Mrs Martin skriver:

      Du min kära har verkligen klivit fram på alla sätt som går! Vissa dagar lindrandes min absolut värsta ångest just pga dig. Att du lagade mat till mina föräldrar, till oss, till min syster man och barn. Dina eviga inboxmeddelande med hopp om en strimma ljus.

      När man förlorar någon är du fullständigt GULD att ha nära. Det vet jag med säkerhet. För jag har fått uppleva det själv.

      <3

  18. Anonym skriver:

    Wow. Du berörde verkligen mig själsligt med denna texten. Jag gråter från början till slut och gråter ännu.
    Jag är i en oändligt långt pågående depp period känns det som då skiten i mitt liv aldrig upphör.
    Förlorade min far för ca 5 år sedan och min systerson året efter.
    Redan då var jag i någon sorts depression och klarade inte jobb längre och började väll mer eller mindre slappa av i livet. Bara existera som du beskriver det, Och jag orkade verkligen inte mer än så då. Detta gjorde även att det började knaka i mitt förhållande men vi skulle precis ha barn och det blev bättre mellan oss.
    Nästan bara lite mer än ett halv år efter knodden kommit
    alltså för 1.5år sedan nu så går min mor bort.
    Detta tar åter knäcken på mig och jag orkar inte sköta vardagen igen vilket gör att det knakar i förhållandet igen och min
    Flickvän tröttnar och lämnar mig dagen innan julafton förra julen,
    efter 10år tillsammans och träffar en ny kille väldigt kort efter det tagit slut. :/
    Känns som det ända jag har kvar i mitt liv är mitt barn fastän jag ändå vet att min familj finns där.
    Detta är väll i snabba drag det som gjort mig mest olycklig dom senaste åren och jag har väll säckat ihop totalt nu kändes det som. Men ngt i din text förklarade med att jag måste söka hjälpen, Där är problem nr 2 för mig. Jag är uppfostrad och har levt efter att man ska helst försöka klara sig själv så jag har därför också väldigt svårt att söka hjälpen från både nära och kära till psykologer då det anses som en ”svaghet” lite. Men jag hittar verkligen inte orken längre och står helt still i livet vilket även det gör att man mår sämre.
    Men ngt fick mig att förstå ändå att folk kanske inte förstår hur man mår speciellt inte om man som jag inte heller visar känslor för ngn hur man mår.
    På något sett fick din text mig väldigt ledsen och berörd samtidigt som det var en reality check och ett upplyft.
    Jag vet inte varför jag skriver detta eller så men det bara klickade att jag skulle göra det.
    Tack så mkt
    Mvh

    • Mrs Martin skriver:

      Hej anonym!

      Först och främst vill jag beklaga din sorg. Så stora och många förluster på så kort tid! Två älskade föräldrar och en systerson. Det är smärtsamt och absolut mer än vad även den starkaste orkar bära på egen hand.

      Den första tiden efter att min syster gått bort var jag en fullständigt värdelös mamma. Jag satt eller låg och var antingen apatiskt tyst eller storgråtande. Något annat fanns inte. Min man fick ta hand om hela hemmet och barnen och vardagen medan jag befann mig i en nattsvart bubbla. Det fanns liksom inga alternativ.

      Hade jag varit ensam då hade det varit ännu mer svårt. Men det var jag inte och jag, liksom du, har en familj som bryr sig. Nu är jag en betydligt bättre mamma (föräldraskapet är ju prioritet, så är det ju) och vardagen har börjat fungera igen.

      Mina vänner däremot står på paus. De får sköta kontakten och påminnelser och middagar. Jag orkar det inte. Och de verkar acceptera det fullständigt. Jag står på paus och de ”vänskapar” vidare i våra relationer. Jag flyter med och suger i mig av deras energi och vet ju att jag en dag kommer orka dra halva lasset igen. Och hela lasset också den dag det är någon av mina vänner som kraschar istället. För så är det ju. I vissa stunder får vi bära varandra.

      Jag tror att du har rätt i att det är dags att söka hjälp. Kommer man sig inte vidare i sorgen är det dags att be om hjälp. Räck ut en hand om ta emot hjälpen, för den finns absolut att få. Bara man vågar fråga. Och det vågar du.

      Jag tror att samhället har ”svårare” för att möta män som är i sorg. Traditionellt sätt ska män vara tuffare, hårdare och inte ha lika lätt för att visa sin sorg. Det är tragiskt och helt fel eftersom ni blir lika ledsna som vad vi kvinnor blir. Min pappa t.ex, han sörjer ju min syster precis lika mycket som vad min mamma gör! Och min bror är inte mindre ledsen än vad jag är. Vi alla sörjer olika. Vi sörjer på olika sätt. Men man sörjer inte mer eller mindre beroende på vilket kön man har. Det är en förlegad syn på sorg även om den tyvärr dröjer sig kvar i vårt moderna samhälle. Men vet du? Den synen kan du bidra till att ändra på nu!

      Räck ut en hand. Berätta att du behöver hjälp. Du kan t.ex. börja på vårdcentralen och berätta att du behöver hjälp. De kan sen guida dig vidare för nästa steg.

      Jag tänker på dig och håller tummarna. Om du vill och orkar så vill jag väldigt gärna höra ifrån dig igen, höra hur det går för dig. Skriv gärna här eller maila mig.

      Stora stora stora varma kramar! Du kommer klara det här. Du kommer se ljuset igen. Jag lovar!

      tina.martin@bredband.net

  19. regnnatt skriver:

    Tack för att du skriver om det du gör.
    När man är i det svarta, behöver man, förutom människor som kan/orkar trösta på det fina sätt du beskriver, få bekräftat att man inte är ensam, t.ex i detta att förändras. Den bekräftelsen får jag av dina ord och den hjälper. ”Den tidigare så glade kan bli tyst och sorgsen. Den som pratade mycket och tog stor plats kan bli inåtvänd och sluten. Acceptera att det är så och låt det vara så så länge det behövs.” är bara ett exempel.
    En person som faktiskt inte kom mig nära förrän i.o.m. sorgen sa i ett tidigt skede ”När man sörjer orkar man inte hoppet men jag bär det åt dig.” och hon har fortsatt att göra så trots eget mörker. Samtidigt tystnade den vän jag kanske hade störst tillit till innan det obeskrivliga hände. Död och sorg skrämmer somliga, så är det.
    Sorg förändrar allt.
    Tack igen <3

    • Mrs Martin skriver:

      Tack för din fina kommentar!

      Visst är det märkligt det där med vänner. En del tar avstånd medan andra blir ens vänner, de kommer nära pga sorgen och stannar sen kvar.

      Du verkar ha en mycket fin vän nära dig. Som bär ditt hopp åt dig.

      Kramar till dig!

  20. Lotta skriver:

    Så sant! Önskar att fler människor tar till sig det här. Jag delar på min sida och hoppad budskapet går in hos några fler.
    Tack!

    • Mrs Martin skriver:

      Tack för fina ord Lotta! Dela på hur mycket du vill. Kan orden hjälpa en enda människa så räcker det gott och väl.

      kram!

  21. Gabriella skriver:

    Tack för detta inlägg, det skulle behövas i någon slags allmänbildning – obligatoriskt moment! Jag har fyllt 30 & min mamma gick hastigt bort i november. Tänk att sorg är så tabu i Sverige, att det inte är okej att vara ledsen & inte fungera. Kommentarer som ”livet går vidare” & ”kom tillbaka till jobb så du kan tänka på annat” när det knappt hade gått 2 veckor, & man höll på med alla praktiska saker runtomkring fortfarande & var som i en dimma.. Vettigt?

    Det är okej att känna, för f*n! Och okej att inte orka & behöva bli buren. Ljusa dagar & lättare nätter (har en sömnlös själv just nu) & allt allt allt gott önskar jag er alla som mist någon.

    • Mrs Martin skriver:

      Hej Gabriella!

      Ja, visst är det svårt det där. Att möta kommentarer som man innerst inne förstår är i all välmening men som i själva verket får en att se rött. Man kan ju bli galen för mindre!

      Jag beklagar djupt din sorg. Att leva utan sin mamma är ingen lätt sak att lära sig. Det måste få ta tid och man måste få ta den tid man behöver. Tids nog kommer du dock ”komma ut på andra sidan” och känna att ljuset återvänder. Jag kommer också komma dit. Tills dess kan vi nog inget annat göra än att ta en dag i taget och acceptera det läge vi befinner sig i just nu. Hur svårt det än är.

      Stora varma kramar till dig!

  22. Alf Sandin skriver:

    Jag har uppskattat att höra dessa fina ord. Jag har haft sorg tillräckligt ofta för att veta. Tack för orden. Alf

  23. Miia skriver:

    Beklagar sorgen efter din syster <3

    Mycket bra skrivet. Det är precis så där det är,det här borde delas ut på begravningsbyråer och dylika instanser som info-blad!
    Jag är 40 år och förlorade min mamma, i en ålder av 64 år, i slutet av juni 2013,visserligen efter 3 års sjukdom men eftersom läget var stabilt var det inte något vi syskon "väntade" oss skulle ske.

    Nr. 7 är är så mitt i pick! Jag ser rött när folk klämmer ur sig "Det finns en mening med allt"
    JAG ser ingen mening att min fina mamma måste dö,ser ingen mening med att mina syskonbarn förlorade sin mormor/farmor!!
    Känner många gånger att folk inte egentligen vill veta hur man mår, så istället för att svara hur jag egentligen känner så säger jag "nog är det bra"… Fast det egentligen gör så himla ont i hjärtat.

  24. Stina skriver:

    Mycket klokt skrivet! Tack! Miste min man i december … Började i måndags i sorgbearbetningskurs och har köpte tillhörande bok (från Svenska institutet för sorgbearbetning) Där finns de flesta av dina råd. Men du är ännu mera marknära och skriver det där om att man knappt orkar handla mat! det är så sant för man orkar inte ta sig ut, gruvar sig att möta folk – och orkar inte laga till maten … Dina råd är viktiga! Jag har också fått mycket stöd som hjälper mig dag för dag. T o m Facebook har varit alldeles oväntat viktig! Många som jag annars aldrig skulle ha träffat men som haft liknande starka sorger har gett sitt stöd, funnits där, sänt en dikt, en sång, en film. Så vi går små små steg dag för dag, natt för natt –
    igenom – hand i hand <3

  25. Helena skriver:

    Mycket viktigt att det skrivs om sorgen och hur man ska bemöta människor i sorg. Blir väldigt ledsen när jag läser detta för jag miste min bror när jag var 11. Vi var en stor familj och han dog på ett ”onormalt” sätt som kunde tolkas som självmord. Vi blev undvikna, folk sneddade över gatan när de såg oss, ingen sa ett enda ord, folk som tidigare varit mina vänner slutade hälsa. Hur föräldrarna klarade det är en stor gåta i denna dag, men de gjorde det. Pappa fortsatte jobba och bära hem pengar, mamma fortsatte sköta hushållet, maten stod på bordet när den skulle och huset var städat och räkningarna betalade… 18 år senare måste jag söka terapi och fick ingen hjälp alls. Samtliga terapeuter hoppade över min brors död med en fermitet så man kunde tro att det handlade om en mycket dödlig farsot. Jag gick i terapi av och till i 30 år. Inte en enda av mina terapeuter reagerade på min brors död. Till slut var jag väldigt sjuk av deras sätt att agera. Så jag blev ett svårt riskfall för självmord, tills det gick upp för mig att de gjorde fel. Sen fick jag via studier och självhjälp hjälpa mig själv. Hela mitt liv gick åt. Jag ångrar djupt att jag sökte hjälp och jag vill inte rekommendera psykoterapi åt en enda människa. Det är kanske bättre nu, men jag slutade i terapi 2008 och då visste dom ännu ingenting, det var bara det att jag började undervisa dem… situationen vore komisk om den inte var så tragisk.
    Jag är glad att det numera talas mera om vad döden gör med de efterlevande. Mera sådant! Tack mrs Martin.

  26. Christel skriver:

    Förlorade min lillebror i cancer,han var 36 år gammal med 3 barn under skolåldern.Han var min bästa vän,vi hade ett nära och fint förhållande,vi var mycket nära i ålder och hade mycket gemensamt.Han kämpade i 2,5 år mot cancern och dog omgiven av hela sin familj-jag fick hålla hans hand då han drog sina sista andetag.Vi hann ta farväl….men ändå var hans död fullständigt förkrossande.
    Sorgen förändrade mej som människa,till en del blev jag en starkare människa,vågar mera,framhäver mej och mina behov men en del av mej har aldrig rest sej.Mitt äktenskap slutade i skilsmässa,vänkretsen förändrades,jag är inte den glada,spralliga festprissen mera….det är inte viktigt för mej mera.Vännerna som är kvar,de nya vännerna,familjen….det är det viktiga!Jag gråter lättare,kramar gärna både kända och okända,lever mera i nuet,tar vara på mej själv och de mina.Tiden läker absolut inga sår,men under över alla under – man lär sej leva med dem!!!
    Känner med dej och din familj,tror på att ni orkar igenom detta tillsammans.Med kramar och många hälsningar

  27. marica skriver:

    Hej alla!

    Miste min mamma 2005 och det går sakta framåt. Saknaden finns kvar, men sorgen är inte längre intensiv och svår, endast i enstaka stunder då mamma verkligen fattas. vill bara tipsa om en förening som heter VIMIL – vi som mist någon mitt i livet. Där fick jag väldigt stöd och vänner för livet. Det gör så mycket att få träffa människor som varit med om samma sak. Jag läser allt det ni skriver och känner så väl igen mig själv. Fortsätt med detta. Stora kramar till er alla Marica

  28. Malin skriver:

    augusti 2013 hämtade vi (jag och min man) mina bonus tonårs döttrar hos sin mamma, det var en fredag, på lördagen vid lunchtid kom polisen, de kom med nyheten – deras mamma är avliden. självmord. marken försvann under mig, den är ej tillbaka än. om än det inte är jag som förlorat någon så har hösten varit i en dimma, Alla punkter du skriver har stämt in på mig, dock har jag tyvärr blivit sviken av alla vänner, kollegor och chef, blivit kallad anorektiker, fått blickar som skriker ”är hon psykiskt sjuk” ”Du är inte skoj längre” fått orden, det är bara att höra av dig.. jag har inte hört av mig och nu står jag och min man här, med två tonåringar i sorg, tre små barn och känner oss svikna i sorgen.. men efter jag läst detta så är jag inte ensam.. tack, jag har kännt att det är mig det är fel på..

  29. .. . skriver:

    Man kan sörja på olika sätt..
    Min mor förlorade sin dotter och hennes mamma samma år. Det var ingen som en gång tänkte att jag – det andra barnet förlorade en syster och en mormor. Att jag inte grät var i folks ögon ”iskallt” . Vad svarar man som 12 åring på det?
    Jag har fortfarande sorg över det här fast det var många år sen. Men jag var ju ”bara ett barn”.
    Min mor gick in i hennes sorg och hade ingen tid över varken för mig el min sorg.
    Bara för man ler eller kan skrattar brtyder det inte att hjärtat inte gråter.

  30. sazet skriver:

    Så kloka ord, precis så är det!
    Miste min syster i unga år endast 34 år ung. Hon lämnade 2 små barn efter sig 4 och 6 år samt en man där förhållandet knackade lite.
    Jag själv hade för 8 mån sedan fått vårt 3 d;je barn o levde i ett lyckorus. O helt plötsligt knall fall hände det oundvikliga, miste min enda syster…..
    Nu har det snart gått 9 år, 9 år av saknad, de första åren var hemska varje högtid o sammankomst var en jobbig tid. Alla säger att saknaden blir mindre smärtsam ju längre tid det
    går,ja så är det. Jag kan komma på mig att saknaden kan
    uppkomma lite hur som helst, sitter i ett flygplan o plötsligt minns jag min o min systers 1:a utlandsresa med fram som barn. Dofter, ögonblick som vuxen o barn mm

  31. Eva skriver:

    Kära! Jag vet vad du går igenom. Mist mina föräldrar och syskon till andra sidan. Första gången min far 1997 och sista , hoppas jag verkligen, 2009min lillebror.
    Men är fortfarande sjuk i ångest. Inte det lättaste att ta sig igenom att 4 familjemedlemmar dött från denna jord. Hoppas de väntar på andra sidan så vi kan va tillsammans igen. Alla vi som blev lämnade här i sorg o saknad .

  32. Marcus skriver:

    Hej!
    Beklagar sorgen!
    Jag förlorade min sambo för 1,5 år sedan och blev ensam kvar med två små barn. Jag känner igen mig i alla dina 13 steg. Framförallt att vänner runt om en måste ”tåla” att den som har sorg inte kommer höra av sig. Att det under en period blir den andras ”ansvar” att hålla relationen vid liv.
    För min egen del tvingade jag mig att äta lunch på stan, bara för att äta något varje dag. Sorgen kommer alltid att finnas, den blir lite mjukare med tiden bara
    Kram

    • Mrs Martin skriver:

      Hej Marcus!

      Jag beklagar så innerligt din sorg. Jag förstår din smärta.

      Tack för fina ord om mitt inlägg. Stor kram och massa pepp!

  33. Karin skriver:

    Förlorade min mamma i höstas. Bara det var fruktansvärt, hon var allt jag hade. Jag har inga syskon, inga barn och ingen partner. Första veckan efter mammas död hörde ‘alla’ av sig. Sedan blev det mer eller mindre tyst. I 7 månader har jag ensam tagit hand om allt som måste fixas plus sorgen. De flesta av mina vänner och släktingar svek. Det är fortfarande tyst… Jag är så fruktansvärt besviken på alla som kom på mammas begravning och som lovade att de skulle stötta mig; komma och hjälpa mig och höra av sig. Det blev inte så. Alla har ‘fullt upp’ som de säger när jag ringer… Eller så säger de ‘hör av dig’ – men jag orkar inte vara den som hela tiden tar initiativ.

    Önskar att dina råd lärdes ut i skolan… Jag har oerhört svårt att tackla den totala ensamhet som jag befinner mig i och jag vet inte hur jag ska komma igenom detta utan stöd… Allt jag behöver är ett samtal då och då, eller ett SMS…

    • Mrs Martin skriver:

      Karin! Vad jag önskar att fler vågade tala till dig. Fråga hur du har det. Hur du mår. Hur det går.

      Maila gärna mig om du vill prata mer. Stora kramar!

  34. Pingback: Varför talar vi så lite om döden? | MrsMartin.se

  35. Bibi Small skriver:

    Forlat men det finns inga ringar eller punkter pa min maskin for svenskan, ej heller min spanska (rattvist sa) och for gammal for att orka ratta till det…

    Have read with interest the excellent article on loss of our loves ones and the various needs often unmet. Because people have their own problems to deal with and generally too stressed out to touch the subject of grieving. Possibly also afraid it might happen to them. You really can’t count on friends and family to get through a major heartbreak. Simply have to muster up courage o carry on, one day at the time. In ’95, one of my three sons died suddenly as a result of a childhood bike accident at 12. He had just returned from a summer in Sweden with his grandmother – the brothers took turns for these wonderful visits to my roots – and he and little Helena were friends. Now he is gone as is her husband. Unreal. For one entire week I kept buying boxes of the most beautiful (and expensive) thank you cards available. But only wrote one to a family with five sons, all close friends of my son. Was criticized for not mailing a card to the wife of one of the prosecuting attorneys I worked with. This hurt terribly, actually very un-American. Unable to put into words the gratitude I felt towards people who had remembered us with flowers and messages galore. Even a gorgeous large wreath with prastkragar och blaklint from my one and only Swedish friend in the US. Blaklint had to be imported from another state to California. She wrote on a card it was from Mom – what a beautiful, generous gesture! I had contributed nothing, but just tried to look beautiful in long white maxi Calvin Klein, so typical of the Mom my son knew. He had always hated to see me dress in black (?!) and had wanted me to always look glamorous and my old boho self. (Repeat of the hippie generation.) Unlike his brothers he was a cowboy type and the severe stress due to competitive demands of corporate lifestyle and what follows simply was too much for his epilepsy that he refused to identify with – too macho. But, life goes on, one day at the time and writing this is still very difficult. Just wanted to say it becomes a little easier to deal with it and to try to pursue your interests, dreams or whatever – or hang on to your old talents. Mine is theater and I am still doing shows at 80. Working on being somebody else and creating characters for plays helps and my son would have loved the glitz and glamour, also the old and haggard. Even escaped to Mexico for twelve years and recently returned to the San Francisco Bay area north. Laughing is the best medicine for me – and I laugh the most with my kids and people in the theater, and also with Mexicans over here. Their serious, sincere faces and marvelous sense of humor made it possible to endure over a decade of being a total basket case within. Thanks, Swedish supporters, for old time’s sake! And thank you, Mrs. Martin, for your generosity to share with the world your deep insight into this complicated issue. You are a jewel to us who at times become lost in our griefstricken state – your words of wisdom are represent a pillar. Again, I apologize for not addressing my response in Swedish but trust that most people will understand, at least to a degree. If they become insulted, so be it – nothing I can do about it. Their own loss, not mine – just tried to reach out which hasn’t always worked in the past… There is so much resentment in this world and time is too short. Man bor garna alta pa sin sorg (”ska hon aldrig sluta tjata om det dar med barnen som dog nar dom var sma – det blir jobbigt att lyssna pa jamt och standigt.” Men att alta pa att en gammal svenskfodd utlanning inte ar sa helsvensk langre efter 60 ar utflugen fran sina rotter ar verkligen att slosa bort sin tid i onodan! Lagg ner den tiden pa folk som forlorat sitt barn eller lifspartner eller nagon for dem betydande person i livet. Det dar med ”andra sidan” kan gott fa vara for min del.

  36. Anna skriver:

    Jag har nyligen förlorat min pappa som dog samma år som farmor och farfar och nu är min mamma döende. Mina föräldrar är inte lika unga som din syster men de är på tok för unga för att dö. Min pappa hann knappt bli morfar och mitt lilla barn kommer inte minnas någon av dem. Jag har varit i chock sedan jag fick beskedet om min mammas sjukdom och har inte riktigt kunnat gråta för när jag har släppt på sorgen så tappar jag andan och får inte luft. Men i går läste jag varenda ett av dina inlägg och jag grät och grät i sju timmar. I dag känns livet fortfarande mörkt men ändå lite lite lättare. Jag fick dela din sorg vilket gjorde mig trygg nog att närma mig min sorg, i alla fall lite på ytan.

    Tack för dina texter, de är så ärligt och vackert skrivna och de går rakt in i mitt hjärta.

    • Mrs Martin skriver:

      Anna! Vad jag önskar att jag hade något klokt att säga men jag har inte det. Jag beklagar innerligt dina sorger. Vad jag önskar att du fick ha din mamma kvar länge än.

      Stor kram! Tack för att du läst bloggen och för att du kommenterar. All styrka till dig!

  37. Helena Lövgren skriver:

    Jättebra råd. Och de passar perfekt in på de som är mitt i vilken kris som helst. Som vår familj när 3-åringen fick cancer. Kaos är det enda som kan beskriva vår vardag då.

    Han är nu 5 år och mår hur fint som helst.

    Kram till dig.

  38. Ninn skriver:

    När jag förlorande en av min förälder i cancer så slutande folk hälsa på mig de hälsande på mina syskon och min förälder men inte mig
    Ingen frågande hur jag mådde
    De undvik mig fick alltid höra hur svårt de måste gå igenom min förälder och syskonens namn men jag var inte med
    Min enda vän bröt kontakten när berättande att min förälder hade cancer och ville aldrig mer ha mig som vän bröt kontakten inte hört av sig sen dess 3 år nu när kontaktande fick svar ville ha någon kontakt mer med mig
    jag har gått igenom mycket svårt i livet , svår mobbning i skolan psykiskt och fysiskt av elever och lärare och inga kompisar men kämpat på efter 13 års vänskap som bara bröt upp insåg ganska snabbt det som kanske många skulle säga inte är sant
    Att om jag dog istället hade allt varit bra och ja det inser för vardag
    Ingen frågar hur jag mår och ingen tröstar mig
    Jag har sen dess gråtit så mycket insett det var mitt fel min förälder dog trots kag vet inte är sant min förälder fick cancer som var gick inte göra något åt under de några få månander så kämpande jag hitta botemedel men fanns inget
    Om jag kunde få en önskning uppfylld så önskar jag kunde blivit sjuk och gått bort få då hade allt blivit bra
    Jag går dagligen till kyrkogården och jag gråter varenda sekund
    Fick ingen hjälp hos psykolog bara min förälder och syskon ingen prata med berättar jag till de så får höra de lider så säger inte mer utan hålla allt inne
    Men snart orka inte mitt hjärta mer och ja jag tror man kan dö av smärta i hjärtat men då blir allt bra

  39. Carro skriver:

    Tack för ditt inlägg. Jag behövde det så mycket. En väldigt nära vän till mig miste nyligen sin bror. Det är enormt svårt att stå vid sidan om. Jag känner mig otillräcklig, hur jag än gör känns det fel. Hör jag av mig för ofta? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Inget läker hennes sorg. Livet är så hårt ibland. Kram

    • Mrs Martin skriver:

      Hej!

      Att finnas där är det viktiga. Att ta kontakten, att inte be henne höra av sig utan istället låta det vara du som hör av dig. Det är mitt råd till dig.

      Stora kramar!

  40. Sara skriver:

    Hej!
    Vilka bra råd! Tänk att jag skulle hitta ditt blogginlägg nästan tre år efter att du skrev det. Min svägerskas mamma är svårt sjuk och har väntat på levertransplantation. För en vecka sedan fick de veta att hon är i för dåligt skick för att genomgå en transplantation, och att de tar bort henne från kölistan. Jag är verkligen usel på att hantera sorg, både för min egen del och verkligen när människor i min närhet genomgår sorg. Jag är den som försvinner, som inte vet vad jag ska säga och därför inte säger något. Nu förstår jag att det som sägs inte är det viktiga, utan bara att vara där. Nu ska jag ringa min svägerska och säga hej. Tack snälla för dina råd!

  41. mariann skriver:

    har tappat min gamla men ändå pigga mamma hastigt på sjukhus och jag är i ett trauma.
    visst hade hon demens men hon var glad och kände igen mej , hon var mitt stora sällskap
    och jag var hos henne varje dag. jag saknar henne oändligt . ska jag trösta mig med att hon har det bättre nu ? det här med att sörja och sakna en gammal förälder skrivs det inte mycket om för det är naturligt att dom dör , men det gör ändå så fruktansvärt ont.
    jag gråter varje dag . mamma visste hur det kändes att tappa ett barn , 22 år var han då han förolyckades , min tröst är väl att dom är tillsammans nu . men gud så ensam jag känner mig.

  42. Erna Pehrsson skriver:

    Håller med det mesta som skrivits. Vill bara poängtera att jämnför aldrig varandras sorg. För över 20 år sedan miste jag en 17 årig. Han hade då varit sjuk i 10 år. Han var på olika sätt svårt skadad skadad av sjukdomen. Detta gjorde att jag kunde känna det som en befrielse när han dog. Han fick det bättre, slapp svåra krampanfall, hemska cancerbehandlingar och en ständig trötthet och ett utanförskapm.m. Jag /vi unnade honom att slippa detta, men sorgen och saknaden är lika stor för det. Fast det nu gått så många år så går det inte en dag utan jag på något sätt tänker på honom. Sorgen är en följeslagare som man fått lära sig leva med. Men vetskapen om att han inte lider gör det lättare att leva utan honom. Erna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.