Efter mörker kommer ljus

Helgen inleddes med snö och kyla. En vind som inte på något sätt var mild. Två totalt nattsvarta dagar med ingen möjlighet till nåder. Fredagen skulle innehålla glöggmys med fina kollegor, sju dansare som i olika stor utsträckning delar varandras vardag. Tre av dem möter jag varje dag, de har hängt med under hela min systerlösa resa. Och de lär hänga med ett bra tag till.

1420492_10152056832617346_972624166_n

Vi ska äta middag var för sig innan vi ses för glöggen. Jag har dock svårt att äta. Kan nästan inte andas för all ångest. Hur äter man när man nästan inte kan andas? Det får bli en sallad. Något lätt. Jag petar lite i grönsakerna men ger snart upp. Duschar länge. För länge. För varmt. Tar på mig byxor, klänning, kofta och sjal. Sminkar mig. Vad är det för mening med det här? Vad håller jag på med? Jag vill helst bara åka hem. Ta första bästa bussen hem. Men det går inte för vi har bestämt att vi ska ses och jag tycker om mina vänner. De tycker om mig. Och jag måste ta mig vidare. Vandra vidare. Kämpa framåt.

Så jag går till glöggmyset. På vägen dit köper jag praliner till min fina vän M som bjudit oss. Och i samma sekund som jag stiger in i hennes stora lägenhet sjunker axlarna ner. Jag slappnar av. Så klokt av mig att gå! Vi blir fem av sju. Två måste tyvärr lämna återbud. Men vi fem som ses har riktigt trevligt! Skrattar och pratar och gråter lite. Men bara lite gråt. Ytterst lite. För kvällen är riktigt rolig. Det är högt i tak och privat. Inget jobb (jo lite, men vad fasiken) och jag får stressa lite för att hinna med sista bussen. Man blir kissnödig av att dricka en hel pepsi max själv men det är farligt att åka buss/bil kissnödig, det har min vän sjuksyrran Nenne berättat, så jag prioriterar att kissa och får sen springa till bussen pga min prioritering. Jag hinner som tur är i tid och får till och med vänta ett ganska bra tag. Bussen är sen. Det är många som väntar på bussen, däribland ett kompisgäng äldre män. De har druckit alldeles för mycket alkohol och den ena får för sig att han ska krama de kvinnor som står och väntar och fryser. ”Prova krama mig du bara” tänker jag tyst för mig själv medan han raglar runt och kramar om den ena kvinnan efter den andra och sakta men säkert arbetar sig mot mitt håll. ”Prova krama mig och jag blir skogstokig över att du förstört min kväll”.

Men han hinner inte krama mig för bussen kommer äntligen. Dessutom fick han det lite jobbigt med en äldre dam som uppenbarligen blev heligt förbannad på honom.  Så jag slinker o-kramad in i bussen och är därmed fortfarande nöjd med kvällen. Faktiskt mycket nöjd!

Väl hemma kommer jag till ett nystädat hus. En trött men glad Mr Martin i soffan. Han har oroat sig, dels för att jag ska åka buss hem med alla fyllisar och dels för att han vet att denna dag var nattsvart redan från morgonen. Jag berättar om min dag, om hur den successivt ljusnat och att i morgon kanske blir en ljusgrå dag? ”Den som lever får se” säger jag för att direkt efter jag sagt det skämmas ögonen ur mig av mitt vansinnigt missplacerade ordval. Men men. ”Jag är inte mer än människa jag heller”, tänker jag förlåtande om mig själv.

Lördag. Jag vaknar till en ljus lördag. Trycket har lättat betydligt, det är stilla i mitt huvud. Dusch och frukost. Inget kaffe, vi hinner inte. Barnen ska lämnas hos mina föräldrar om en halvtimme, själva ska vi stressa runt ett par timmar och köpa julklappar. Hurra vad roligt. Mr Martin ser ut som en ledsen hundvalp. Eller? Jag iakttar honom och tänker för mig själv att han ser rätt glad ut ändå. Är det så? Kanske kanske kanske har han börjat gilla julhandeln? Är det verkligen möjligt? Vågar jag hoppas?!

Vi lämnar barnen. Dricker upp mammas och pappas kaffe och kommer för sent iväg. När vi går från parkeringen tittar Mr Martin på mig och säger sen avslappnat: ”Nu har vi hela dagen, kvällen och natten för oss själva. Bestäm vad vi ska göra”. Jag stannar och ser förvånat på honom.

”Va, men vadå? Var ska barnen sova”?

”Hos dina föräldrar” svarar Mr Martin.

”Men vet mina föräldrar om det då”? frågar jag helt urbota korkat.

Mr Martin skrattar. ”Självklart vet de det din toka”!

Jag väljer lunch på ett café som inledning.  Ett stökigt fik där vuxna innemänniskor fikar. Vi äter enorma räkmackor och dricker många koppar te. Och kaffe. Pratar. Sitter tysta. Njuter av att sitta tysta.

1499782_10152056832632346_2054550682_n

 

Sen julhandlar vi i lugn och ro. Köper alla klappar. Vad skönt! Nu har vi ordning på allt inför den kommande helgens rim-tradition. På vägen hem köper vi julens glögg och lite ostar. Väl hemma gör vi ingenting. Absolut ingenting. Jag sitter i ett rent och städat hem och slappnar av och tänker på att mina barn garanterat har en helt fantastisk lördag hos mina föräldrar. JAG har också en fantastisk lördag och får välja mellan middag hemma eller på restaurang. Jag väljer hemma. I min borg. ”Så slipper jag möta människor och kramas och prata och berätta”.

För det är tyst i mig. Och jag vill vara tyst. Jag vill bara vara. Hemma. Ensam.

Och ensam blir jag för halv åtta får Mr Martin migrän och somnar i soffan. Usch vad det är synd om honom, jag vet hur vidrigt ont det är. Men jag lider inte. Jag spelar wf och tittar på en romantisk komedi och tänker på att ostarna gör det bra som ligger i kylen istället för att ge mig celluliter.

Så blir det söndag. Barnen kommer hem. Vi städar lite till (tvättstugan alltså, jag ligger fortfarande efter där!) och julpyntar (Mr Martin pyntar medan jag tvättar). Han sätter upp stora stjärnan och huvudvärken verkar vara puts väck. Jag hör att han nynnar på julsånger och vet så väl att han vill ha fler enorma stjärnor i våra fönster. Men det blir inga fler bautastjärnor, vi måste ju kunna se ut genom fönstren också. Och därmed basta!

1474752_10152056832612346_1411966704_n

Min bror med sambo och syrrans äldsta son kommer med hamburgare. Vi äter i köket och pratar, skrattar, retas. Min bror tycker absolut att Mr Martin ska köpa fler stora stjärnor. ”Gärna en i varje fönster, minst”! Jag känner för att peta in en pommes frites i min lillebrors ena öra. Undrar om salt är skadligt för hörselgången bara?

 

Sen World War Z gick på bio har jag velat se den. Det blev aldrig läge då så nu har vi hyrt den. Det är dock ungefär en vecka sen som det gick upp för mig att den handlar om zombies. Jag hade ingen aning!

”Jaha”? tänker ni nog nu.

Jag drömmer sällan mardrömmar. Ytterst sällan. Men de gånger jag drömmer mardrömmar så är det om just zombies. Intelligenta, hungriga och mycket snabba zombies. De jagar mig till världens ände. Ofta ingår jag i en grupp som flyr tillsammans. Vi planerar vår flykt, försöker hitta strategier och är ständigt jagade. Denna fruktansvärda jakt. Denna helt panikslagna flykt. Det händer att jag drömmer att jag har barnen med mig. Att Mr Martin är biten och lika galen han. Och att jag flyr med en sexåring och en fyraåring runt halsen. I bil. I vattendrag. Över ängar och gator och torg. Ibland tar bensinen i bilen slut och vi sitter bakom glasrutor som jag snart vet ska krossas av hungriga fruktansvärda och helt galna zombies. Det låter fånigt. Jag är väl medveten om det. Men när jag väl drömmer det är det så fruktansvärt att jag vid vaket tillstånd vet att det inte är någon idé att somna om igen.

Så. Varför jag såg World War Z? Jag vet inte. Fråga mig inte. Men jag ångrar mig redan. Systersonen var ungefär lika road åt filmen som åt min panik där vi satt i soffan. Själv var han inte ett dugg rädd. Tur jag hade lila filten att gömma mig i när det var som värst.

1396542_10152056832607346_1436674990_n

 

 

Helgen kom och helgen gick. På tal om att ”efter mörker kommer ljus”, det stämmer faktiskt. Det kom ljus. Två dagar av ljus. Jag känner i kroppen att morgondagen också kommer bli ljus. Jag känner det i hela mig. Det är en makalöst skön känsla ska ni veta!

När vi igår hade ätit de där stora räkmackorna ringde jag till min mamma. Jag minns inte exakt hur hon sa det men kontentan var att man har rätt att vara glad också. Man har rätt att ha bra dagar. Tänk så klok hon är min mamma. Fast hon själv är i djupaste sorg så är hon klok. Givetvis har jag rätt att vara glad också. Givetvis har jag rätt att ha bra dagar.

Idag är just en sådan dag. En bra dag. En ljusare dag. En som inte är svart utan faktiskt mer ljusare grå.

Jag andas. Visst andas jag. Både in och ut. Hela tiden.

Just idag har jag inte behövt anstränga mig för att andas. Andetagen har kommit av sig själva. Idag har andningen gått av sig själv. Och just idag är jag tacksam över just precis det.

/Mrs Martin, december 2013.

 

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 svar på Efter mörker kommer ljus

  1. Nenne skriver:

    Älskar dig finaste Tina!

  2. Ulrica Vennberg skriver:

  3. AnnikaWall skriver:

    Vad skönt att höra att du får lite ljusare stunder Tina, men hur tänkte du när du kollar på en film som du vet kommer göra dig skräckslagen?! Jag kollar aldrig på skräckisar, vet att jag inte klarar det och finner absolut ingen anledning till att jag ska kolla på ”någe slickt” som vi säger på jamska. Kram till dig, med en önskan om många fler och med tätare intervaller, ljusare dagar.

  4. jeanette skriver:

    Läser o läser …och blir så varm inombords av all värme kärlek o humör. Inom dig och runt dig Tina. Jag delar mycket t ex smak för stora räkmackor, mysig partid och åsikten om att man(ne) får ha så många stjärnor han vill i fönstren…inte räcker det med en pelargon, även om den är stor. Men det finns väl tusentals andra filmer..!?../ Största Kramen

Lämna ett svar till Mrs Martin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *