Länge sen sist…

.. och ännu längre lär det bli. Jag vet inte varför men behovet att skriva försvann. Det bara upphörde att existera. Poff pang borta.

Det är tyst i huvudet. Åtminstone så pass tyst att orden inte pyser över. Någon tror kanske att jag har slutat sörja. Att jag har kommit över min systers död. En sådan sorg går dock inte att komma över. Man kommer aldrig över den. Ni som sörjer vet precis hur jag menar. Jag kommer aldrig att komma över Tove. Hela mitt liv kommer jag att sakna henne. Jag kommer aldrig kunna gå vidare. Aldrig någonsin kommer jag kunna gå vidare.

För livet som det var går inte vidare. Livet utan en syster dör. Men istället kan man leva ett annat liv. Ett systerlöst liv som på så ofantligt många sätt skiljer sig från det liv då hon levde. Det nya livet är annorlunda. Mer smärtsamt. Men faktiskt ganska bra ändå.

Ibland skäms jag. För att jag sökte nya stigar. För att jag letade andra stigar. Och för att jag fann nya stigar. Andra stigar. Levande stigar.

Jag känner glädje ibland. Äkta och genuin glädje. Mycket sällan lycka. Men stor varm glädje. Som i dag när jag såg sexåringen dansa på en stor scen. Eller när jag ser blicken hos snartåttaåringen när jag berättar att jag hinner hem från jobbet för att se hennes skolklass Bokstavscirkus. Eller när jag håller vännernas nya bebis i famnen. Eller när Mr Martin tittar på mig med en blick som är likadan som den han hade den dag vi gifte oss. Eller när alla vänner tackar ja till traditionsenlig Eurovision och det trots att de sittplatser som utlovas är flyttkartonger. De gångerna känner jag äkta glädje.

Vi har köpt vårt absoluta drömhus. Det köpet glädjer mig mycket. Livet handlar om att rensa och packa. Vi hinner inte riktigt med familj och vänner (förutom Eurovision då). Det enda vi hinner är att packa. Jag tycker om att packa. Mitt liv åker ner i lådor för att sen återuppstå i en annan miljö. För närvarande faktiskt i den vackraste miljö jag känner till.

Jag står i duschen och skriver en låttext. I huvudet skriver jag en låttext. Dagen efter går jag in på en kollegas arbetsrum och berättar att jag skrivit en låttext. Jag berättar att jag under hela mellanstadiet sjöng i en kör. Och därefter berättar jag om musikläraren som 1994 tydligt talade om för mig att jag sjöng så mycket sämre än Tove. Jag var 14 år och sökte en plats i en annan kör, samma kör som den min syster sjungit i.  Det enda musikläraren sa var att det var så oerhört synd att jag sjöng så mycket sämre än Tove. Han hade inte ett enda ord att säga utöver det. Och där och då slutade jag sjunga. Jag var väl medveten om att hon sjöng oerhört mycket bättre än mig, inte för en sekund trodde jag något annat. Men jag var inte beredd på att bli jämförd (och därmed också sågad) och hans val att påpeka det för mig satte punkt för min sång. Efter det sjöng jag aldrig mer i någon kör. Efter det sjöng jag aldrig för någon.

Som sagt. Om detta berättar jag för min skönsjungande kollega (han är just sånglärare) och han tittar medlidande på mig. Jag hasplar ur mig vilken melodi det är och min kollega sätter sig bakom pianot. Och sen sjunger jag. För första gången på 21 år sjunger jag för någon annan än duschmunstycket. Det är en seger utan dess like och efteråt behöver jag sitta ner med huvudet mellan knäna. Min fantastiska kollega skrattar åt min glädje. Under hela eftermiddagen finns min syster med mig i tanken och tillsammans ger vi fingret (det där som sitter i mitten av alla fingrar och som är aningen längre än de andra) åt den musiklärare som 1994 sågade av min sångglädje.

 

Sedan förra blogginlägget har jag vid ett enda tillfälle befunnit mig i ett svart hål. Ett avgrundsdjupt och slukande hål. Efter några dagar tog jag mig upp till ytan, kravlade mig upp till ljuset. Därefter har jag stått relativt stadigt. Jag är medveten om att husköpet sluter sig som en vägg runtomkring mig. En vägg som inte riktigt släpper in sorgen. Som stänger den ute. Det hjälper att ha annat att tänka på. Det gör det sannerligen.

Jag hinner inte springa. Allt packande tar för mycket tid. Det är en dålig ursäkt, jag vet. Jag lovar att skärpa mig.

Så nu är det tyst. Det är tyst i mitt huvud och därmed blir bloggen också tyst. Jag vet inte varför men huset vill jag inte riktigt skriva om. Det känns faktiskt mer privat än min sorg. Just nu känns huset mer privat. Kan ni förstå så märkligt det kan vara? Jag ändrar mig säkert i framtiden. När jag får tid att fota och skriva. Då kommer jag säkert åter.

Men tills dess: Kramar till er alla! En extra stor till alla er som sörjer. Ni är många och jag tänker på er ofta.

På återseende.

Ni vet var jag finns.

/Mrs Martin, maj 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Länge sen sist…

  1. LG Lövkvist skriver:

    Man MÅSTE inte skriva och definitivt inte ha dåligt samvete för att man inte gjort det.
    Har följt dig Tina och du är jätte duktig på att uttrycka dig i skrift gällande dina känslor.
    Tillhör ju skaran som hört dig sjunga. Fortsätt med det. Det är inte försent att börja köra. Den kassa läraren har nog avslutat sin uppgift på jorden att döma. Kör hårt Tina AK hälsar. LG

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.