Hur lagar man det som för alltid är trasigt?

Min syster var 36 år gammal när hon somnade för natten och aldrig vaknade igen. Kan ni förstå? 36 år gammal (ung!) och så dör hon i sömnen. Ingen bilolycka. Ingen mördare som klättrade in genom fönstret och tog hennes liv. Ingen tsunami, ingen kamp mot cancer och ingen buss som fick sladd och körde på henne vid en busshållplats. Hon bara somnade. Helt plötsligt och oväntat. Vi har ingen som helst aning om varför och vi ställer oss just den frågan precis varje dag. Och sen dess mitt liv en ständig kamp.

För hur lagar man det som inte går att laga? Hur lagar man det som för alltid är trasigt?

Det är natt. Lördag den 2:a november ska alldeles strax bli söndag den 3:e november. Min bror och hans sambo har ätit middag hos oss. Vi har druckit varsitt glas vin och har haft en toppentrevlig kväll. De har precis åkt hem i en taxi och jag står i badrummet och borstar tänderna. Då ringer min mobil. Det är mamma. Jag svarar och hon berättar med lugn och samtidigt stressad (jag kan inte beskriva det på något annat sätt) röst att min systers man har hittat min syster livlös i sängen och att de är på väg till sjukhus i ambulans. ”Ambulans” säger jag. ”Vadå ambulans”? Min mamma berättar att ambulanspersonalen använt hjärtstartare och att de därefter åkt iväg. Min mamma vet inget mer. Vi pratar en stund till, jag försöker ta in vad hon säger och tänker att jag ska skälla lite på syster i morgon för att hon skräms så förbannat. Sen lägger vi på och jag sätter mig i soffan med Mr Martin.

En timme går. Klockan blir kvart i ett. Och jag förstår inom mig att detta kan inte ha gått bra. Varför ringer ingen? Varför får vi inget sms? Vad är det som händer? Jag loggar in på facebook och den slutna grupp där jag har vänner som är vakna dygnet runt. Vi är många i gruppen och någon är alltid vaken. Skriver ett meddelande som andas panik. Snabbt får jag svar. Jo, visst är det några som är vakna! Berättar vad som hänt, vi skriver till varandra en stund. Det blir något att hålla i, mina vänner i den slutna gruppen. Mr Martin sitter nära, håller en arm runt mig och talar lugnt. Jag skriver och har panik och är arg på syster som skräms så.

Kvart i två ringer telefonen. Det är min pappa. Och han berättar att min syster är död.

Marken under mina fötter tycks rasa. Andas jag? Jag organiserar barnvakt vilken anländer inom loppet av mindre än två minuter. Vad Mr Martin gör vet jag inte. Jag gråter och dricker mycket vatten och vill helst av allt kräkas men det kommer inget kräks. Min fina vän som kommit för att barnvakta stryker mig över ryggen, försöker trösta. Inom mig föds ett totalt kaos samtidigt som något annat dör.

Vi åker till mamma och pappa, övriga familjen är redan där. Vi gråter och pratar och jämrar oss. Vankar runt i deras stora lägenhet. Försöker ta in vad som skett. Det går inte. Vi kan inte förstå. Jag tar kommandot, försöker tänka klart och hålla ihop. Hålla ihop både mig och min familj. Alla försöker hålla ihop. Både sig själva och varandra. Vi klamrar oss fast vid varandra och plockar förtvivlat bland de spillror som livet slagits i.

Men hur håller man ihop sig själv? Hur håller man ihop något som för alltid är trasigt?

Söndag eftermiddag. Vi får åka till sjukhuset och titta på syster. Jag får titta på min döda syster. Det är smärtsamt. Faktiskt så smärtsamt att det inte går att ta in. Det tar en stund innan tårarna kommer men när de kommer går de inte att hindra. De flödar ur mig som en våg och jag håller hårt i Mr Martin, i pappa, i min systerson och i min svägerska. Jag lutar mig mot min bror. Hur ska vi klara det här? Vad är det som händer? Är vi verkligen med om det här? Var ska vi ta vägen? Hur ska vi göra nu?

Jag tar inte avsked av min syster. Jag säger istället ”Vi ses”. Och så säger jag mycket annat. Som ska stanna mellan mig och min syster.

Och håll i er nu.

Sen lyssnar jag på mina föräldrar när de tar avsked av sitt äldsta barn. Och det är så ofantligt svårt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag nästan lämnar min egen kropp. Jag nästan dör jag också. De bästa jag vet har förlorat något av det bästa de vet. Vi alla har förlorat. Och vilken fruktansvärd och vidrigt svår förlust det är.

Vi åker hem igen. Var ska vi ta vägen? Åt vilket håll ska vi köra?

Mina vänner börjar få veta. En nära vän skickar sms till några gemensamma vänner. De sprider vidare, alla sprider vidare. Det börjar rasa in sms och telefonsamtal. Min inbox på facebook nästan sprängs. Jag läser och gråter och pratar och gråter och slumrar bort några timmar på soffan. Jag är en tillfälligt värdelös mamma, klarar knappt av mig själv. Mr Martin blir ensamstående förälder och han sköter det uppdraget med bravur! Såklart. Svärmor kommer till oss, försöker stötta och hjälpa. Hon har en förmåga att verkligen hitta orden. Jag suger i mig som en svamp.

Och så går tre veckor. Tre ofattbart tunga veckor. Jag klarar inte mig själv, vågar inte vara ensam. Är rädd för att jag ska dö, att mina barn ska dö, att Mr Martin ska dö eller att någon annan ska dö. Jag är rädd för att Mr Martin ska lämna mig, att en tsunami ska dränka oss under vår kommande Thailandsresa och jag är rädd för precis allt möjligt annat som mest troligt inte alls kommer att hända.

Jag börjar jobba. Gråter floder på jobbet men skrattar också. Det är så konstigt. Tänk att det går att skratta? Hur är det möjligt?

Jag börjar simma. Hälen tillåter ingen löpning. Så jag simmar. Längd upp och längd ner. Och jag åker vattenrutschbanorna ensam utan barn. Och badvakterna tittar. Och jag ger blanka fan i det. Glo bäst ni vill liksom! Här kommer Mrs Martin med baddräkten mellan skinkorna (för att det går snabbare då) och hej vad det går!

Jag bastar dock inte. Det går inte. Ångest får näring av den fuktiga värmen. Vi som brukar basta här hemma hela vintern! Kanske kan jag förvara mina pelargoner där inne istället?

Tre veckor har gått. Fråga mig inte hur. På fredag ska vi begrava min syster och jag förbereder mig genom att inte tänka på det. Jag skjuter det åt sidan, förnekar det, hatar det. Jag ska bära min systers kista. Tillsammans med mina föräldrar, min lillebror och två av våra kusiner ska jag bära kistan. Mamma och pappa ska bära i mitten. Vi andra längst fram och bak. Vi ska bära vår syster till den sista vilan. Smaka på det du, om du orkar.

Hur ska jag överleva det här? Hur ska jag kunna leva igen? Hur ska jag kunna bära det här? Och hur bär man sig själv när man själv är så trasig?

Vårt nätverk är enormt. Jag blir så varm och glad och stärkt av alla människor som slutit upp! Hur tackar man för det? Hur säger man tack? Hur ger man tillbaka?

På väg hem i natten söndagen den 3:e november brottades jag med hur syskonskaran nu ser ut. Vad gäller nu? Är jag bara storasyster nu? Eller är jag fortfarande lillasyster ändå? Är vi tre syskon eller är vi bara två? Och så säger jag det högt och min lillebror svarar så självklart. Det har alltid varit så. De frågor jag har har han ofta svar på, inte sällan faktiskt utan att jag hunnit ställa frågan.

”Vi är tre syskon. För alltid. Punkt slut”.

Och det har han ju rätt i. Vi är tre syskon. För alltid. Men två av oss ska begrava den tredje (den första) nu på fredag.

Och det är så svårt att jag nästan inte kan ta på det.

/Mrs Martin, november 2013.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Hur lagar man det som för alltid är trasigt?

  1. Pappa skriver:

    Vi läser och gråter. Kram

  2. Jeanette skriver:

    Läser o tårarna trillar…. Er situation är så ogreppbar o overklig och ändå den verklighet ni har att hantera varje dag (o natt). Först när man går igenom det svåraste så förstår man att det svåra var rätt lätt. / finns här Alltid /

  3. Åsa S skriver:

    Ligger i sängen å läser å tårarna bara rinner! Kan inte ens föreställa mig din/er smärta och sorg. Hoppas det blir lite lättare efter fredagen i alla fall. Kram

  4. Rakel skriver:

    Så tungt det är nu… och en tid framöver. Ingen vet när det planar

    Tre syskon är ni alltid och för två av er är livet för all tid förändrat.
    Det betyder inte att det enbart är till det sämre, till viss del kan det ske stärkande förändringar.
    Men någon mening med detta eller ett ljus i tunneln tror inte jag på.

    Däremot tror jag på läkning, förlikning, acceptans och kärlek till de som finns kvar. Att bevara storasysters minne med allt vad det innebär är viktigt för er alla, inte minst för alla barn.
    Att bära kistan var för mig oväntat, men ack vilken fin symbolhandling! Tänkte inte så tidigare.
    Kram! Om inte förr så kramas vi på fredag

  5. Anki Erixon skriver:

    Gråter och kramar Er alla på avstånd ❤️

  6. Pernilla skriver:

    Finaste Tina ❤️har väntat på att få följa din blogg men inte på detta sätt dock. Men kanske är det bra att få skrivs av sig av din smärta. Jag vet inte då jag inte ens kan föreställa mig det ni går igenom. Jag gråter ofta & jag tänker på era hela familjen & på barnen & sambon . Inga ord kan trösta men mitt i all sorg finns du med dina tröstande ord & dina beskrivande känslor. Du stöttar dina föräldrar fast du e så trasig inombords just för att du e DU❤️ Jag läser några rader och snyftar här i min säng, jag saknar dina föräldrar som alltid lättar upp min tillvaro på passen, platserna längst fram e lediga k& väntar på mina bästa vänner, men de väntar tills orken är tillbax även jag väntar med en öppen famn, gråta kommer jag men jag kommer finnas där & kommer försöka få dem att känna glädje en liten stund, allt gör att försöka. Tina Tina du e bara så speciell & speciell så att jag bara gillar dej. Krama din man & hälsa från mej ❤️

  7. Maggan skriver:

    Läser dina fina ord om det ofattbara – tårarna rinner och jag får en stor klump i magen. Så oerhört tufft. Kommande fredag kanske värst….
    Styrkekram

  8. Charlotte skriver:

    Du och de dina har varit återkommande i mina tankar sen den natten då vi skrev. Då mina ådror frös till is när du berättade. Om jag kände så,som inte ens känner din syster och inte dig mer som en allvarlig vän, HUR skulle inte ni då känna?
    Önskar att det fanns nåt man kunde hjälpa er med fast man bor i fel ände av landet.
    Men jag finns på fb och ofta nattetid.
    Många kramar Tina

  9. Yolanda skriver:

    Vi tänker på er, många kramar! ❤️

  10. Mrs Martin skriver:

    Ja, tänk så det kan bli. Inte anade jag att bloggen skulle komma att handla om just detta när jag, tillsammans med vännen Emanuel, köpta domänen i januari för snart ett år sen.

    Men nu är det som det är och orden blir därefter. Kram på er som orkar läsa! Jag orkar nästan inte skriva. Men just när jag skriver så lättar trycket lite lite. Och det är så ofantligt skönt.

    <3

  11. AnnikaWall skriver:

    Tina, min bror var äldre när han dog. Han hade hunnit fyllt 60, men det spelar ingen roll. Det är några år sedan nu men det gör fotfarande ont. Jag säger att jag har tre systrar och tre bröder, men en är död. Jag kommer alltid att ha sex syskon och du kommer alltid att dina två, även om din syster inte längre är med dig. Tänker på dig på fredag, jag lovar.

  12. HH skriver:

    Jag läser och tårarna trillar. Återupplever saker. Känner alltför väl igen det du beskriver. Livet kommer återvända men ingenting blir sig likt och sorgen ligger där under ytan. Som du säger så läker såret men lämnar ett stort ärr efter sig. Ett ärr som ingen plastikkirurg i världen kan göra något åt.
    Tänker på dig och de andra på fredag. En del kallar det för avslut. Jag vet inte. Känner det mer som en början på ett annat liv. Ett liv där något viktigt saknas. Som man får lära sig leva utan men som ändå för alltid kommer följa med i minnet.
    Kram bästa Tina!

  13. cheap jordans skriver:

    It is important to understand that some people just do not understand that what they are doing is stealing. It is up to you, the inventor, to be vigilant and relentless in protecting your business
    cheap jordans
    [url=http://www.brighamcitybowling.com/]cheap jordans[/url]

  14. Catharina Olsson skriver:

    Förlorade min 29-årige lillebror i en MC-olycka veckan efter midsommar 2014. Såg ngn som länkat tilm dina 13 sätt att möta en människa i sorg och blev nyfiken. Detta inlägg om kaoset som uppstår, om förtvivlan, om det förfärliga i att se sina föräldrar ta farväl av ett av sina barn är så precis vad vi upplevt i sommar att det känns som skrivet av någon av oss. Smärtan och saknaden förlamar tidvis. Längtar efter min bror <3

  15. Mrs Martin skriver:

    Catharina: Jag beklagar så din förlust av din älskade bror! All kärlek och styrka till er. Kämpa!

    <3

  16. Barbro333 skriver:

    Hej Tina, första gången jag läser blogg och just din blogg. Du delar med dig rakt ut ur ditt hjärta och landar i våra hjärtan . Din syster kommer för alltid finnas, fast nu i en annan dimension. Du har ett härligt text språk. Du träffar oss alla som läser detta. Oerhört starkt, grät mig igenom flera av dina inlägg. All kärlek, respekt, styrka och värme till dig och din familj. Fortsätt andas, fortsätt andas.

    Kramarna Barbro333 (Eva)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.