I väntan på vardagar

Nyårsafton var betydligt lättare än julafton, kanske för att syster och jag sällan firade just nyår tillsammans. Fantastiska vänner hade lagat en makalöst god middag! Vi hade mycket trevligt och satt uppe många timmar efter midnatt. Dessutom hade A sytt utklädningskläder till våra barn och då grät jag årets sista tårar. Tårar för att jag blev glad och rörd. Är det något våra töser tycker om så är det att klä ut sig. Två mörkrosa kreationer fulla i paljetter. Så himla fina!

Tolvslaget kom och jag pratade med mamma och pappa i telefonen. Då kom årets första tårar, tårar av sorg och saknad. Det är nog så livet kommer bli framöver. Nära till tårar.

Dagarna rullar. Vi försöker leva ett så vanligt liv som möjligt trots att vårt hem är i kaos. Idag upptäckte vi att listerna i hallen på övervåningen (!!) börjat spricka. Antagligen beror det på att huset är så oerhört torrt av alla avfuktare som står och torkar luften dygnet runt. Jaha. Så nu behövs det renoveras på övervåningen också. Jaja. Då tar vi det också. Jag orkar inte gråta en enda tår över vårt hus för ställt i relation med vårt andra kaos är det inte värt några tårar.

Nåväl.

Helg. Det är helg. Fredagsmys som började i slalombacken tillsammans med fina vänner. Halvvägs till backen kom Mr Martin på att barnens overaller hängde kvar där hemma i hallen. Jäklar! Bara att vända om. Ilskan som bolmade upp inom mig kändes… främmande! Plötsligt insåg jag att jag är arg på något annat än det faktum att syster är död och/eller att vårt hus översvämmats av avloppsvatten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Är det positivt att något annat får min uppmärksamhet (ilska) eller är det negativt eftersom glömda overaller helt uppenbart är ett i-landsproblem? Jag vet inte och jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag får mest dåligt samvete mot våra vänner som väntar i backen.

Väl framme förväntar vi oss slask men backen visar sig vara helt okej faktiskt. Inte den bästa vi åkt i men absolut inte den sämsta heller. Barnen (och föräldrarna) är lite ringrostiga sen förra säsongen men efter två åk är vi helt klart på banan igen. Båda barnen åker liften själv och mamman passar på att åka några åk i egen fart. Underbart skönt! Slalom är som balsam för själen! Vi äter varm soppa och goda smörgåsar, dricker kaffe och skojar med kompisarna. Jag glömmer till och med bort att jag har packat ner kakor. Även barnen verkar uppenbarligen ha glömt bort just det.  Vi planerar några kommande helger i Kåbdalis och ger oss sen upp i backen igen. Under det sista åket dyker Mr Martins tankar om lycka upp i mitt inre och jag vrider på huvudet och tittar på vår tuffa fyraåring som åker slalom helt på egen hand och i en rasande fart. Vinden blåser i mitt ansikte och ja.. känner jag kanske lite lycka? Nej. Jag gör ju inte det. Ingen lycka. Men faktiskt glädje. Jag är stolt över mina barn och njuter fullständigt av att spendera tid med familj och vänner (egentligen skulle jag vilja skriva enbart familj eftersom så nära vänner faktiskt känns som just familj).

1579937_10152116288012346_1988254382_n

1558668_10152116288007346_1397042454_n

 

Vi åker hemåt. Handlar god mat. Mr Martin steker hamburgare och gör god potatis i ugnen medan jag promenerar. Barnen busar och bygger kojor. Och sen går kvällen som en relativt traditionsenligt fredagskväll. Barnen äter chips, vi ser en halv tecknad film och nu Fångarna på Fortet. Jag jublar över att den tidigare kvinnoförnedrande rollen ”Stellan Silvertass” som Peter Magnusson hade är borta ur programmet.

Se där. Ytterligare något att vara glad över!

I morgon är det lördag. Jag ska plugga hela dagen. På kvällen ska vi till min svägerska med familj och äta pasta och räkor. Jag tänker slå på stort och dricka ett glas vin. Och på söndag och måndag blir det slalom igen. Slalom slalom slalom. Jag hoppas hela vintern och våren blir full av slalom! Full av liv! Full av energi!

Dessutom önskar jag mig ett helt och rent hus. Jag vet att vi kommer dit. Så småningom.

Idag är en bra dag. Dagen idag är bättre än den dag som var igår. Jag griper efter det lilla normala som finns i våra dagar och även om det är knapert med just normalitet just nu så kanske dagarna till slut ändå blir vardagar igen? Vi får se. Tills dess jag får uppleva vardagar igen så tar jag en dag i taget. Och för närvarande duger det bra det med.

/Mrs Martin, 3:e januari 2014.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.