Vem har firat sin sista Lucia?

13:e december. Lucia.

I onsdags tittade vi på sexåringens luciatåg. Min mamma blev ledsen efteråt och vi pratade om att min syster aldrig mer kommer uppleva ett luciatåg. Hon kommer inte se sina barnbarns luciatåg. Och det är så fruktansvärt vidrigt hemskt. Jag hade dock svårt att ta till mig det i onsdags, för mig blev det ett konstaterande som gick rakt igenom mig och jag kunde inte ta in det. Kunde inte hantera det. Kunde inte acceptera det.

Idag hade vi luciafirande på jobbet. Våra fantastiska elever och kollegor bjöd på stämningsfull skönsång. Mycket fint, ljuvt och proffsigt organiserat! Jag och min närmsta kollega satt längst fram, ”det gäller att sitta nära så man kan uppleva” sa min kollega innan vi knep några av aulans bästa platser. Ljuset gick ner och in kom luciatåget. Skön sanktaluciasång fyllde hela aulan och ljusen spred ljus i mörkret. Och då slog det mig. Det mamma slagits av redan 48 timmar tidigare. Som ett slag i magen och en käftsmäll i ansiktet:

Du kommer aldrig mer att uppleva ett luciatåg. 

Tårarna gick inte att hindra. Som en våg vällde de fram och jag blev till slut tvungen att smyga ut och hämta papper. Hur i hela helvete kan det få vara så här? VARFÖR fick min syster inte leva? VARFÖR fick hennes barn inte växa upp under sin mammas vingar? VARFÖR lever hennes man ensam? VARFÖR tvingas mina föräldrar att vakna till varje ny dag med den smärtsamma insikten i att deras ena barn inte längre lever? VARFÖR ska jag och brorsan i morgon slå in julklappar och skriva julrim som avslutas med två namn istället för tre?

Varför får du inte se fler luciatåg?

Alla dessa frågor. Varje fråga saknar ett svar.

Jag har så mycket jag vill säga dig. Jag har så mycket jag vill fråga. 

Men jag får inga svar. Det finns ingen som kan svara. För den enda som kunde svara somnade den 3:e november och vaknade aldrig mer. Hon ligger för evigt i dvala. Kroppen nedgrävd under jord. Själen någon annanstans dit ingen kan nå. Alla mina frågor lämnade du kvar, endast svaren tog du med dig.

Kände du till min tonårshemlighet trots att jag aldrig berättade den för dig?

Visste du hur mycket jag tyckte om den där svarta västen som du virkade till mig när jag gick på mellanstadiet?

Varför sjöng vi aldrig tillsammans?

När brorsan gifter sig tänker jag överraska med en sång och dans. Om du hade levt, hade du varit med och dansat då?

Förstod du hur vansinnigt stolt jag var över dig när du, tillsammans med Daniel, sjöng den där Eiffeltornssången i Björkssalen någon gång på mitten av 90-talet? Jag höll faktiskt på att spricka där jag satt längst fram!

När du och J gifte er satt mamma och pappa framför mig i kyrkan. I samma sekund som vigseln startade sneglade jag på våra föräldrar och de tittade på varandra och log så deras kinder nästan gick sönder. Såg du deras lycka den dagen? 

När du väntade ditt första barn och berättade det för mig kunde jag inte hålla mig utan berättade faktiskt för Nicke. Han i sin tur var (som tur var!) bättre på att hålla hemligheter än vad jag var. Förlåt för att jag svek ditt förtroende! Och jäkulens vilken galet söt bebis ni fick 8 månader senare! Det sista vet jag dock att du vet. Vi pratade om det varje dag under en evighet. 

Minns du när pappa skulle lära kusin Alex att åka slalom? Backen var helt tom på folk förutom du, jag, Alex och pappa. Pappa hjälpte Alex att starta från backens topp och sen åkte hon mot oss där vi stod en bit längre ner. Och dig åkte Alex på. Pang! Jag skrattade så jag grät åt er där ni låg i en salig röra med skidor och stavar och vantar och långa rufsiga hår. Minns du det? 

För någon vecka sen stod jag på Ica och fick plötsligt för mig att baka grisinis. Problemet var dock att jag förstås inte vet hur man gör. Så jag tog upp telefonen för att ringa till dig och fråga. Men det går ju inte att ringa till dig längre, det kom jag på först när jag stod med telefonen i handen. 

Fan också. Jag tänker aldrig baka grisinis. Aldrig i livet inte en chans! 

Jag har en riktigt dålig dag idag. Den 13:e december är en riktigt kass dag. Den är dålig för att du är död. Jag är så arg och ledsen och förtvivlad över att du är död. Vet du det? 

Är du arg, ledsen och förtvivlad? Jag hoppas att du är raka motsatsen. Herregud vad jag hoppas på att du är raka motsatsen. 

Åter till förmiddagen. Luciatåget tog slut och jag begravde mig i arbete under de två kommande timmarna. Att jobba går faktiskt riktigt bra, jag tar itu med än det ena än det andra och får mycket gjort. Sen blev det lunch och det med vännen A. Som jag egentligen inte känner alls så väl men som mycket bestämt stigit fram, ja faktiskt med enorma kliv, och talat om för mig att det här kommer jag att överleva. ”Du kommer att överleva. Det kommer att gå. Hur överjävligt hemskt det än är så kommer du att klara det här”! Och vet ni? Jag tror att A har rätt. Jag tror henne faktiskt.

En lunch med ändå många skratt. Skämt och allvar. Aldrig tidigare har jag delat så privata tankar med någon jag känner så lite. Aldrig tidigare har jag gråtit ner i min fläskfilé inför en fullsatt restaurang.

Trycket lättade. Eftermiddagen kom och gick. Middag hos min 86-åriga mormor och nu sitter jag i soffan med ett stort svart hål i hjärtat som värker långt mycket mer än det gjort på hela veckan. Det är luciadagen idag. Många fler än mig har tittat på luciatåg och det bloggas och facebookas och skrivs för glatta livet om alla luciatåg man tittat på. ”Åh så fina luciatåg! Vilket fantastiskt luciatåg”! Och jag tror er. Jag tror absolut att ni har sett fantastiska luciatåg, förmodligen lika fantastiska som det jag fick njuta av i morse!

I mitt huvud finns dock endast en tanke. En svart sorglig tanke som ingen vill läsa men som jag tänker skriva ändå. Eller det är egentligen ingen tanke utan istället en fråga. En fråga som ingen vill höra men som jag ställer mig själv om och om igen.

Nu kommer den. Frågan.

Är du beredd?

 

Vem har njutit av sitt livs sista luciatåg idag?

 

Ytterligare en fråga utan svar alltså.

Jag har många frågor som saknar svar.

Jag tycker inte om frågor som inte har några svar.

Jag tycker inte om dem alls.

 

/Mrs Martin, 13:e december 2013.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 svar på Vem har firat sin sista Lucia?

  1. Eva Karlsson skriver:

    Frågan känns naturlig i sammanhanget. Kanske en fråga man bör ställa sig ibland när man börjar ta saker allt för givna. Dess bättre, skulle jag vilja påstå så finns det inget svar på den frågan. Men den ger en stark känsla av vikten med Carpe Diem, fånga dagen och fundera på det som är viktigt på riktigt.

    Du lilla människa, så vilsen och trött
    sörjer och längtar efter syster som dött
    En sorg som är så obegripligt svår
    finns där inom dig hur bra du än mår.
    Frågorna kommer och frågorna gå
    så oändligt mycket som ej går att förstå
    Gråt dina tårar. le när du kan
    Systers kärlek du för alltid vann
    En dag i taget, ett steg i sänder
    sorgen finns kvar men lyckan återvänder.

    Kramar
    Eva

  2. Ulla skriver:

    Hej, du berör så mycket har så mycket rätt i det du skriver, har inte varit i din och alla dinas situation, men känner så med er. Fast ni har det förjävligt om man får uttrycka sig så, ni fixar ändå så mycket bra fortsätt med det, tycker du skriver så himla bra om allt, vardagen där allt händer och ni försöker verkligen. Att ni kommer ha en annorlunda jul nu, så är det hur man än önskar annat….men ni överlever, tänker på er och önskar er alla en fin jul, Ulla !

    • Mrs Martin skriver:

      Tack Ulla! Att skriva är min ventil. Dina ord värmer och stöttar. Jag hoppas att du också får en fin jul.

      Stor kram!

  3. Kusin alex skriver:

    Hej fina du,
    Ja minns du skidbacken – jag minns det som igår och jag minns också att din syster tyckte det var vansinnigt roligt att jag åkte in i henne, vi skrattade så vi grät i backen…
    Jag måste bara berätta något väldigt underligt – min dotter var hos sin mormor i helgen (er moster) och när hon skulle åka hem sa mormor, ta med en bok från bokhyllan som du vill ha hemma (det råkar finnas säkert två hundra böcker i bokhyllan, mina gamla) och då väljer hon Ronja Rövardotter, som hon tar med sig hem. När vi ska läsa på kvällen säger hon, ”mamma, jag tror att någon har skrivit till dig i boken” och när jag läser den numera gulnande texten så är det din syster, min kusin som skrivit en hälsning. Jag var helt tagen, hur kunde min dotter välja den enda boken av två hundra där din syster skrivit till mig?
    Jag tänker på er så mycket. Ni är alla så starka och kommer att ta er igenom denna svåra tid – även om det kommer att ta lång tid.
    Många kramar kusin alex

  4. Mrs Martin skriver:

    Alex!

    Vad roligt att du också minns backen. Utöver den har vi delat många skratt och mycket skog. Otaliga sommar- och jullov. Fina tider hos oss och hos mormor och morfar, vilken lycka det är att bära med sig såna barndomsminnen!

    Det med boken ger mig gåshud! Otroligt märkligt! Tänk ändå vad hon gör sig påmind i vardagen. Jag suger i mig som en svamp och tänker att kanske finns det någon slags kommunikation ändå?

    Stora kramar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *